Skynda fynda

Här skulle jag ha skrivit något om respekt för andra, men jag ändrade mig. Av respekt för andra :) Let's just say att ibland tappar man (läs: jag) den lilla respekt som finns för somliga i ens närhet. Idag var en sån dag.

Tog mig ner på stan med barnen idag och fyndade lite. Kom hem med några nya tröjor till mig själv (eftersom jag gav bort en kasse precis innan jul...) och några nya jeans till E. Passade även på att fynda på Kicks; min favoritparfym sedan flera långa år (CK Euphoria Blossom) har tydligen utgått ur sortimentet, fick jag veta när jag önskade mig en av lillebror i julklapp. Eftersom min nästan är slut så behövde jag alltså ersätta den med någon annan, så jag hoppade in på Kicks för att leta ny. Slutade med att jag stod o valde mellan Euphoria eller Forbidden Euphoria (det var faktiskt inte så att jag hade siktet inställt på Euphoria-serien, det bara råkade bli så). Bestämde mig för Euphoria, som fanns i presentask eller som vanlig flaska. Jag kollade på bara parfymflaskan och tänkte köpa den, men den kostade lika mycket som asken med parfym och bodylotion så jag valde asken. Sen i kassan visade det sig att den gick in för halva priset! Så ja tack :)

När jag kom hem kom två kompisar till E över på middag och nu sitter jag här med huvudvärk igen. Bihålorna fick dessutom sällskap av halsont light idag, så vi får väl se hur rolig jag är imorgon kväll. Gott nytt år på er!

Slöa söndag

Tack vare Facebook får man ju veta både mer och mindre intressanta saker om sina medmänniskor. T.ex. verkar ju var och varannan ha varit magsjuk i jul, och jämfört med det väljer jag täppta bihålor alla dar i veckan! Därmed inte sagt att jag njuter av vare sig huvudvärk eller täppt näsa. Imorgon ska jag trotsa alla symptom och åka ner på stan för att byta en julklapp som inte passade. Sen får vi se om jag däckar resten av dagen, eller om jag kanske kan orka kolla resten av rean. Om man nu tar sig fram nånstans med två barn och en vagn.

Har ägnat dagen åt absolut ingenting. E hade ett par kompisar här på eftermiddagen, jag passade på att tömma diskmaskinen och dammsuga köket under tiden. Men högen av osorterad tvätt bara växer (tyvärr är det bara mina kläder, så jag kan inte ens förvänta mig att någon annan ska göra det åt mig, för då hittar jag ingenting sen). Nu ska jag fortsätta kolla Pretty little liars. En sån där serie som man inte behöver tänka för att hänga med i, men den är ändå lite spännande. Jag började kolla när A o barnen var i Skövde, tror jag hann med 26 avsnitt à 45 minuter den helgen. Sen dess har jag legat lågt, men nu när huvudet inte orkar ta in någonting mer så är det rätt skön avkoppling. Jag känner mig t.o.m. helt desorienterad vad gäller dagar och datum; är det torsdag eller söndag, och om det är torsdag är det då torsdagen före eller efter söndagen? Eller är det rent av nån helt annan dag? Eller ingen dag? Ska bli intressant att se om jag kommer ihåg att gå till jobbet på rätt dag när det väl blir dags.

Veckans vegetariska (med bacon)

Cdon missade att leverera ett par varor i tid, två julklappar som skulle levereras innan julafton om man beställde innan ett visst klockslag veckan innan jul (vilket jag gjorde). 4 dagar efter julafton har jag fortfarande inte ens fått mail om att varorna levererats ut från deras lager till mig. I måndags mailade jag dem och frågade var varorna var, och fick till svar att de haft hög belastning inför jul (duh!) och så fick jag en rabattkupong på nästa köp som plåster på såren. Efter att ha råkat ut för ett liknande missöde för tre år sen så har jag nu mailat dem igen och bett att få häva köpet och sen tänker jag säga upp mitt konto där. Inte okej service! För det första höll de inte löftet om leveranstiden och för det andra erbjöds ingen ersättning förrän jag kontaktade dem. Dessutom hade motsvarande rabatt på det aktuella köpet vägt tyngre än rabatt på nästa.

Har ägnat kvällen åt att överleva nån sorts sinus infection, den milda varianten visserligen men fortfarande ont i både bihålor och huvud. Trist att den tänkte komma just nu när jag börjar få tillbaka lusten att träna igen! Hoppas den går över snabbt, så kanske jag kan få till nåt litet pass under det här två veckor långa jullovet åtminstone. Det börjar krypa i kroppen och vågen går uppåt, så det är hög tid att ta mig i kragen!

Passade på att veckohandla idag, så nu är vi all set för trerätters på tisdag och lite havregrynsgröt resten av veckan. Nä, inte alls så illa faktiskt. Det blir både chili con carne och chicken tikka i veckan, köttbullar med gräddsås också. Vad ska ni andra äta? Ibland känns det som vi äter samma sju rätter varje vecka (med undantag för den planerade nyårsoxfilén då), jag behöver lite ny inspiration. Dela gärna favoriträtter och -recept! Ett av mina favoritrecept är det här:

pastasås:

riv en zucchini grovt

fräs 5 pressade vitlöksklyftor i olivolja på medelvärme (passa så de inte bränns!)

lägg i zucchinin, låt den steka tills den är mjuk

rör ner lagom med crème fraiche (ca 2-3 dl)

dressing:

finriv skalet av en citron

pressa saften från samma citron

blanda i lite olivolja

klipp ner persilja (ca ½-1 kruka)

Servera med nykokt pasta. Jag brukar äta detta med mozzarella, enligt originalreceptet ska det serveras med marinerade kron- eller jordärtskockor (lär mig aldrig vilken som är vilken eftersom ingen av oss äter det mer än nån enstaka gång vart tredje år, men de finns färdiga på burk iaf). A brukar steka bacon till. Man gör lite som man vill helt enkelt! Första gången jag lagade det hade jag problem att få alla delar klara samtidigt, men nu börjar snitsen sitta och då är det superenkelt att laga trots att det är några moment! Jag tycker inte alls att dressingen är god dagen efter, men A håller inte med mig så ni får väl testa era egna smaklökar.

2014

2014 blir året då jag inte sätter några mål för min träning. Det blev en aning neurotiskt på slutet och jakten på kilometer tog över glädjen att springa. Så nästa år ska jag springa för att jag mår bra av det, för att det gör mig glad och till en bättre mamma & fru som orkar mer. Jag har anmält mig till Lidingö 15k och Sthlm halvmarathon, men vi får se om det blir fler lopp. Jag tänker känna att 5 km är ändå 5 km, istället för att känna att allt under 7 är värdelöst och inte ens värt att springa. (Det går ju alltid att springa de där 5 i intervallform, för att få ut mesta möjliga av dem. Jag är supersämst på kvalitetspass). Jag ska känna att två gånger i veckan är tillräckligt om jag inte hinner eller orkar mer.

Jag ska framför allt känna att jag springer för att må bra, inte för att uppnå ett antal givna mål.

Date night

Vi kommer inte iväg på bio särskilt ofta, av olika anledningar. Senast vi var iväg såg vi MI 4, för snart två år sen. Senast vi var ute utan barnen öht var för snart ett år sen, när vi var ute o åt middag med några vänner o barnen sov hos mamma o pappa. Det är ungefär så ofta vi dejtar. Så när nu barnen fick vara kvar hos mojje o morfar ett par dagar extra så passade vi på att gå o se Hunger games ikväll. Om man gillade den första så kan jag rekommendera den andra också, även om den inte var lika bra. 146 minuter bio, men med ett långt intro till själva storyn och med ett abrupt slut mitt i. 3 av 5 pumpor. Den första filmen kändes rätt fristående, men nu känns det som att man måste se tredje filmen också för att få slutet.

Förutom det har jag mest bara legat i sängen idag. Rena lakan och inga barn hemma, hur mysigt som helst att bara slappa! Men imorrn hämtar vi hem småskurkarna igen < 3

Uppesittarkväll

Alla julklappar inslagna (utom en som cdon verkar ha glömt att leverera :( ) och nerpackade, julkorten postade, pepparkakshuset nästan färdigt, granen klädd sedan ett par veckor, barnen badade och glöggen uppdrucken. Så vad har jag glömt att göra? Påminn mig gärna.

Om någon tänkte ta sig till Sånger i julnatten i Husby så ses vi kanske där. Annars önskar jag er alla en riktigt god jul (extra mycket till er som har haft det lite tufft under hösten, ni vet vilka ni är och jag tänker på er!), så hörs vi igen på andra sidan!

Jul, jul, stressande jul

Det skulle kunna vara så att alla julklappar är inhandlade. Jag åkte till Gränby i fredags med barnen, tänkte att det kunde vara lite lugnare eftersom folk jobbar på fredagar. Men tydligen inte i den här stan, för det gick knappt att hitta en parkeringsplats! Var där i nästan fyra timmar, inkl. lunch- och fika/lekpaus. Svenska kyrkan har ett café längst upp, med lekrum för barnen. Guld när man som mamma behöver sitta i soffan och dricka sitt kaffe i fred! Och som sagt, jag tror jag lyckades skrapa ihop alla julklappar. Det kan vara så att jag har missat någon, det lär ge sig på tisdag :/

Idag var det barnkalas. Igen. Hela hösten har kryllat av kalas känns det som. Nu orkar jag inte fler! Tur att det blir en lugn jul med bara 14 personer till middag... Lämnar kvar barnen i Sthlm på juldagen och åker hem med A i två nätter. Sova! Blir nog bra för barnen också, att vara ett par dagar hos någon som orkar...

Imorgon blir det till att slå in de där inköpta julklapparna, sen kanske det är dags att lägga julkorten på lådan också?

