Död och elände

Den huvudlösa harpalten som Glitterbengt släpade upp för trappan och la utanför ytterdörren som en present förra veckan kändes på något vis väldigt symptomatisk för våren 2021, vars tema hittills varit sjukdom och död; efter ett antal veckor med corona i familjen så hann jag vara frisk en dag innan farmor (äntligen) fick somna in under påskhelgen. Sen försvann april som i en dimma, fram till begravningen på valborg. Därefter gick det några dagar till, innan jag förra tisdagen fick veta att en av mina bästa vänner från tonåren diagnosticerats med lungcancer och så började den emotionella cirkusen om. Inte riktigt levererat på topp denna vecka, när det väl landat in. Jag blandar känslor om varandra, förnekar fortfarande att farmor faktiskt inte finns, blir arg för att det är sant och kommer på mig själv att prata i presens om henne eller ha dåligt samvete över att jag inte ringt på länge. Gråter en skvätt, över farmor och över cancer. Funderar över hur en sjuåring hanterar att mamman blivit allvarligt sjuk, eller hur man som drabbad och därtill ensamstående hanterar situationen i pandemin när man inte ska umgås och kan söka naturlig tröst hos andra. Och till slut känner jag att det faktiskt kan få räcka nu.