Superfarmor

Ibland behöver hjärnan få logga ut en timme tidigare och tänka på något annat än jobb. Tur då att tonårskillarna vid bordet bredvid diskuterar beställningsjobb och straffsatser för mord... 

Farmor kom hem från sjukhuset förra veckan. Igår åkte mamma o pappa dit och uttryckte "vi får se vad som händer". Det som händer i mig är iaf en insikt att jag inte handskas särskilt väl med sorg. Undviker, sysselsätter mig med annat och avskärmar mig. Har hört att det ska vara konstruktiva strategier. 

Det slår mig att det är många år sedan jag förlorade någon närstående och att hur mycket jag än försöker kan jag inte förbereda mig, för jag vet inte vad som väntar. Farmor är den sista i generationen över mina föräldrar och den av dem (av alla släktingar) som jag stått närmast genom åren. Jag minns fortfarande när vi skulle ta med rosor från kolonilotten som en present till mamma (nyligen fick jag veta att det var för att hon fått en bebis, min lillebror). Jag stövlade ut i rabatten och började dra upp dem - det var så jag var van att plocka blommor. Farmor efter med lämpligt verktyg och "Nej, vänta!" Eller när hon tog med mig till Tekniska museet, kanske i sjuårsåldern? Som jag älskade det! Alla fredagar jag åkte dit ensam efter skolan i sexan. Den rutiga klänningen jag föll för och hon betalade utan att jag behövde be henne. Den neongröna bålen på någon jämn födelsedag, som såg så god ut, men jag fick inte smaka (pga. alkohol). En middag när jag såg fram emot champinjonerna jag spanat in i såsen - som istället visade sig vara vindruvor. (Vindruvor? Ja, vindruvor. Inte alls samma sak). Alla gånger farmor skrattat så hon gråtit och inte kunnat få fram ett ord. Och farmor som mitt i natten var den första som berättade för mig att jag hade fått en lillasyster.

Jag vet inte hur man lever vidare utan någon som alltid funnits där, så jag röstar för att vi slipper.

Run, run like the wind

Det känns som att jag har använt de senaste nio månaderna - eller fem åren, beroende på hur man räknar - åt att förbereda mig på att farmor inte är odödlig. Ändå känns det som att man inte kan förbereda sig tillräckligt och varje nytt sjukhusbesök kommer som ett slag i magen. "En vanlig hederlig influensa" om man får tro henne själv. Inte fått något bekräftat svar på corona-testet, men enligt svägerskan trodde inte läkaren att det var det. Återstår att se vad som händer.

Från det ena till det andra.

Mina nya skor är precis så snabba som de ser ut! Ungefär 20 sekunder snabbare per kilometer än de gamla. Inte ont i höften heller. Wohoo! Får väl se om det blir någon Halvmara i höst, beroende på vad som händer med corona, folksamlingar och stängda gränser, men jag försöker träna som planerat ändå, så gott det går. Gymmet förvisso fortfarande öppet, men gruppträningen inställd och egen styrketräning är för tråkigt för att jag ska utsätta mig för det. Om man får vara så världslig så är jag glad att det åtminstone inte är november när jag ska ut o springa.

Den senaste veckan har det också känts som att E har blivit tre år äldre. Börjat experimentera lite mer seriöst med mascara, shoppar hejvilt och massa stora funderingar kring märkeskläders vara eller inte vara (och på nåt vis sammanfattat mitt liv i frågan "Vilket skulle du välja om du bara fick välja en: Michael Kors eller Swedish Grace?") (Som att de ens går att jämföra på samma skala...). Och samtidigt så barnslig emellanåt. Verkligen den där mellantiden mellan barn och tonåring, en riktig "tween".

Bad barnen berätta vilket årtal de skulle välja att resa till om de fick välja helt fritt. Jag tänkte historiskt, men E tolkade det lite friare och valde 2031 - för att se hur klimatförändringarna påverkat och om jorden egentligen finns kvar. Så klokt val. (Själv valde jag en fin bal med enorm klänning i slutet av 1700-talet).

My lovelies

Igår landade de hemma < 3 Nu ska här springas som aldrig förr!