En liten paus

Det pågår en pepparkakshustävling på jobbet. Varje avdelning har fått dekorera ett hus, exakt hur eller av vem tävlingen avgörs är jag däremot inte insatt i. Såg husen igår och såg att en avdelning skrivit "SiS" på taket. (SiS är myndigheten jag jobbar för, om någon missat det). Jag tänkte direkt på oss som den onda häxan i Hans & Greta. Undrar om det var så ungdomarna på den aktuella avdelningen resonerade också?

Förutom det funderar jag på hur jag ska formulera en given - och i sammanhanget ganska allvarlig - oro utan att påverka den pågående utredningen genom att personen i fråga anpassar sitt beteende? Jag är lite inne på att inte formulera oron förrän utredningen är klar, för att inte påverka resultatet. Rätt eller fel?

Sitter här nu med ett dokument som jag skulle behöva gå igenom med berörd person, men personen i fråga är inte här. Så då hinner jag blogga istället. Allt annat är förberett inför julen. Kanske skulle ta o städa skrivbordet lite också, så känns det lite roligare att komma tillbaka om två veckor. Två veckor hörrni! Det är ju som en gratis semester (visserligen utan semesterersättning, men å andra sidan går inga semesterdagar heller). Jag tänker mig att jag då ska vara på topp igen, vi får väl se hur det blir med den saken... Just nu har jag ont i bihålorna, så det lär väl bryta ut nu när jag blir ledig. Sådär som förkylningar alltid gör.

Paniksyndrom

Bloggen har varit trött den senaste veckan, men ber om ursäkt för att den inte uppdaterat sig. Idag är bloggen fortfarande jättetrött, men har lite dåligt samvete gentemot sina läsare, så det får bli ett kort inhopp ändå. Bloggen är ju trots allt inte död!

Bloggen var hos psykologen idag, psykologen var inne på att bloggen inte ska distrahera sig när den får panikattacker (som vi tydligen nu har konstaterat att det rör sig om) utan istället bara ta sig igenom för att inse att man kan överleva. Ja, alltså, jag vet ju att jag överlever, så för min del skulle jag hellre fokusera på säkerhetsbeteenden (som att kontrollera andningen eller i värsta fall lämna situationen), men det gör tydligen att jag aldrig lär mig att attackerna går över. Fick hem en bunt papper att läsa och fylla i över jullovet. Hann prata lite kring depressionen också, men psykologen är mest inne på paniksyndrombehandling, vilket ju var det jag sökte för i första hand. Att det sen råkade sammanfalla med att jag gick in i en depression var ju mer av ett oplanerat sammanträffande.

Jullov ja. Från lunch imorgon är jag ledig till torsdag morgon den 2a januari. 13½ härliga (?) lediga dagar. Börjar med att fira en födelsedag i Nacka. Hipp hurra! Sen ska jag kanske köpa lite julklappar också. Det blir kanske fredagens sysselsättning. I helgen vankas det barnkalas och eventuellt lite pepparkaksbak med en av psykologerna från jobbet (dvs. inte den jag träffar för terapi). Har varken bakat en enda lussebulle eller pepparkaka än, det har inte känts som det viktigaste just i år. E har bakat lite pepparkakor på dagis, saffransbröd gillar hon inte ens. Och S är för liten för att förstå att det borde vara en jultradition. Så nej, inte i år helt enkelt. Har fått upp granen och lite ljusstakar, ett pepparkakshus ligger o väntar på att bli ihopsatt också. Längtar tills julen är över...

Nu ska bloggen sova, gonatt!

Ett steg fram

och 15 tillbaka, sen ligger man där i sin mörka, kalla grop igen. Suck.

That's about it.

Jag tänker att

Robert Aschberg ondgör sig i en krönika över människor som inleder sina meningar med "Jag tänker att..." Han skriver bl.a. "Problemet är att de som använder ”Jag tänker att …” medvetet ­eller omedvetet distanserar sig från det de ska säga, eller rent av ber om ursäkt innan de sagt vad de har på hjärtat." Först tog jag det lite personligt, eftersom jag inleder meningar med de orden titt som tätt. Vad är han för språkpolis som ska komma och bestämma över mig? Sen tänkte jag att (!) det inte handlar om att jag vill be om ursäkt för vad jag säger, utan att jag lägger fram MIN ståndpunkt och åsikt, som inte nödvändigtvis stämmer överens med DIN. Jag tänker att det jag presenterar inte nödvändigtvis är någon given sanning, utan hur jag ser på saken. Okej, jag skulle kunna skriva den där meningen utan de tre inledande orden. Men när jag lägger till dem så blir det ett sätt för mig att visa att det är så JAG tänker. Robert fortsätter "Alla begriper att den som ­yttrar sig i en debatt har en åsikt, och att denna åsikt vanligtvis är resultatet av någon form av tankeverksamhet." Ja, men man kan ju säga det som att "Så här är det, punkt" eller som "Så här ser jag det". Jag tycker orden öppnar för diskussion.

Så jag tänker att Robert Aschberg kan sluta dumförklara alla som inte pratar enligt hans regelverk. Hur tänker du?

Gräsänka (snöänka?)

Ibland undrar jag hur vissa saker blir relevanta i ett givet sammanhang. Sen tänker jag att de är inte relevanta, de bara hamnar där ändå. Vissa människor verkar ha ett behov av att hävda sina åsikter i tid och otid, ibland tror jag att de försöker övertyga sig själva snarare än mig. Jag tar inget ansvar för det.

Min solokvisthelg har startat. Lämnade familjen vid tåget, hann knappt ifrån stationen innan jag saknade dem. Men nu är det som det är och de kommer ju tillbaka :) Grannens dotter passade på att skrämma skiten ur mig nån timme senare, när jag landat hemma i soffan. Tänk er scenariot, man vet att man är helt ensam och ska så vara de närmaste tre dygnen. Och så drar nån i dörrhandtaget... Jag fullkomligt flög upp ur soffan, pulsen närmade sig 220 och hjärnan kom inte på nåt smart att göra. Men så kom jag ihåg att hon skulle komma o hämta sin kvarglömda målarbok, så då vågade jag öppna. Nog med spänning för den här veckan :)

Jonas the psykolog har kommit fram till att jag har panikångest och det ska vi jobba vidare med nu. Idag på jobbmötet fick jag en av de värsta attackerna hittills, mentalt iaf. Det märktes nog inte så mycket, för det var ingen som reagerade, men jag ville helst av allt bara lämna rummet. Det har aldrig hänt förut, hittills har det bara varit svårt att andas. Den utlösande faktorn var när chefen frågade om vi kunde dra över mötet en halvtimme - vilket ju verkligen inte var något problem eftersom jag inte skulle hinna göra något mer efter mötet innan jag skulle gå för dagen. Så jag vet inte riktigt vad som hände...

Det varnas för snöstorm och 10-20 cm snö ikväll, men jag har det varmt och skönt här hemma jag. När jag kan slå mig till ro ska jag tända lite ljus, men för nu får det räcka med att släcka alla vanliga lampor och bara ha mysbelysning på. Springer runt och tänker att jag ska passa på att tömma diskmaskinen och vika lite tvätt, så kan jag ta det lugnt resten av helgen.

Svenne Banan

Läser lite här och var om Stormen Sven och tänker "Varför heter den inte ett kvinnonamn?" För det gör ju stormar alltid, av någon anledning.

Nu sitter jag o ser fram emot tjejmiddag på stans persiska restaurang nästa vecka. Kan inte bestämma mig för vad jag vill ha, allt låter så fantastiskt gott på menyn! Ghorme sabzi vet jag att jag gillar, men det gör å andra sidan chefen åtminstone nån gång per år på jobbet, så kanske citron- och saffranskryddad kyckling? Eller grillad oxfilé på spett? En salad olviye till förrätt iaf, sån har jag ätit två gånger och tokgillat båda gångerna. Det är över 10 år sen senast, men jag saknar den ibland och har funderat på vem som ska göra den åt mig eftersom jag inte vetat riktigt vad som är i. Lite kyckling, potatis, saltgurka och majonnäs. Ärter också tror jag. JA, kan T laga mat? ;) Aptiten har varit si och så på sistone, men just nu är jag grymt sugen :)

Nu är det dags för kvällens ab challenge. Sen ska jag sova, huvudvärken kommer smygande och imorrn har jag möte hela förmiddagen. Over and out!

30 days on

Vissa dagar känns det som att "Deprimerad? Jag? Nä aldrig!", men liksom solsken följer på regn så fungerar det omvänt också, så efter en bra dag i lördags var jag tillbaka i dratäcketöverhuvetochgråtaåtalltsomsägsvaddetänär igår. Idag har jag varit sliten, men tagit mig igenom både jobb och dansavslutning. Det jag tar med mig från helgen är att inte ta ut mig helt bara för att jag har en bra dag, utan försöka spara lite energi så jag orkar de andra dagarna också.

Är konstant sugen på skräpmat, godis och bullar. Hur många dagar på en månad kan man skylla på pms och komma undan med det? Suck. Från och med imorgon är det nolltolerans på vardagarna fram till jul (men det måste finnas utrymme för nån lussebulle och knäck då och då på helgen).

Råkade klicka hem ett par stövlar från Zalando. Hoppas de passar när de väl kommer! Mina gamla finstövlar har gett upp, så de behövs. Missade att köpa ljus till adventsstaken (!) så det står på agendan imorgon. Och löpning. Apropå att ta det lugnt... Men jag behöver iaf inte åka till Sthlm t/r för att lämna nåt barn eller så.

Har haft ett par olika "30 days off"-månader under året. December blir min 30 days ON - nu ska jag ta mig igenom min ab challenge! Så ja, tack och gonatt!

Lycka är...

... subjektivt. Idag är lycka att solen skiner.

Inte långt och inte snabbt, men jag sprang idag, för första gången på nästan fyra veckor. Bara det att jag orkade ta mig ut var en seger. Bustomten hade gömt min klocka och batteriet i telefonen var nästan slut, så jag fick springa utan GPS och tidtagning. Mätte distansen på datorn och det verkar vara ca 5.2 km och klockan på iPoden tickade iväg ca 32-33 minuter under tiden. Både benen och andningen var tunga, men nu när jag har tagit mig i kragen en gång så hoppas jag att det blir lättare att göra det igen. Jag ville springa längre, men det blev för tungt att andas. Ville ge upp redan vid 1 km...

