När det känns övermäktigt att hyvla gurka för att jag inte vet i vilken ordning jag ska prioritera den enda uppgift, då är kroppen inte riktigt frisk. Stod i köket och kände just så i morse, när jag redan stod och hyvlade. "Vad ska jag göra först?", hyvla gurka eller hyvla gurka liksom, samtidigt som jag hade svårt att andas, fick småpanik över det och därmed ännu svårare att andas och ännu svårare att koncentrera mig på gurkan. Det är dags att tagga ner, rejält. Innan jag hittar den där berömda väggen. Träningen kommer få stå åt sidan tills jag mår bättre. Om jag orkar så kan jag springa, men det ska inte kännas som ett måste och det finns inga mål för året längre. Jag har 32 mil kvar till 100, det kommer definitivt inte hända. Tvåmilarn hänger löst. Och jag tänker verkligen inte pressa mig om jag kommer ut. 5 km kan räcka. Tar det 32 minuter så får det göra det (fast räkna med att jag kommer gnälla här sen). Nu ska jag fokusera på att må så bra jag kan.
Bortsett från det där med gurkan och min allmänna psykiska status så känner jag mig iaf fysiskt piggare än igår. Bra det.
5 comments:
Men kära du.
Var rädd om dig, det finns ju bara en av dig och var rädd om din familj, de behöver dig.
Svärmor Mita.
Inget är viktigare än att du mår bra. Det får inte handla om att springa eller inte springa. Var rädd om dej!
Nej, egentligen är ju träningen det minsta problemet, men det lättaste att plocka bort. Just nu tar vi en dag i taget så kanske jag överlever hela veckan :)
Ta hand om dig vännen. Hoppas på en bra läkarkontakt imorgon också!
Post a Comment