Skolval 2020

ÄNTLIGEN har antagningsbeskedet kommit! Och ja, vi fick plats på förstavalet. SÅÅ glad och tacksam idag!! Skolan har ett undervisningsupplägg som E själv tror passar henne, med två ämnen i taget under en intensiv period (ett par veckor) och längre arbetspass med färre avbrott för raster. Dessutom ett upparbetat samarbete med Mensa för att hitta bra lösningar för särbegåvade barn. Känns väldigt bra inför hösten just nu! 

Bokat en semesterresa har jag gjort också, Rhodos i juni. Längtar! Bara jag o barnen denna gång, men ser ändå fram emot det. 14 vattenrutschbanor ska nog kunna hålla oss sysselsatta tio dagar. "Kan jag få souvlaki då?" frågade S. "Ja" lovade jag "och kanske bläckfiskringar också". "Halleluja!" utbrast prinsen. 

S vaknade igår o var inte riktigt sig själv. Jag utgick ifrån att han var trött efter helgen, men det visade sig senare vara hjärnskakning efter en gunga i huvudet i fredags. Den händelsen visste jag inte ens om förrän strax innan lunch på måndagen. Inget Mom of the Year Award i år heller alltså... Ungen kom hem vid tvåsnåret igår eftermiddag och sov sen ungefär 20 timmar (bokstavligt talat). Mår bättre nu, men får vila en dag till imorgon. 

Måste visst avstyra lite bråk o natta lite barn. På återhörande!

Självständighetsdeklaration

Elvaåringen på nya äventyr! Gyllene Måsen med kompisarna, helt utan vuxet övervakande. Lyssnar man på henne kan man tro att det inte behövs nån resa i sommar, det räcker med att sätta henne där en gång om dagen. "Det var SÅ roligt att gå dit med kompisarna. Nåt helt annat än att gå med pappa, vet du! Jag ska helt klart gå dit med dom igen nån gång! Jag längtar!" Tappade räkningen på hur många gånger hon återkom till det under kvällen - till och med att komma på hur beställningsskärmen och betalningen funkade var ett stort äventyr! Ett nytt steg i självständigheten - och pappa behövs tydligen inte längre, åtminstone inte för en middag på McD. (Det är inte helt utan kluvna känslor för egen del).

Ett annat steg i självständigheten fick bli en hård läxa. Efter en lång diskussion om överdragsbyxornas vara eller inte vara tog hon dem motvilligt på sig - för att sen ta av dem i parken. En poäng för kreativitet. Synd att de inte låg kvar där hon lagt dem när hon skulle hem sen... Tvärborta, ingenstans att finna i hela parken trots att hon och kompisarna sprang runt (enligt egen uppgift) en halvtimme o letade. Hårda, elaka mamman gav sig inte på att hon helt enkelt fick betala nya själv.

Trots det kom det långt om länge fram att jag "faktiskt hade 100 % rätt". Jag fattar inte riktigt hur det gick till, men nöjer mig med att jag hade rätt.

Sprungit har jag gjort också. Längsta sammanhängande rundan utan gå-pauser sedan i somras. Lite känningar i höften nu, men jag hoppas att fortsatt stretch kan råda bot på det på sikt. (Jag vill för tydlighetens skull också nämna att "längsta sammanhängande" inte är lika med långt och definitivt inte snabbt). Vissa dagar tror jag att halvmaran är inom räckhåll, andra dagar tänker jag att jag kanske får nöja mig med en weekend i Budapest. Vi får väl se hur det går. Biljetten är iaf inköpt, så vi håller tummarna att corona-paniken hinner gå över till dess.

Sekundärtrauma

Kan vi pausa ett ögonblick och prata lite om sekundärtraumatisering?

Vad är det, undrar kanske den oinsatte. Med en kort sammanfattning kan man säga att det är ett tillstånd liknande utbrändhet, som drabbar personer som jobbar med andra personer som har en massa bagage med sig. Vårdpersonal, socialarbetare, terapeuter, poliser, m.fl. Man är inte utsatt för något eget trauma, men får ta del av andras i sådan utsträckning att man till slut själv blir traumatiserad. Trauma smittar helt enkelt och till slut så blir man hårdhudad och cynisk – eller helt äggskalsskör.

Senaste månaderna har jag gått från ena änden av spektrat till den andra. I morse satt jag med ett tungt ärende och fyra sidor in i de hundratals sidor dokumentation jag har att sätta mig in i så kände jag ”Det går inte längre!” Fyra. Av flera hundra. Det är liksom stopp, jag kan inte hantera mer misär, familjevåld, omsorgssvikt och annan skit.