Lämnade E hos favoritfastern imorse, så ikväll blir det mysmiddag med A när S har lagt sig. Oxfilé och rostade rotsaker står på menyn. Har precis ätit en sen lunch, så jag känner mig inte alls särskilt sugen på mat igen men bara det att få lite matro kan ju vara värt att längta efter!

Nu dusch, sen lekpark.

Jonas the Psykolog

Idag har jag träffat psykologen på vårdcentralen för första gången. Jag vet inte om jag är gränslös eller så (vissa verkar ju tro att jag flashar min otrohet helt öppet t.ex), men jag tyckte inte det fanns tid att sitta o hymla o "skapa allians" o "känna förtroende", så i detta första bedömningssamtal så öste jag ur det mesta som behöver redas i (vilket faktiskt har hunnit bli en hel del vid det här laget). Han trodde på 1-2 bedömningssamtal till och sen är normen 8 terapisessioner. Räcker inte det så får jag väl gå vidare privat. Hur som helst, han jobbar bara extra varannan onsdag, så innan dessa 10 samtal har gått så lär vi vara inne i slutet av februari eller början av mars, så vi hinner nog fundera över vidare lösningar om det behövs... Känns bra att komma igång iaf.

Hade tänkt skriva ett längre inlägg, men klockan drog iväg och det är ju trots allt en dag imorgon också. Halvdag på jobbet, sen får det nog bli lite veckohandling på eftermiddan.

Öppet brev till Anonymous

Älskade du, just den helgen passar inte. Men jag ses gärna en annan helg, fast förmodligen efter nyår. Då ska vi ju ändå träffas, i Globen :) Vore dock skönt att träffas bara du och jag också... Det får nog bli efter alla kalas i januari! Puss

Till alla er andra:
Dagen på jobbet gick bra, även om det fortfarande var svårt att koncentrera mig på en sak i taget. Skirvaveckosammanfattningarochenbehandlingsrapportochsvarapåmailochfixaprotokolletfrånförraveckansmöte gick liksom ihop, allting samtidigt och jag vet inte om något av det egentligen blev särskilt bra. Men det blev iaf. Sen skulle jag fixa lunch och då fick jag ett sms från JJ som fick mig att skratta högt och så skulle jag hällauppfilochfixaenmackaochdelaenavocadoochringaAochberättaomsmset samtidigt. Då blev inte heller nånting särskilt bra, så jag blev till slut tvungen att tänka i steg. Först häller jag upp fil. Sen tar jag fram müsli. Sen hämtar jag en sked. Sen delar jag en avocado. Sen lägger jag den på mackan. Sen kan jag prata med A. Jag fick berättat om det fantastiskt lustiga innehållet i messet och jag hann äta min lunch. All is således well (även om lunchen som sådan inte var mycket i nån gran, men när matlådan är hemma får man ta vad som råkar finnas till hands). Efter jobbet åkte jag hem och lagade kyckling med chilimarinerad vitlök, den gick inte heller av för hackor. Tog lite crème fraiche på grädden och det blev snäppet bättre än med bara grädde, den syrliga fraichen gick riktigt bra ihop med vitlöksklyftorna. Jag lyckades få till en perfekt smakkombination, en sån där som liksom bara är som ett fyrverkeri i munnen, på sista tuggan. Lycka! Sen såg jag att jag glömt att ta fram broccolin, den stod kvar på bänken. Så då åt jag några buketter broccoli och sen tog jag lite till mat för att få avsluta med den där lyckokänslan på tungan. Mums!

Nu ska jag slänga upp fötterna på bordet (där var de visst redan) och vänta på att A nattat E så vi kan se en film sen.

Sega Söndag

 Även i vanliga fall, när jag jobbar heltid, brukar vi försöka få till sovmorgon varannan ledig dag var, dvs en morgon var på helgen. Det gjorde att jag utan minsta dåligt samvete kunde sitta uppe till 2 i natt och kolla SATC-filmerna som gick på 7an igår, eftersom det var min tur att sova idag. Tycker nog ändå den första filmen är snäppet bättre. Tvåan känns mer konstlad. Jag har aldrig följt serien stenhårt, mest kollat avsnitt här och var och ändå fått ett hum om karaktärerna och vad som händer, men när A och barnen åker till Skövde om ett par veckor ska jag ägna mig åt åtminstone en säsong på Netflix tänkte jag.

Men just nu ska jag tydligen ägna mig åt lite Big Bang Theory med A. Skön söndagkväll helt enkelt. Imorgon blir det jobb, känns bra. Hade lust, och faktiskt lite mental ork, att springa idag (på min fjärde lediga dag...) men det kom ett barnkalas emellan. På tisdag är jag ledig, då ska jag passa på att springa när det är ljust ute. Några km iaf. Om jag fortfarande orkar då. En dag i taget...

Lediga Lördag

Vaknade 10 över 8 i morse och funderade lite på vart barnen hade tagit vägen. Det visade sig att båda två sov fortfarande! S brukar annars sova max till halv 8 när han tar sovmorgon. Kvart över 8 var dock båda vakna, men på bra humör i spjälsäng resp. dubbelsäng, så jag fick ligga kvar till 10 i 9 innan det blev dags att fixa frukost. Lyx! Sen har vi alla hjälpts åt att städa E's rum (S definition av hjälpa till går dock mest ut på att riva ut grejerna som vi andra stoppar i lådor) och nu är A & E hos grannarna, S sover middag och jag funderar på detsamma. Det övergår mitt förstånd hur man kan vara så här kroniskt trött trots att man sover, men det är väl så med depressioner, att man inte kan vila bort tröttheten. Skönt att det inte händer nånting annat idag iaf. Imorgon vankas det barnkalas (IGEN!) men i övrigt blir det en lugn helg. Ledig tisdag, fredag och halva onsdag eller torsdag (mest troligt torsdag) i veckan som kommer. Just nu känns det som att det räcker gott o väl att ta mig dit på halvtid, att ens ta mig utanför dörren känns övermäktigt just nu. Eller upp ur soffan. Men så känns det å andra sidan ofta när jag är trött, så det kan ju vara lite av varje. Längtar till jullovet... Och min säng, jag tar mig dit en stund innan familjen vaknar/kommer hem. Hörs!

Girls' night out

Orkade ta mig ner på stan för middag med mammorna på Edenbergs. När vi bestämde datum för nån månad sen så började jag kolla menyn och blev sugen på fisk- och skaldjursgrytan - jag som inte ens gillar skaldjur! Har velat lite fram och tillbaka sen dess, men väl på plats blev det den ändå. Den var okej, men som sagt jag gillar ju egentligen inte skaldjur... Åt gravad hjort med västerbotten och hjortron till förrätt, den var god, men överlag så tyckte jag inte maten höll nån jätteklass. God, men inte supergod. Som det brukar vara på de flesta ställen i Uppsala. Jag vet inte om jag har för höga krav? Sällskapet var iaf trevlig som alltid, men eftersom jag mår som jag gör så åkte jag hem redan vid halv elva. Jag som brukar vara kvar bland de sista varje gång. Nåja, det var skönt att komma bort och få tänka på nåt annat - eller ingenting - ett tag.

Har varit hemma hela dagen, sov till lunch då A och barnen kom hem från öppna förskolan. Sen uträttade jag o E lite ärenden på eftermiddagen och så middag på kvällen. Nu är jag helt slut - det har jag iofs varit hela dagen - och imorgon är det en ny dag. Gonatt alla vänner!

Handle with care

Företagsläkaren (som jag fick träffa idag trots allt) var mer tillmötesgående än husläkaren. Kanske för att min chef var med och talade om hur dåligt jag gör mitt jobb... Hon la inte riktigt fram det på det viset, men konstaterade att jag inte kan koncentrera mig eller få saker gjorda som vanligt och även att jag faktiskt aldrig är sjukskriven (sa jag att det är 12 år sen jag var på en vårdcentral senast?) så när jag är dålig så är jag dålig. Nu är jag sjukskriven på halvtid fram till jul pga depression, sen testar vi hur det går i januari. Har även etablerat psykologkontakt och på det stora hela så kanske det blir bra i slutändan ändå? Ska bara klara kriget med Försäkringskassan först...

Denna dagen, ett liv

Igår var jag - för första gången på ett par veckor - sugen på att träna åtminstone. Det mentala orken saknas fortfarande när jag väl kommer hem, men det är ju positivt att viljan börjar komma tillbaka. Kanske kan orka en liten, liten runda i helgen? Det ska ju vara bra för den psykiska hälsan också, så det blir ju en ond spiral när jag inte orkar ta tag i det, för då genererar det ju ingen energi heller, utan jag blir tröttare och orkar mindre och blir ännu tröttare. Tröskeln blir högre och högre ju längre jag väntar. Kanske ska ge mig på löpband ett tag framöver? Ingen hit, men kanske lite lättare att komma igång om jag åtminstone slipper mörkret och kylan. Skulle gärna komma iväg på pass, typ spinning eller yoga, men att passa tider och hinna träffa barnen går sällan bra ihop.

Läkaren jag träffade trodde också mer på psykiska än fysiska besvär men tog några blodprover för säkerhets skull. Får svar imorgon på dem (sa han iaf). Han tyckte förvisso att det vore en bra idé för mig att gå ner i tid på jobbet, men tyckte sig inte ha tillräckligt med grund för att sjukskriva mig, trots höga siffror på både ångest- och depressionsskattningarna. Tur att A är så välbetald nu när han går hemma med barnen då, så jag inte behöver oroa mig för hur vi ska gå runt om jag går ner i tid utan ersättning! Har pratat med chefen om det, diskussionen fortsätter med företagshälsan imorgon. Ska vara där 9, så sovmorgon it is. Har dock "bara" tid hos psykolog, läkartid fanns inte förrän om tre veckor. Jag hade hoppats på deltidssjukskrivning fram till jullovet, men om tre veckor är det ju ingen större idé att sjukskriva mig till jul, då är det ju bara knappt två veckor kvar. Sen är jag ju ändå helt ledig 12 dagar :D Tänker inte göra mer än nödvändigt de dagarna (så mamma, enkla uppgifter till julbordet tack!)

