In the ghetto

Det är en spännande vardag att bo i Gottsunda. Höll på att göra oss redo för att gå ut i förmiddags när jag hörde skrik utifrån. Tänkte att det var nå ungar som lekte på gården, men insåg att det inte var barnskrik utan en vuxen kvinna som skrek. Härligt! Tog E och gick ut för att kolla vart det kom ifrån. (A försökte ringa polisen när några grannar bråkade för ett par månader sen men Farbror Blå kunde inte göra nåt eftersom A inte visste exakt vart oljudet kom ifrån). När vi kom ut på gården hade dock andra grannar redan tagit reda på vart skriken kom ifrån och larmat, så vi möttes av fyra poliser som sprang in i en port tvärsöver gården. Yay... Två av dem åkte ganska snart, de andra två blev kvar i ca en och en halv timme innan de tog med sig kvinnan som skrikit och två barn på ca 2 resp. 4 år. Hörde några barn som pratade på gården, som varit ute när hon började skrika och den ena förklarade för sin syster att mamman blödde och att polisen skulle ta henne till en ambulans... :/ Hur som helst så känns det skönt att någon larmade och att inte alla tänkte att "Nån annan" skulle göra det! Men man blir ju inte direkt mer sugen på att bo kvar här...

Efter midsommar

Är hemma igen efter traditionellt midsommarfirande på Närkeslätten. Förkylningen gav med sig till slut och i slutet av veckan behövde jag inte snyta mig mer än fyra-fem gånger om dagen. Solen var i allra högsta grad närvarande och gjorde mig mer solbränd än vad jag har varit på flera år, hurra hurra! Det har varit en mysig vecka med familj och vänner, men nu är vi trötta allihop... E sov 15 timmar i natt och ändå sov hon middag över en timme, hon som i vanliga fall sover en halvtimme. Tvättstugan och jobba lite mer på solbrännan står på agendan idag, kanske att man borde passa på att träna också... Förkylningen höll i sig i nästan två veckor och för varje dag som gick med ont i halsen så kände jag verkligen att det blev jobbigare att sätta igång träningen igen, så nu har jag inte tränat en sekund på nästan tre veckor. Dags att börja om... Alltså: Tvätta färdigt och sen springa. Nu är visst E vaken också, så jag ska passa på att gå ut en stund innan det är dags att gå till tvättstugan igen. Over and out!

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar

Så där ja, nu har prinsessan fått sin prins och halva kungariket, eller hur det nu var. Jag är inte särskilt pro-kungahuset egentligen men kunde inte låta bli att titta på vigseln (och resten av kvällen...) på tv och jag måste säga att det var ett väldigt lyckligt brudpar jag såg! Så avslappnade och glada och kära. Och många vackra klänningar, det här slår ju både Nobelfesten och vilken Hollywoodpremiär som helst!

Min förkylning börjar äntligen släppa (börjar, dvs det tar nog ett par dagar till innan den är helt över...) men det känns lite som att jag går omkring med huvudet i en guldfiskskål! Lock för öronen, lite svårt att andas och allmänt igenkorkad i huvudet (elaka kommentarer om det undanbedes).

För övrigt har jag fortfarande svårt att fatta att min C-uppsats är KLAR. Jag behöver aldrig aldrig aldrig göra nånting mer på den och jag behöver inte ta ett enda akademiskt poäng till i hela mitt liv. Glädje! Men svårfattat.

Förkylningsfaser

Söndag Började få lite ont i halsen. Skippade träningen och hoppades att halsontet skulle försvinna över natten så att jag kunde träna nästa dag istället.

Måndag Halsontet sprider sig från halsen till öronen. Dock utan att halsontet försvinner, så nu har jag ont både här och där, så att säga.

Tisdag Däckad. Fullständigt. Tvingade upp mig själv ur sängen till soffan och lämnade soffan enbart för att byta blöja och mata E. Tvingade även A att komma hem tidigt för att ta hand om E, eftersom jag egentligen inte orkade. Ont i huvud, hals, öron och bihålor samt total avsaknad av röst. Så fort A kom hem somnade jag på soffan och sov sedan större delen av dagen. Detta efter att jag o E sovit middag en dryg timme tillsammans medan A fortfarande var borta!

Onsdag Har återfått rösten. Näsan rinner konstant. Med betoning på konstant. Känner mig mer död än levande.

Torsdag Näsan har slutat rinna men nu hostar jag så att lungorna är på väg upp ur halsen istället. Inte heller så himla trevligt faktiskt. Lyckas dock äta mat för första gången på tre dagar.

Fredag Är fortfarande sjukare än vad jag minns att jag varit på ett par år åtminstone, men känner mig förhållandevis frisk jämfört med tidigare i veckan. Det säger en del om mitt tillstånd tidigare i veckan. Saknar träningen och känner att det kommer bli jobbigare och jobbigare att komma igång för varje sjukdag som går. Vansinnigt less på att va sjuk nu, vill komma igång med livet igen! E tar ingen hänsyn och kan man inte ligga i soffan och titta på dåliga daytime soaps/DVD-boxar så finns det ju ändå ingen poäng med att vara sjuk...

Förkylningsregler

När man är förkyld finns det vissa givna regler att följa. 1) Man får äta glass varje dag. Flera gånger om det behövs. 2) Man ska absolut inte träna. Dessa två första regler har en tendens att slå ut varandra... Just när det börjar kännas som att jag regerar över muffintoppen ovanför jeanskanten, istället för tvärtom, så ska man inte bara sluta träna utan även börja äta onyttigt. Dålig kombo. Regel nr 3) Drick honungsvatten (gäller ffa vid halsont). Äckligt!

Slutsatsen man kan dra av detta är: Jag ska inte vara sjuk! Det är jag iofs inte särskilt ofta heller, har aldrig varit särskilt sjuklig av mig, men det är ändå tröttsamt att sitta här med en hals som gör ont och lungor som håller på att spricka varje gång jag hostar.

Arga grannar som inte kan va tysta är också rätt tröttsamt... Vad ska man göra när det inte funkar att prata med dem, klaga hos hyresvärden eller ringa störningsjouren?? I förrgår var A där och pratade (första gången de vågar visa sig, tidigare har vi fått skriva lappar eller prata på telefon) och igår var det tyst, men nu är dom igång igen och lever om. Eller egentligen lever de inte om särskilt mycket, mest bara mannen i huset som pratar väldigt högt och inte inser att han stör... Kan vi få nya grannar, tack? Gärna tystlåtna och trevliga istället för högljudda och otrevliga...

Jessica O, socionom

Nu kan jag verkligen kalla mig socionom, äntligen! Tre år efter att jag gick ut utbildningen så har jag nu skickat in min uppsats för sista gången och så fort examinatorn har fört in poängen så kan jag plocka ut min examen. Hurra!

Och för att göra det hela ännu lite bättre så gick Vårruset bättre än jag hoppats på igår, trots kaoset som uppstår när tusentals människor ska ta sig fram på samma ställe samtidigt och trots att vissa går i bredd och tar upp hela vägen så att vi som vill försöka springa lite inte kommer fram. Men jag klarade min mål-tid med några minuters marginal, kunde säkert ha blivit fler om inte folk-stockningen orsakat stopp emellanåt. Hur eller hur, nu laddar jag om batterierna med lite glass och jordgubbar ikväll och satsar mot Tjejmilen i september. Heja heja!