Det är inte första – och förmodligen inte sista – gången. En gång tackade jag nej till en jobbintervju, en tjänst jag sökt ett år tidigare men där rekryteringen pausades. När den togs upp igen så stod det mig upp i halsen med andras elände och jag orkade inte ens tänka på att dessutom sätta mig in i en ny myndighet. Så jag sa nej till intervju. Det är som att det tar slut på empati och ingen möjlighet att återhämta sig i den ”löpande band”-process som nuvarande jobb ändå är. Det finns en specifik ungdom som fick mig att gå alldeles sönder i vintras. Sedan dess har det bara fyllts på, en efter en med liknande berättelser, den ena värre än den andra. Och jag hinner inte andas ut. Eller in. Snart dags för medarbetarsamtal, jag måste ta upp frågan om extern handledning, någon som kan hjälpa mig reda i tankar, reaktioner och egna processer.

Försöker fylla på med saker som ger mig energi (träning och shopping för att nämna ett par), men det räcker inte hela vägen. Jag är konstant trött och kan inte riktigt hantera allt dysfunktionellt som jag matar mig med från morgon till kväll. Jag har till och med nästan slutat titta/lyssna på true crime, som annars varit en favorit i många år…

Ser ändå fram emot träning, kalas hos JoA och Mello-fest hos Ah i helgen. Hoppas på lite energi, som gärna får hålla i sig över måndag åtminstone. Om någon sitter på en universallösning (givet hur många jag känner i liknande yrken kan jag ju inte gärna vara ensam i bekantskapskretsen) så får ni gärna hojta!

Skola, jobb och livet däremellan

Det är lite si och så här hemma just nu. Väntar och väntar och V Ä N T A R på besked i skolvalet. Det ska komma denna vecka eller nästa, men jag får inte ro i kroppen förrän jag har läst det. Således inte mycket fokus på nånting annat just nu, allra minst jobbet, som dessutom har varit extra tufft senaste två månaderna. Där har jag dock tackat ja till ytterligare förlängning av mitt vikariat, vilket i praktiken innebär att jag blir fast där (fast anställd alltså, inte fast för resten av livet. Eller vad vet jag...) från augusti. Så fort alla papper är skrivna måste jag kontakta min andra chef och säga upp mig. Det är med mycket kluvna känslor. Just nu känns det som att jag väljer det minst dåliga, men det finns mycket jag kommer sakna (inte arbetsbelastningen eller pendlingen dock). Och jag ser fortfarande den här tjänsten som en mellanlandning, i väntan på något annat. Kanske lite falskt att tacka ja till förlängning/fast tjänst då, men jag tröstar mig med att jag hela tiden varit öppen med detta till mina chefer och ingen kommer bli förvånad den dag jag byter. Jag ska bara hitta rätt först - och få den arbetsgivaren att förstå att den vill ha mig.

Kriminologikursen går inte heller något vidare just nu. Orkar knappt öppna böckerna och med tre veckor kvar till första tentan ökar inte direkt incitamenten. Tror jag har gjort hjälpligt ifrån mig på de inledande diskussionsforumen, men det kan lika gärna vara så att någon bedömer annorlunda. Men som Psykologen sa innan jag började: När man väl är inne på kursen finns det alltid omtentor och möjligheter att ta igen missade moment... Det har blivit lite av mitt mantra den här terminen, för jag kan verkligen inte uppbåda engagemang. I höst ska jag definitivt inte plugga på mer än 25 %, om alls!

Överansträngd handled senaste veckorna (för många frivändningar?), så ingen Bodypump. Har sprungit lite istället, men vad hände med vädret?! Nu känns handen bättre, tänkte vila den ett par dagar till och dra igång BP igen nästa vecka. Tills vidare får jag springa på, på bandet. Längtar till den riktiga våren, inte bara den meteorologiska! Har hittat ett träningsprogram som verkar lagom tufft utan att vara övermäktigt, inför halvmaran i höst. Det drar igång efter påsk, men det är verkligen baby steps dit! Tur jag har en dryg månad på mig, den kan göra underverk om den utnyttjas rätt. När nästa lön kommer ska jag unna mig de där fina skorna jag skrev om för nån månad sen också < 3

Nu sova.