Har varit trött hela kvällen (som vanligt) så nu blir det sängen. ser fram emot drygt 8 timmar under duntäcket. Hoppas jag får sova bättre än förra natten, då jag låg inklämd mellan A & E och vaknade var och varannan timme. Känner att min blogg inte direkt håller någon högre kvalitet när jag klagar o gnäller om min bristande hälsa, men det står ju var och en fritt att fortsätta läsa eller sluta om man vill. När jag inte gnällbloggar alla dagar så är det iaf mer beroende på att jag inte orkar anstränga mig än omtänksamhet om er ;) Ni får ta det för vad det är just nu.

Slut som artist

Jag är mentalt slut som människa. Jag gör ingenting utöver det absolut nödvändiga och har ingen som helst energi i kroppen. Har bestämt mig för att mitt träningsuppehåll får lov att ta slut 1a december, men fram tills dess är det vila som gäller. Om inget drastiskt händer innan. På jobbet idag orkade jag inte ens gå över rummet för att hämta en pärm och sätta in papper, så jag låste in papperna och tänkte att jag gör det imorgon. Tror jag ska prata med A om de där 15 dygnen som jag tjänar på att ta bilen till jobbet, skulle behöva en veckas semester utan familjen för att ladda om.

Imorgon ska jag också till vårdcentralen *peppar peppar*. Ska be läkaren kolla om jag har brist på nå järn eller vitaminer av nåt slag. Jag brukar iofs vara trött och nere i november, men det här slår tidigare år med hästlängder. Det måste vara något utöver mörkret. I grunden gillar jag tanken på färre och färre solarium i samhället, men ibland känns det som att jag skulle behöva ett så här års.

Är galet sugen på att rensa hemma, vilken ände börjar man i? Orkar verkligen inte stå på loppis, men det känns lite ovärt att bara ge bort sakerna till typ Myrorna så att de tjänar "mina" pengar istället... Jag vill hellre ge till nån social verksamhet som använder grejerna direkt, typ stadsmissionen eller nåt. Nån som vet nåt bra ställe? Där kläder kommer till användning utan att nån tjänar pengar på det.

Nu orkar jag inte mer ikväll. Tack och gonatt!

Livet

Besöket på vårdcentralen i fredags kändes ju... sådär. Eller nåt. Jag blev väldigt trevligt bemött så det var inget fel på det, men sjuksköterskan funderade på panikångest eller sköldkörtelproblem och jag kände mest att - eh, va? Nu kan jag iofs ingenting om sköldkörteln, men panikångest har jag svårt att tänka mig eftersom jag har problem oavsett vad jag gör eller vad som händer i livet. Om jag är ute o springer eller sitter i soffan o dricker te, om jag rullar 180 köttbullar till jul eller njuter av en dag på stranden.

Jag kollade lite på symptomen för brist på sköldkörtelhormon;

• trötthet eller nedsatt ork
• depression
• koncentrationssvårigheter
• frusenhet.

Senare kan mer typiska symtom utvecklas, till exempel

• torr hud och torrt hår
• förstoppning
• viktökning
• minnessvårigheter
• långsam hjärtrytm
• led- och muskelsmärta
• nedsatt fruktsamhet.

När sjukdomen har pågått en längre tid utan att upptäckas kan man få en svullnad i ansiktet och rösten blir mörkare.

Nog för att de första fyra har varit rätt påtagliga på sistone, men det har vi ju konstaterat handlar mer om stress och utmattning och det har definitivt inte varit så hela året. Vad gäller de nedre symptomen så - nä. Och inget av dessa är vad jag har sökt vård för, ser ingenting i listan om andnöd? Jag fick hur som fylla i ett gäng självskattningsformulär (hmm, rättstavningen vill ändra det ordet till självständighetsförklaring!) som hon skulle lämna till psykologen för bedömning om jag lider av ångest/depression eller nåt annat skoj. Såg psykologen i väntrummet när hon hämtade in en annan patient - hon jobbar extra på mitt jobb, vikarierar för den sjukskrivna utredningspsykologen på jobbet, han vars sjukskrivning gav mig så mycket att göra att jag hamnade här där jag är idag... Isn't it ironic :)

Ibland kommer jag att tänka på saker som liksom make no sense at all i förhållande till de övriga omständigheterna i mitt liv. Som idag, när jag läste i Aftonbladet om nån avdankad porrstjärna som skulle göra comeback. Förutom att jag avskyr porrbranschen och allt den står för, så kom jag på mig själv med att tänka "Vad händer när hennes barn kommer upp i tonåren och börjar googla saker - och hittar sin mamma?!" Vad gör man då? Kör hon med öppna kort redan från att barnen är små? Hur förhåller man sig till tonåringarnas porrsurfande över huvudtaget när man är i branschen? På ett sätt tänker jag att det blir normaliserat hemma, men samtidigt - vill man riskera att ens barn hittar en? Hur gör man för att de inte ska göra det? Nu är ju det här verkligen inte något problem som vi dras med här hemma, men det var ändå (en del av) vad jag funderade på i eftermiddags.

Jag älskar att göra kap när jag shoppar. Idag var en sån dag. Jag har länge tänkt att jag vill ha en ny morgonrock, då den jag fick av min värdfamilj i USA börjat kännas sliten. I veckan såg jag att KappAhl hade medlemsrabatt på alla morgonrockar, så jag tog mig dit idag. Hittade något av det mjukaste jag har testat i morgonrocksväg och med medlemsrabatten och en rabattkupong lyckades jag få ner den från 399:- till 149:-. Nästan för bra för att vara sant! Skulle köpa lite strumpor till barnen också, men dem köpte jag på Lindex där jag också hade en rabattkupong. Summa summarum så fick jag morgonrock, 6 par strumpor och en bh till priset av mindre än vad morgonrocken kostade egentligen :)

Har ägnat kvällen åt att vaxa benen - det är så skönt att känna att jag kan sitta hemma en lördagskväll för att göra det utan att det är ett problem. Det hade det ju definitivt varit för 10-12 år sen. Har inte sprungit sen förra tisdagen och jag kan inte ens säga att jag saknar det. Idag hade det ju varit perfekt att orka springa en sväng, sol och 9 grader varmt, men den mentala orken finns inte. Borde slå in ett paket till morgondagens femårskalas och lägga upp ett par bilder på S blogg, sen ska jag krypa ner i sängen. Plockade fram duntäcket häromdagen - åh vad underbart det är! Det här stycket kändes lite osammanhängande, men ni får ta det för vad det är. Over and out!

Sjukvården i Uppsala är ett SKÄMT!

På riktigt, vad behöver man göra för att få lite hjälp i det här landet!? (Okej, den här staden). Hade tid på vårdcentralen idag, men i morse fick jag meddelande på telefonsvararen om att läkaren var sjuk. Jag tänkte att det inte var någon biggie, eftersom jag säkerligen skulle få en ny tid rätt snabbt - det gick ju snabbt den här gången och dessutom kan ju inte jag rå för att läkaren blir sjuk. HAH! Nästa tillgängliga tid de kunde erbjuda mig var om tre veckor. Nu krockade den tiden med ett möte jag måste vara på och helt plötsligt skulle det dröja en månad innan jag kunde få en tid (en månad från idag, inte från om tre veckor). Det är ju inte mitt fel att läkaren blir sjuk! Jag förstår inte systemet; jag ringde 1177 i januari, då hade jag haft problem i ca tre veckor med andningen. De hänvisade till att kontakta vårdcentralen "om det blir värre". Det har inte blivit värre förrän nu under hösten, så då kontaktade jag ju såklart vårdcentralen - bara för att få höra att de hade en månads kötid. Bytte vårdcentral och fick tid (det vet ni ju redan), men nu står jag här igen med en månads väntetid. Och inte en enda människa nämner ens vårdgarantin! (Förutom JJ, men det räknas inte i sammanhanget). Jag sa till sjuksköterskan jag pratade med att jag inte kunde vänta en månad till och om de inte kunde erbjuda något tidigare så får jag kontakta närakuten. Bara det att jag säger att jag inte kan vänta en månad borde ju vara en varningsklocka, men hon sa bara "Ja, du får väl gör det"! Så jag ringde sjukvårdsupplysningen för att boka tid hos närakuten - bara för att då få höra att det inte är tillräckligt akut, eftersom jag har gått med det här i snart ett år. Då bröt jag ihop en stund. Sjuksköterskan på 1177 var dock väldigt trevlig och tillmötesgående och hjälpte mig att hitta en ny vårdcentral, så nu har jag bytt IGEN och ska åtminstone få träffa sjuksköterska imorgon och läkare senast måndag (ev. redan imorgon). Hon erbjöd dessutom en psykolog, eftersom det kan vara stress/panik.

Det lilla hopp jag har kvar står nu till Boländernas vårdcentral. Sjuksköterskan jag pratade med idag var i alla fall väldigt vänlig och förstående, "Nej såhär ska det inte vara, kära nån!" Tur jag inte är sjuk så ofta! Tänk att behöva dras med det här mer än en gång på en livstid... Nu är det ju ingen hemlighet att Uppsala inte lever upp till vårdgarantin i år heller, men man kan ju åtminstone försöka möta sina patienter!

I rikets tjänst

Efter en period av enorm, kanske till och med extrem, stress både på jobbet och hemma så sitter jag nu här och kan inte för mitt liv förstå vad det är jag har glömt. För nånting måste det ju vara, eftersom jag har tid att blogga på arbetstid! När hände det senast? Men faktum är att jag tror inte det är något egentligen. Har ett par lösa trådar, men tider är bokade för att sy fast dem och jag kan inte göra något åt något just idag. Om det inte vore för att klockan bara är 13.20 så skulle jag fundera på att gå hem, men det är lite väl tidigt.

Vad jag har gjort idag:
Fört över minnesanteckningar till journaler
Mailat åt höger och vänster om olika saker
Druckit te
Skrivit veckosammanfattningar
Faxat ett dokument
Sorterat papper som blivit liggande
Druckit te

Och bloggat tydligen. Funderat på hur vi enklast löser eftermiddagen med danslektion och shoppingbehov (...) Och druckit lite mera te.

I 120, rakt in i en tall.

När det känns övermäktigt att hyvla gurka för att jag inte vet i vilken ordning jag ska prioritera den enda uppgift, då är kroppen inte riktigt frisk. Stod i köket och kände just så i morse, när jag redan stod och hyvlade. "Vad ska jag göra först?", hyvla gurka eller hyvla gurka liksom, samtidigt som jag hade svårt att andas, fick småpanik över det och därmed ännu svårare att andas och ännu svårare att koncentrera mig på gurkan. Det är dags att tagga ner, rejält. Innan jag hittar den där berömda väggen. Träningen kommer få stå åt sidan tills jag mår bättre. Om jag orkar så kan jag springa, men det ska inte kännas som ett måste och det finns inga mål för året längre. Jag har 32 mil kvar till 100, det kommer definitivt inte hända. Tvåmilarn hänger löst. Och jag tänker verkligen inte pressa mig om jag kommer ut. 5 km kan räcka. Tar det 32 minuter så får det göra det (fast räkna med att jag kommer gnälla här sen). Nu ska jag fokusera på att må så bra jag kan.

Bortsett från det där med gurkan och min allmänna psykiska status så känner jag mig iaf fysiskt piggare än igår. Bra det.

Exhausted

Efter 11 timmars sömn kan man tycka att jag borde ha varit rätt pigg idag, men icke. Trött så in i baljan exakt hela dagen, gick från sängen till soffan vid 10 och blev mer eller mindre kvar där tills barnen gick och la sig. Då hängde jag lite tvätt och sen tillbaka till soffan. Jag har stoppat i S mat (läs: försökt, han kastade det mesta på golvet), E blev bjuden på lunch hos en kompis och middag hos ett par andra så henne gick det ingen nöd på. Men i övrigt har jag gjort så lite som möjligt. Går fortfarande runt i morgonrock och har inte haft någon aptit. Åt "frukost" vid 15-snåret, sen ett par majskolvar när barnen hade gått o lagt sig. Jag förstår inte vad det är med mig? Jag känner mig inte sjuk, har bara ingen som helst energi. Behöver jag ens säga att jag inte har sprungit sen i tisdags? Utmattning pga stress? Eller bara för lite järn och solsken? Kanske lite av varje?

Borde hur som helst ta en dusch och hoppa i säng, klockan är snart midnatt och jag har mycket att göra imorgon också. Apropå stressen... Det blev så när jag inte orkade idag helt enkelt. Men imorgon måste det göras, eftersom andra hamnar i kläm annars.

Fredagsshopping

Att gå utan barn på Ica Maxi kan vara rena semestern, möjligen bortsett från de tillfällen när alla andra är där samtidigt (fast så är det väl iofs ofta på charterbeachen också, så det kanske verkligen är som semester på riktigt?) Alla andra stormarknader ogillar jag skarpt; jag hittar ingenting och de har inte det jag vill ha. Idag var A på Kvantum hemma och handlade och han hittade inte heller allt, trots att det är vår vanliga affär, så jag fick kompletteringshandla på vägen hem. Hade tre saker på min lista när jag klev in på City Gross, som är ett av två alternativ på vägen hem från jobbet. En grej fanns inte, så jag borde kommit därifrån med två varor - om det inte vore för den inre okynnesshopparen. Mitt andra jag hittade en tesort som jag vet att A letat efter länge och som vi inte hittat på någon annan butik trots att det är Lipton. Sen hittade jag sköljmedel och kom på att det nog var nästan slut hemma. Sen hittade jag saltlakrits-flakes till glassen (som jag naturligtvis inte äter eftersom jag inte fikar i november). Hittade även en bit mögelost som ropade mitt namn. Sen hittade jag de här också:

A retade mig lite när jag kom hem o sa att jag tyckte de var fina ;) Men de känns liksom lite mer "rätt" än de där rosa och gula med grönt äckel uppepå (och då menar jag inte mögel). Lite mer som att jag har nån sorts känsla för inredning och dekoration, vilket jag ju egentligen inte alls har... Men de matchar vår svarta diskborste och den svarta korgen som svamparna ligger i.

Gjorde baconsallad till middag, stoppade barnen tidigt i säng (vilket INTE betydde att de somnade tidigt trots att de var supertrötta båda två) och nu har jag parkerat mig i soffan. Tittar inte på Idol och faktiskt inte på något annat heller. Tv på fredagar är ju hur trist som helst. Om man nu inte gillar Idol vill säga. Jag får väl spela lite Candy Crush istället. Borde kanske passa på att gå o lägga mig? Fick höra från en terapeut på jobbet idag att jag såg sliten ut. Eh, tack? Det är ju kanske inte direkt nån hemlighet, men knappast nån komplimang heller. Särskilt inte från nån som har jobbat som modell i Italien för 20 år sen. Nu har det iaf lugnat sig lite på jobbet, med två färdiga riskbedömningar och en som jag avsade mig (eller snarare chefen avsade mig eftersom jag inte kunde det själv). Så nu har jag bara sluttampen av en som hänger kvar. Ska inte göra några fler i år tänker jag. Och nästa år kommer det automatiskt bli mer jobb när jag ska vikariera för min fd vikarie på hennes nuvarande fasta tjänst också. Rörigt? Snabb genomgång: När jag gick på grav-ledigt började en tjej som heter Maria vikariera på min tjänst. Ganska snabbt fick hon fast tjänst på vår öppna avdelning och jobbade då dubbelt ett tag när det var rätt lugnt. Sen kom Erik in på min tjänst och de två hade varsin avdelning. Så blev Maria gravid och då jobbade Erik dubbelt ett tag istället, i väntan på att jag skulle komma tillbaka. Nu är jag tillbaka och Erik vikarierar för Maria. Hans vikariat går ut vid årsskiftet och under våren kommer jag dels att ha min ordinarie tjänst och dels vikariera för Maria tills hon kommer tillbaka (när nu det blir?), då det åtminstone i dagsläget ser ut att bli rätt lugnt på öppna i vår. Så ja, there we go. Jag ska vikariera för min vikarie. Och då kommer jag nog inte ha så mycket tid för några riskbedömningar.

Nu ska jag försöka andas. Sa jag att jag fick tid till läkare igår? På torsdag, inga problem med nya vårdcentralen so far alltså.

Sovmorgon

blev det verkligen! Sjukanmälde mig idag o blev kvar i sängen till nästan 12. Mår inte särskilt bra, kanske därför inte träningen funkade igår? Bredvid mig i soffan ligger dessutom en febrig bebis (bebis o bebis, 16 månader idag) och sover. 38 hade han igår, sov oavbrutet 18.30-6.30, då han vaknade med 38.5. Runt 11 var han uppe i 39.8, trots Panodil. Senaste kollen, strax före 12, låg han strax under 39 igen. Lillhjärtat... Vill inte ens äta glass, bara sova när han kan.

Som jag. Fast jag har inte feber.

En dåres försvarstal

Man kan alltid tänka "Det finns de som har det värre", men det gör ju rent krasst inte min situation bättre mer än möjligen i förhållande till någon som har det sämre. Som när man var barn och inte gillade maten; "Tänk på barnen i Afrika!" Klart jag är tacksam att jag har mat, men jag tycker ju inte mer om den för att det finns de som är utan. Och de blir ju inte mättare av att jag tänker på dem heller. Så när  min kropp strejkar så tänker jag "Det finns de som har det värre", men det gör inte mitt liv bättre. Jag kan inte andas för att någon annan har lungcancer, jag får inte lättare att springa för att någon annan har brutit ett ben och inte kan springa alls, jag blir inte gladare av att någon annan är mer ledsen. (Jag hoppas ingen tar illa upp av mina exempel, jag menar inget illa och är inte ute efter att göra någon ledsen).

När ett 14kilometerspass känns som ett dåligt pass så tänker jag att "Det var ändå 14 kilometer". Fast egentligen var det inte det... De första 7 gick hyfsat, de sista 7 inte särskilt bra alls. Vid 10 gav jag upp att försöka springa hela vägen, då hade jag haft svårt med andningen i 3 och körde de sista 4 i nån sorts långsam intervallform, dvs 500 m promenad, 500 m jogg. Snittade 6.06 på första milen, 7.31 på de sista 4. Totalt 14 km på 1:30:58. Ja, det var 14 km, men jag kände hela vägen att jag kunde varken springa så fort eller så långt som jag ville. Jag har haft problem med andningen av och till i snart ett år, men det har inte gått ut över träningen förrän nu på slutet. Just idag var det sjukt frustrerande eftersom jag dessutom inte sprungit sen förra måndagen.

Apropå det där med andningen så har jag listat mig på en ny vårdcentral nu, en som har väldigt bra rykte i Uppsala så jag hoppas på bättre hjälp där. Väntar bara på en bekräftelse så ska jag ringa o boka tid sen. Vet fortfarande inte om det är fysiskt eller psykiskt, för det blir ju värre när det är mycket stress - som t.ex. inför förra julen (då det började) och senaste två veckorna då det varit smått kaotiskt på jobbet. Samtidigt så har jag haft problem under hela året, oavsett stress eller inte. Och jag hittar inget mönster i det, mer än att det tydligen blir ännu jobbigare när jag ska hantera stress. Idag fick jag hjälp att säga nej till en riskbedömning som jag egentligen redan tagit på mig men inte hunnit börja med, med hänvisning till min hälsa. Jag måste ju trots allt tänka på mig själv, min familj och mitt ordinarie jobb i första hand.

Nu ska jag ta min osamarbetsvilliga kropp och stoppa den i sängen. Lämnade bilen för hjulskifte på jobbet och det hann inte bli klart innan jag gick hem, så jag fick skjuts hem och imorgon kommer chefen och plockar upp mig kl 8. Sovmorgon!

Slöa söndag

Idag är en sån där dag när jag bara önskar att jag kunde dra bak tiden och starta om från början! Vaknade med huvudvärk 20 över 7 i morse, redan då insåg jag att det inte skulle bli nån rolig dag. Med två barn som lever rövare och  V Ä G R A R  lyssna eller göra som jag säger så blev det sådär kul, fram tills jag fick kaffe vid halv tre. Enda tiden jag o E inte har bråkat var typ när hon var på kalas känns det som. Hon är ju rolig, kalaset började vid två och jag var absolut tvungen att stanna kvar. Sagt och gjort, jag och en annan mamma som fått samma order satt i köket och drack kaffe med födelsedagsbarnets föräldrar medan barnen lekte och hade disco. Klockan tre kom E och viskade "Jag tycker du kan åka hem nu", men eftersom det var hämtning vid fyra så blev det inte så. S var också med, eftersom A fortfarande är borta, men han höll sig lugn hela eftermiddagen. Jag var lite orolig att han skulle ställa till det för de större barnen men han var för trött. Så fort någon öppnade grinden till trappan så var han snabbt framme, men i övrigt nöjde han sig med att titta på de andra barnen och lukta på sin korkek.

På vägen hem stannade vi för lite pizza. Imorgon är det måndag och då tar jag tag i mitt nya liv! Ingen snabbmat, inga chips/ostbågar eller godis i resten av november. Om någon har kalas är det tillåtet med lite fika, men inget hemmafika bara för att det är gott. Mental komihåg: Köp hem mycket (rolig) frukt! Och så full fart med träningen igen.

Apropå träning så var jag uppe på SATS idag för att kolla priser; det är nästan dubbelt så dyrt som mitt nuvarande träningskort och friskvårdsbidraget täcker bara ca hälften, dvs vad mitt nuvarande kort kostar. I ärlighetens namn vet jag inte om det är hållbart? Vad som talar emot är ju att jag mestadels springer utomhus och egentligen knappt behöver ett kort. Vad som talar för är att jag dels skulle behöva lite mer styrketräning, ffa inför halvmaran nästa höst. Och dels att det blir enklare att träna när A jobbar, eftersom de har barnvaktstider alla dagar utom fredag/söndag. Bara det gör ju att det kanske är värt att lägga resten av pengarna själv - för i slutändan handlar det ju bara om ett par hundralappar i månaden, om man slår ut det. Att gå på enstaka pass kostar 150:-, så 17 besök på ett år så har jag ju tjänat in pengarna. Dessutom har de en del roligare pass än mitt nuvarande gym. Och ligger ännu närmare hem. (Och öppnar tidigt, så jag skulle kunna träna innan jobbet om jag vill...) Det är bara den rent ekonomiska aspekten som gör att jag ens funderar på att inte byta, men man får inte vara dumsnål heller. Och i den värsta snöyran och slasket är det rätt skönt att ha alternativ till iskalla långpass. Jag vägrar springa långt på band, jag blir bara skadad varje gång, men lite kortare intervallpass går ju att genomföra. Och att träna annat än löpning. Det ÄR ju faktiskt möjligt, även om det var sjukt länge sen. Jag tror jag har bestämt mig. Jag har varit Friskis & Svettis relativt trogen utom de åren jag bodde i Umeå, eftersom de inte finns där. Men nu är det dags att gå vidare. Tack för allt!

Och tack ni som fortfarande orkar läsa min blogg <3 br="">

Fullt ös, medvetslös

För flera månader sen frågade E om inte vi kunde åka till Leos lekland. Jag är inget fan av såna ställen på helgen när alla andra är där, så jag lovade henne att åka dit när A skulle åka till Piteå och jag skulle vara ledig en fredag. Vad jag inte visste då var att det var höstlov just den fredagen. Galet vad många ungar man kan klämma in på samma ställe på en gång! Lek, stoj, röj och lunch, sen lite mer lek och stoj och röj. 3 timmar som kändes som 3 dagar. Båda barnen hade kul, även om S blev lite sur när han inte kunde klättra upp i rutschkanan.

Efter det åkte vi till Gränby för att köpa ett par födelsedagspresenter, eftersom E fått två kalasinbjudningar till helgen. När vi kom hem ringde ena mamman och berättade att födelsedagsbarnet låg nerbäddat med feber, så morgondagens kalas blir uppskjutet. Jag hade lyckats flirta till mig att lämna E ensam där, för att kunna springa en sväng till den här veckan men tji fick jag. Kalaset på söndag är bara två timmar och då känns det enklare att springa på måndag, istället för att stressa med träning med vagnen och sen duscha innan det är dags att åka tillbaka för att hämta i tid.

Har haft mamma, pappa, syster och svåger här på middag. Det är skönt med människor som tar det för vad det är när man inte hunnit eller orkat ta tag i städningen. Att de kom en timme tidigare än planerat blev en extra ursäkt att inte hinna ;) Favoritsoppan stod på menyn, den verkade gå hem hos de flesta.

Nu hade jag tänkt kolla på Skavlan, vilket jag i princip aldrig gör annars. Det kändes som en sån kväll för en timme sen, men nu känns det mest som att jag ska gå o lägga mig. S sov ingen middag eftersom vi var ute och flängde och han inte fick nån ro att lägga sig, så vid 19 gick det inte att hålla honom uppe längre. Får se om det blir tidig uppstigning eller om han tar igen den missade sömnen. I morse sov han till 8, det kanske är för mycket att hoppas på två dagar i rad?

Debatt

Kollar på SVT Debatt och funderar lite över Halloween. Frikyrkoprofilen Tommy Dahlman uttalar sig om två aspekter på jippot; dels den teologiska, att för den kristna kyrkan är det ingen lek att klä ut sig till djävulen när man tror på en andlig verklighet osv. Det argumentet köper jag. Men om man vill klä ut sig till annat då? E hade maskerad i helgen, jag såg inte en enda djävul. Ett par små häxor, men det är ju ingenting som inte förekommer till påsk också och då hör jag ingen uttala sig om det som ett problem. Dessutom: vart kommer Halloween-traditionen ifrån? "One nation under God" som amerikanerna säger i sin Pledge of allegiance. Eller "In God we trust", det officiella mottot för samma land.

Det andra argumentet Tommy använder är det terapeutiska, att folk som förlorat närstående måste få sörja ifred. Men här tycker jag nog att han behöver bli bättre på att skilja på Halloween (31/10) och Allhelgonahelgen (Allhelgondagen = 1/11, Alla helgons dag = den lördag som infaller mellan 31/10-6/11). Om jag förlorar min familj i en bilolycka kring påsk, ska jag kräva att andra slutar fira påsk då för att det ger mig tråkiga minnen? Tommy behöver jobba på sin argumentation.

Friskoledebatten är egentligen långt mer intressant, men det enda jag orkar skriva i den frågan ikväll är: Förstatliga skolan! Och vården. Ge alla samma möjligheter UTAN VINSTINTRESSE. Ett alternativ är krav på att återinvestera en viss (hög) procent av vinsterna i verksamheten.

17 blöta

Jag hade verkligen tänkt blogga igår, om inte annat så för att skriva om mina framsteg i träningen. Jag sprang 17 km för första gången! 2 mil är inte långt borta. Även fast jag faktiskt hade någon kilometer som låg över 7 minuter på slutet. En snitthastighet på 6:19 gav ett slutresultat 1:47:25, så nästa naturliga delmål känns ju som två timmar straight (19 km?). Eftersom det regnade igår kväll (ingen storm dock) så var jag helt genomblöt och iskall när jag kom hem, så innan bloggeriet så tog jag en dusch. Där somnade jag, sittande i badkaret... Gick o la mig istället för att blogga. Lyckades ändå försova mig i morse, vaknade 10 minuter innan jag skulle gå! Hann inte sminka mig - hittade inte ens sminkväskan - men kom i tid till jobbet. Hade en extra mascara i träningsväskan där, så jag såg åtminstone lite levande ut idag.

Hade en del problem med andningen igår, fast det har jag haft överlag på sistone. Tror att det kan vara till viss del stressrelaterat för det har varit värre nu när det varit mycket på jobbet, men det förekommer ju även när det inte finns nån uppenbar stress i livet. Ringde vårdcentralen i fredags - en månads väntetid för att få träffa läkare! Sjuksköterskan jag pratade med kunde inte ens boka in en tid åt mig för att läkarnas scheman inte lagts än. Katastrof faktiskt. Vad betalar jag skatt för? Sketna högerregering och -kommun.

Stressen på jobbet släppte något på eftermiddagen, då torsdagens fyratimmarsmöte blev uppskjutet ett par veckor - skööönt, då hinner jag klart det jag behöver hinna klart innan helgen! Jag kände direkt att det blev lättare att andas, bokstavligt talat. Jag förstår inte hur vissa saker hamnar på mitt bord, men det är väl nån sorts ansvarstänk som gör det svårt att säga nej. Om någon blir sjukskriven så går det ut över killarna om inte jag tar på mig extrauppgifter. På fredag ska jag iaf vara ledig o "hemma" med barnen (lär inte vara så mycket hemma som med barnen). A åker bort över helgen och vi ska myyysa. Film, god mat, besök av mojje o morfar, Leos lekland och tre hela dagar för oss själva.

Förutom att jag inte har tränat på sistone så har jag stoppat i mig skräp exakt varje dag den senaste veckan. Snart dags för en detox tror jag. Har faktiskt ett par fester och middagar att se fram emot nu i november, vore ju ganska trevligt om man inte såg ut som en säck potatis då även om det inte direkt är nån Nobelmiddag jag ska på (som alla vet så är ju nämligen den i december). Har slarvat med plankorna sen i mars (...) så det börjar bli dags att ta tag i dem också. Jag känner att min hållning blir sämre och sämre och det beror inte bara på att jag äter ostkrokar.

Gjorde en intresseanmälan till Stockholm TunnelRun nästa höst också, 10 km i/på Norra Länken innan den öppnar för trafik - kul grej tänkte jag :) Vem tar barnen om A jobbar? Hans schema kommer jag nämligen inte få veta innan det är dags att anmäla sig på riktigt.

Vad har ni andra för er en kväll som denna?

Nä nu orkar jag inte mer ikväll

Vecka 43 fick nöja sig med 11 ynkliga kilometer. Jag hade mer att ge av både flås och ben, men den ledsna bebisen i vagnen började gnälla redan vid 8 km och gav sig inte. Vid 11 plockade jag upp honom och gick hem istället. Jag som tyckte det här med joggingvagn var en sån bra idé... Vi är inte riktigt överens.

Hade tänkt springa en långrunda ikväll, men efter 10 högljudda maskeradgäster så finns det ingen mental ork i kroppen. I somras började E prata om att ha "Kalas med pumpor och spöken". Jag tyckte hon kunde vänta till Halloween åtminstone, så idag blev det maskerad med 10 tjejer i åldrarna 3-5. De fick pyssla lite muffins (jag hade lagt på smörkräm och sen fick de trycka ut figurer ur sugar paste och dekorera sin egen) och sen åt de glass och lekte.

Frågan är om jag ska se Eat Pray Love eller gå o lägga mig istället? Jag är för trött för att ens orka skriva klart det här inlägget, eller ta ställning i frågan ovan. Det kanske talar sitt eget tydliga språk? Om jag sover nu så kan jag orka springa imorgon istället. Nästa helg blir det svårt att få ihop träningen, eftersom jag är ensam hemma med barnen. Grannarna är på semester, annars hade jag kunnat lämna E med deras dotter och ta med mig vagnen, men nu går ju inte det heller. Ska försöka övertyga E om att jag inte behöver vara med på kalaset på lördag, att hon kan vara där själv (av de kompisar som kom hit idag så var det bara en som hade någon förälder med sig och två (andra) som jag aldrig träffat förut, men de var här själva ändå och jag har ju lämnat henne ensam på kalas förut).

Gonatt.

Frajdej najt

Med ont i både ben och fötter efter 11 långsamma kilometer med barnvagnen så funderar jag på om det inte är dags att unna sig ett par nya skor snart? Jag köpte ett par för ca ett år sen och ett par i början av året, så egentligen borde inget av dem vara utslitna men det är ju rätt kul att köpa nya träningsattiraljer... Har bara sprungit 80 mil sen jag började i september 2012, så det är ju inte som att de är helt utslitna (eftersom det dessutom är fördelat på dessa två par och ett gammal par som jag hade nån månad  innan jag fick tag på mina gore tex). Kanske väntar ett tag till ändå.

Har ägnat kvällen åt att ligga på soffan och halvkolla på Top Gun, samtidigt som jag ätit middag och bloggat och facebookat och läst lite andra bloggar och kollat på nya skor. Just nu går Ladder 49 på 5:an, bra film om någon inte har sett den. Men eftersom jag har sett den så tror jag att jag ska gå o lägga mig istället. Läste just blogginlägg från en gravidtröttis, blev så trött själv av att läsa det. Imorgon är det lördag och då ska vi städa, eftersom E ska ha Kalas Med Spöken Och Pumpor på söndag. Hon började prata om det redan i somras och nu har jag visst lovat att hon ska få ha det så det är väl bara att tuta o köra. 10 tjejer i vår lilla lägenhet, hur ska det gå?

Personbästa, Platt mark och Prostitution

Glöm Pengar, Pass och Pillett - det är rubriken ovan som gäller för den gångna helgen. Och det här är ett långt inlägg, så läs bara om ni har tid.



Förutom träningen så har det ju alltså varit en resa också. Den började i fredags kl 17.10 ungefär, när jag gick hemifrån. Det är lätt att tänka att "det är bara ett par timmars flyg till Amsterdam" (eller nån annanstans i Europa), men det är lika lätt att glömma allting runtomkring - resan till Arlanda, att vara där i tid för att checka in och boarda, att eventuellt hämta ut bagage på flygplatsen (vilket jag slapp eftersom jag bara reste med handbagage), eventuella passkontroller (vilket jag också slapp eftersom det var inom Schengen), väntan på transportmedel från flygplatsen osv. Allt som allt så tog det närmare sex timmar från dörr till dörr. Bredvid mig på flyget satt en blond backslick och talade om att det inte fanns någon stekfaktor i Amsterdam. Skönt att höra, men kändes konstigt att Steky Stekerson också tyckte det var skönt. Kom fram till hotellet strax före 23 och när jag hade checkat in på hotellet (som var mer som ett större Bed and Breakfast, väldigt hemtrevlig stämning, ingen enhetlig klädsel för personalen, en katt bakom receptionen) så gav jag mig ut att leta tandborste, eftersom jag vanan trogen åkt ifrån min. Tyvärr fanns inga nattöppna butiker, så det slutade med att jag knallade in på Marriott och bad om hjälp (jag hade naturligtvis börjat med att fråga på mitt eget hotell, men de hade inga). Marriott var väldigt service minded och gav mig en tandborste utan att blinka, trots att jag sa att jag inte bodde där. Borstad och klar så kom jag i säng vid halv ett.

Dagen efter mötte jag upp mitt sällskap i frukostmatsalen. Kul kul kul att träffa Emma igen! Emma och jag lärde känna varandra på läger för en halv livstid sen. Vi brevväxlade några år, men sen tappade vi kontakten. Tills Facebook came along och vi insåg att vi båda bodde i Uppsala. Sen har vi träffats nån gång och sprungit på varann ett par gånger, tills vi nu åkte till Amsterdam ihop, med Emmas vänner och deras vänner.

Började sedan lördagen med att hämta ut våra nummerlappar och shoppa träningskläder (surprise!). Sen gick jag på museum, först van Gogh och sen Stedelijk som var lite mer modern konst och formgivning. Där fanns bl.a. ett rum vigt åt skandinavisk design - Iittala, Alvar Aalto, Arne Jacobsen. Namn som till och med jag känner igen. Hann se lite Andy Warhol och Picasso också.

 pre-instagram

Lite Warhol har ju ingen dött av

 Warhol

 Inte Picasso heller (det är kameran som är sned, inte tavlan eller väggen)

Mera Picasso

 Skandinavisk design - en fast utställning

 Så bor vi i Sverige

Åkte på en Canal cruise också, men såg inte så mycket av den. Det regnade ute och rutorna immade igen. Trist.

På kvällen gick jag på Anne Franks hus. Där fick man inte fota alls. Jag var lite besviken över att huset var helt omöblerat, men tydligen hade Annes pappa önskat ha det så. Det gjorde det svårt att få en ordentlig överblick, det kändes mer som en labyrint av trappor och tomma rum. Jag skulle dock rekommendera alla som åker till Amsterdam att gå dit, för det var väldigt rörande ändå. Passade på att köpa dagboken också innan jag åkte därifrån.

På vägen tillbaka till hotellet var det en familj som kom fram till mig och frågade något. "Sorry I don't speak Dutch" svarade jag, så de tackade för sig och gick vidare. Såg att de stannade en cyklist några meter längre fram, frågade något och han svarade något som jag inte hörde. Men jag hörde mammans kommentar när han cyklade vidare: "Niemand spreekt Nederlands in Amsterdam" - ingen pratar holländska i Amsterdam. Inte lätt att fråga sig fram då :)

På söndagen var jag helt slut när jag vaknade och ville mest av allt ställa in loppet. Men jag tog mig i kragen och sprang, som jag ju redan har berättat. Personbästa på 8 km (vilket ju är en intressant distans att persa på), det skrev jag om igår. 5:17-tempo i snitt, vilket är mitt bästa snitt ever. Har inte ens snittat så bra på 5 km förut (då har jag legat på 5:18 som bäst). Jag tror faktiskt inte bedriften är möjlig att göra om i Uppsala (för min egen del) om jag inte springer på Studenternas bana, men det känns rätt trist att springa 25 varv där. Hellre ett sämre resultat och en skön runda! Vad gäller lopp och resor så kan jag nog säga att jag inte kommer åka så långt för ett så pass kort lopp igen. Om jag ska åka utomlands (eller ens längre än till Stockholm) igen så får det vara för en halvmara åtminstone. Som jag skrev för ett tag sen så funderade jag på att byta distans redan nu men valde turistandet istället. Det var helt rätt val den här gången, men i längden är det inte hållbart att lägga alla de pengarna för att springa en distans som är kortare än de flesta av mina träningspass.

Efter det gick jag på zoo. De hade inga tigrar, men både lejon och kameler. Och massor med olika apor, om man gillar såna. Elefanterna ville inte fastna på bild. Sen kom jag fram till att fiskar är lite skrämmande. Så... slemmiga. Och helt omöjliga att veta var man har. Dislike.

Lejon - like.

Jag insåg just att jag inte tog en enda bild på mitt sällskap. Så kan det gå!

Min första kontakt med prostituerade var när jag och ett gäng kompisar råkade (ja råkade, vi kan diskutera det mer en annan gång) hamna på Malmskillnadsgatan en sen kväll tredje året på gymnasiet. Anledningen till att vi hamnade där stavas Modo (vad deras lagbuss gjorde där vill jag inte spekulera i) och vi visste helt ärligt inte vilken gata vi var på. En man på andra sidan gatan gick fram och tillbaka, med en extra knapp uppknäppt i skjortan för varje varv. "Visste vi inte bättre kunde man tro att vi är på Malmskillnads" sa vi till varandra. Sen insåg vi att vi var det. Tjejerna i hörnen såg skitsura ut för att vi stod på "deras" område och jag kan bara be om ursäkt i efterhand. Sorry, vi var inte ute efter att sno någons kunder!

Min andra kontakt med prostitution kom ca 13 år senare, i Amsterdams Red Light District. Jag gick igenom området på en av de största gatorna i söndags kväll, en helt surrealistisk känsla. De här människorna - både tjejerna och köparna - finns på riktigt. Jag mådde illa och tyckte synd om alla, men mest tjejerna. Att det står dockor och visar upp kläder i skyltfönster är ju inget konstigt, klart butikerna vill visa det som säljs. Men när det inte är (de nästintill obefintliga) kläderna som är till salu, utan kropparna under, då mår jag illa. Av de tjejer jag såg så var det inte en enda som såg lycklig ut. Det går förmodligen att debattera i oändlighet huruvida folk säljer sig av egen fri vilja eller inte (beroende på vem man debatterar med såklart, om man är överens så blir det inte mycket till debatt). Personligen tror jag inte att någon som mår bra börjar överhuvudtaget. Antingen handlar det om tjejer som luras in i det, ofta med löfte om ett bättre liv som modell eller liknande i ett rikare land än det de kommer ifrån, eller så handlar det om utsatta, ofta unga, tjejer med andra problem. Men okej, du har hamnat i karusellen, oavsett om du blivit lurad av en hallick eller hoppat på själv av någon anledning. Varför fortsätter du?  Jag tror inte att det är jobbet i sig som lockar, utan pengarna (och då pratar jag inte om de lurade flickorna från Öst, som varken får behålla värdigheten eller en enda euro själva). Hade man möjlighet att tjäna pengarna på annat sätt - skulle man fortsätta då? Jag tänker mig att tjejerna mår extremt dåligt och jag ser två alternativ till att man fortsätter: 1 - sex kan vara ångestdämpande. Så du säljer dig, du mår dåligt, du vill dämpa ångesten. Du fortsätter sälja dig. 2 - droger kan också vara ångestdämpande. Du säljer dig, du mår dåligt, du börjar knarka. Knark är dyrt, så du behöver mer pengar för att köpa droger för att dämpa ångesten. Pengar tjänar du på att sälja din kropp. Så blir det som en ond cirkel, två missbruk som är beroende av varandra; droger för att orka sälja sex och sälja sex för att ha råd med droger, för att orka sälja sex, för att ha råd med droger, för att... En i mitt resesällskap berättade om sin kompis som säljer sex; "Torka gamlingar i arslet är inte heller så kul och ger bara en bråkdel av pengarna" resonerade hon. Tru dat. Men jag har fortfarande svårt att tro att någon gör det helt frivilligt och mår genuint bra av det. Så tror jag. Och så länge det finns en marknad för det (vilket det förmodligen alltid kommer göra, för om inte annat så kommer det finnas ensamma människor som inte får närhet på annat sätt) så kommer det fortsätta, för människan har en tendens att utnyttja andras svagheter för egen vinning.

Jag valde att inte ta några bilder från Red Light, det kändes som att tjejerna var utsatta nog ändå. De är ju inte apor i bur, även om det kändes som att det var så folk behandlade dem. Alla var definitivt inte där för att köpa sex, det fanns även såna som jag - turister på sociologiska studieresor.


På måndagen hade jag tänkt gå på Rijksmuseum, men jag vaknade med ont i halsen och kände att det var bättre med sovmorgon. Avslutade resan med en liten lunch ihop med de som fortfarande var kvar, innan jag och Emma gav oss av mot Schiphol tillsammans, eftersom vi skulle åka samma plan hem. Jag blir alltid så himla nervös när jag ska flyga, skulle inte förvåna mig om jag nån gång fastnar i en tullkontroll bara därför. Men det gick bra den här gången. Återigen blev det en sextimmarsresa och jag kom hem 18.15 igår. Trött men glad.

Amsterdam TCS 8 km

Jag är hemma, resan gick bra och loppet ännu bättre. 8 km på 42:15 - som ni hör hade jag lätt klarat den där sub55-an om jag hade fortsatt (vilket det fanns krafter till). Den långa versionen kommer imorgon.

Regn och rusk

En gryta med The Pioneer Woman's Chicken Tortilla Soup

Toppas med

 Lite koriander











Lite salsa

Lite avocado

                               

 Lite riven ost

 

Lite yoghurt (eller gräddfil)

Lite nachochips (går bra att ha på sidan)

 Och höstruskmiddagen är serverad.

Om man tål rödlök är det också gott till. Sen ska det ju vara skuren majstortilla i, men det fanns inte på någon av de tre affärer vi har varit på den senaste veckan, så det blev chips istället. Jag låter aldrig min soppa sjuda så länge som det står i receptet, vem hinner laga mat i tre timmar mitt i veckan? Men det brukar bli bra ändå.

Jag vet inte hur det är för er, men jag har svårt att springa efter att jag har ätit, jag vill gärna ha både 4 och 5 timmar för att smälta maten. Det + tid med barnen gjorde att jag inte kom ut förrän efter 9 ikväll. 13.6 iskalla, blöta kilometer senare sitter jag nu i soffan och är inte trött. Jag höll på att frysa ihjäl och eftersom jag har packat ner goretex-skorna så sprang jag i de vanliga trots regnet. Inte så bra idé. Efter 8.75 trampade jag i en vattenpöl och sen hann det bli ett par till innan jag kom hem, så nu har jag skavsår på båda fötterna. Hoppas bara att jag slipper bli förkyld på kuppen. Utmed Dag Hammarskjölds väg är det bitvis öppna fält på båda sidor och där blåste det iskalla vindar och regndropparna kändes som nålar mot ansiktet. Hu. Sista 4-500 meterna hem tänkte jag gå för att varva ner (det ska tydligen vara bra för att undvika skador och funkar för mig som ju har dragit på mig en del överansträngningar genom åren) men det var så fruktansvärt kallt så jag gick kanske hälften, sen sprang jag igen. Kommer inte ihåg vad sluttiden blev, men 5:58-tempo var det iaf.

Det ska tydligen regna en del i helgen också, men vad 17 - jag har egentid! Det är allt som räknas just nu. Om 24 timmar ligger jag i en egen säng på ett hotell. Det här är förmodligen det sista ni hör av mig innan jag kommer hem (fast det är inte ett löfte). Om ni får tid över i helgen och inte vet vad ni ska äta så rekommenderar jag soppan ovan. Receptet finns i kortversion längst ner på sidan (det är alltså en länk till receptet längst upp i det här inlägget och längst ner på den sidan är det jag pratar om). Google Translate och en app för att omvandla enheter kan vara bra att ha.

Ha en trevlig helg allihop!

Tonight chez moi

Jag gillar kanelgifflar, men inte vanilj- eller chokladgifflar. De här däremot, de var en hit! Jag har redan klämt i mig tre stycken ikväll (don't judge, you've all been there!)

 Inget fan av att fira jul flera månader i förväg, men goda var de. När man nu är sådär lat som jag och inte orkar baka saker som ska jäsa. Det tar ju sån tid...

A har börjat springa, så nu är jag ensam hemma med barnen. Om det var svårt att få ihop jobb och träning så är det ingenting mot pusslandet av jobb, träning och A's träning. Nu springer han iofs inte lika mycket som jag men det är ändå ett par kvällar till i veckan som försvinner, alt. att en av oss springer medan den andra lagar mat med två illbattingar i knävecken. Klart det går, bara lite klurigare och definitivt svårare att skjuta upp träningen, för tränar jag inte på "min" dag så missar jag passet och kan inte ta igen det nästa dag som jag ofta gör. Gjort. Vill göra... Imorrn är det min tur och på torsdag ska vi försöka få till nån sorts dubbelträning. Som ni hör så vilar jag mig inte direkt i form inför Amsterdam, men jag ser det loppet mer som en kul detalj under helgen, den stora grejen är ju en egen minisemester. Och oavsett hur snabbt jag springer så blir det ju ett tävlings-pers på distansen eftersom jag aldrig tävlat i 8 km förut.

Jam session hos Casa Ovekrans för nån timme sen. Och nu en fjärde pepparkaksgiffel.

En alldeles vanlig måndag

Det kliade i benen, så jag råkade springa en mil idag också. Jag vet inte riktigt vad som for i mig, men så kan det gå. Får väl se hur jag mår imorgon, just nu känns det som att en foam roll skulle sitta bra. Ska nog passa på innan jag går o lägger mig.

Full rulle hela dagen, med jobb fram till 13-snåret, sen en snabb sen lunch innan det  var dags för avskedsfika för en av killarna på öppna avdelningen. Han var på min avdelning mellan mina mammledigheter, så vi har träffats en hel del och jag tyckte det var en bra ursäkt att få en lugn eftermiddag. Jag menar, riskbedömningar i all ära men smörgåstårta smäller högre alla dar i veckan!

Sen hem o hämta E, iväg till dansen och så ett pre-Amsterdam-ärende på stan i samma veva. Kom hem vid halv 7, värma mat åt E och prata en stund med familjen innan S ramlade ner från en stol och slog i huvudet. Klätterapan < 3 Stoppa barnen i säng och ut en runda. 57:20 landade jag på idag, tror det kan ha varit årets tredje snabbaste men är inte helt hundra. Benen kändes iaf bra och flåset var det inte heller nåt större fel på även om det där trycket över bröstet gör sig påmint mest hela tiden nuförtiden, spelar ingen roll om jag är ute o kutar eller sitter i soffan och dricker kaffe. Ska försöka få en tid på vårdcentralen när jag kommer hem från Amsterdam, det kan ju vara något astmatiskt eller nåt och isf finns det ju enkel hjälp att få. Det är inte värre i styrka än då det började dyka upp före jul förra året, men kommer oftare (i princip varje dag nu i höst).

Har mätt min resväska och konstaterat att den får följa med som handbagage, så nu har jag 12 kg på mig att packa. Wish me luck...

Bloglovin

Jag testar att ansluta mig till Bloglovin...

Följ min blogg med Bloglovin