Thursday, May 31, 2012

Mina hobbies

När jag åkte iväg till frissan i förmiddags så kändes mina aldrig använda, vita sneakers som ett mycket roligare alternativ än mina halvårsgamla, ingångna dito. På vägen hem i ösregnet kändes valet inte lika genomtänkt, särskilt inte när jag kom på att jag egentligen visste att det skulle regna idag (visste och visste, men jag hade sett prognosen iaf)... Just nu känns det som att Vårruset hänger på en skör tråd, har ingen större lust att promenera en timme i regn! Men det är å andra sidan fyra timmar kvar till start, mycket kan hända.

Har shoppat en del idag, på vinst och förlust. Mamma-utbudet är minimalt och fruktansvärt tråkigt. Dessutom är det bara fyra veckor kvar till BF, så det känns lite som att kasta pengarna i sjön att handla mammakläder nu. Alltså shoppar jag vanliga kläder och hoppas att jag kommer kunna ha dem sen! Kom hem med ett par byxor och en topp, samt en kjol till E (även den på vinst och förlust, då den egentligen är för stor i storleken, men den rätta storleken var lika kort som den likadana* hon redan har men inte kan använda pga att den är för kort. Den hon har är fortfarande lagom i midjan, så risken finns att den nya blir jättestor och ramlar ner. Hängde ni med?) Passade även på att köpa en "split end mender-inpackning". Inte för att det går att laga kluvna toppar, men den ska åtminstone ge tillfälligt resultat så jag slipper springa o klippa mig var och varannan vecka. Återstår att se om den är värd pengarna. (Det beror nog också en hel del på huruvida jag kommer ihåg att använda den, jag är inte så bra på inpackningar! Det är trots allt bara några månader sen jag började använda balsam regelbundet igen...)

*Att jag köpte en likadan var dels för att den var på rea och dels för att det är den enda kjol hon tar på sig frivilligt.

Nu ska jag läsa en stund innan det är dags att hämta E. Regnet har upphört, åtminstone tillfälligt, så det kanske blir en promenix ikväll ändå?

Wednesday, May 30, 2012

Blodomloppet 2012

Ca 4 timmar innan start fick jag i eftermiddags erbjudande om en överbliven nummerlapp till Blodomloppet. Jag kunde inte motstå frestelsen... Hämtade E, lagade mat snabbt som attan och packade ner och åkte ner till Studenternas och efteranmälde E till Lilla B-O, sen hade vi picnic i väntan på hennes start. Sprang med henne, ca 750 meter, och kände att det var ungefär vad jag orkade springa. Hon var superduktig och sprang hela vägen också! Sen tog vi vagnen och promenerade mina 5 km. (E somnade naturligtvis direkt i vagnen, eftersom hon vaknade en timme tidigare än vanligt i morse. Sen sov hon sig runt nästan hela banan och har desto svårare att somna nu, trots att hon fortfarande är trött som en gnu). Min målsättning var sub60 och vi tog oss runt på ca 54 min. Resultatet känns sådär, nästan dubbla tiden mot mitt senaste 5km-lopp (28:43, ToppLoppet i oktober) och drygt 20 minuter långsammare än samma lopp/bana förra året, men det har väl sina randiga skäl... Och för att vara 35+6 veckor gravid och inte ha tränat alls på en månad så får jag väl vara nöjd att jag ens kom runt :)

Jag blir mer och mer kluven till att springa lopp av alla de slag. På ett sätt är de den motivation jag behöver för att hålla igång med träningen - men samtidigt så känns det alltid som att jag presterar sämre än vad jag vet att jag kan, mestadels för att det är så trångt i banan och att långsamma människor inte har vett att hålla till höger (de tycker antagligen att det finns någon annan som är ännu långsammare som kan vara där, lite samma mentalitet som på motorvägen). Imorrn hägrar hur som Vårruset. Undrar hur det kommer gå och undrar vem som kommer ligga hemma med sammandragningar på fredag... ;)

Helgen ser ut att bli trevlig, med bröllop på lördag och fira A en tredje gång på söndag. Synd bara att vädret inte verkar bli nåt att hänga i granen.

Trääääääning

När den här bloggen startade hösten 2005 så var den betydligt mycket mer fokuserad på relationer och emotionella aspekter än vad den är i dagsläget. Har ägnat förmiddagen åt att läsa igenom en del gamla inlägg från 2005-2006 och det är med glädje jag inser att jag har mognat sen dess. Inte för att det är något fel i att ha känslor eller att beskriva dem, men sättet jag gjorde det på... Och samtidigt var det som att allt kom tillbaka på nåt konstigt sätt. Saker som jag egentligen definitivt lämnat bakom mig och inte på något sätt sörjer längre, trasiga relationer och infekterade sår. Alla tankar och känslor kring saker som hände då. Som egentligen inte har någon betydelse längre (och det säger jag inte för att övertyga mig själv, utan för att det är så) men som ändå ger tårar i ögonen.

Det var bara det.

Imorrn blir det Vårruset, fast i makligt promenadtempo. Hoppas det åtminstone inte regnar... Drömde att jag var ute o sprang i natt, 3 km utan problem. Vaknade och var sugen på att ge mig ut på riktigt, men det lär väl dröja ett tag till. Det är lite för tungt att skumpa runt med magen just nu. Målet för i år är att orka springa 5 km igen innan nyår, tiden är sekundär än så länge men sub35 är ett måste, helst runt 30. På nåt sätt så har mitt huvud intalat sig att det är först när jag orkar springa 5 km som jag tränar "på riktigt", så alla träningspass på vägen dit räknas liksom nästan inte. Förutom den delikata petitessen att jag för tillfället faktiskt inte tränar alls, så det finns inte ens några träningspass som inte räknas... Men det är ju en temporär lösning i brist på ork (och till viss del även brist på motivation, tro't den som vill). Men hösten lär bli nån sorts "transportsträcka" mot den riktiga träningen. Eftersom hela året hittills (och slutet av förra året) har varit en transportsträcka mot Bebis så kan jag ju lika gärna fortsätta transportera mig mot nya mål. Sen efter nyår, när jag orkar 5 km igen, så kan jag börja träna för det stora, "riktiga" målet - milen. Under timmen. Och det andra officiella målet för 2013 är Inga 5km-lopp över 30 minuter. Måste satsa mer på intervallträningen när jag kommer igång igen. Jag längtar! Lägger i hemlighet upp träningsscheman och lagom långa löprundor i huvudet flera gånger i veckan. Och grämer mig över att jag måste börja från noll, att jag inte kommer orka de vanliga 5-10 som jag gjorde senast jag sprang (nä, senast sprang jag inte så långt, men då var jag å andra sidan 2/3 gravid också). Jag siktar på att komma igång nån gång i slutet av september, senast oktober om allt förlöper normalt med förlossning och efterspel.

Apropå graviditet så tror jag magen har börjat sjunka lite grann. Den ska ju göra det, men jag kände liksom aldrig av det med E. Men igår kändes det som att det var skillnad bara från morgon till kväll när jag kollade i spegeln, för att inte säga när jag satt på en stol. På torsdag är det fyra veckor kvar till beräknat datum (så antagligen ca fem veckor totalt...)

Tuesday, May 29, 2012

Utmattad

Eftersom gårdagen var full av trevligheter så fick det här bli min "måndag" den här veckan. Idag är jag sliten. Vissa människor och händelser suger musten ur en mer än andra och det senaste dygnet har jag stött på två sådana tillfällen. Alla måste inte tycka om mig, men det vore skönt om de som inte gör det åtminstone kunde erkänna det för sig själva.

Det är väldigt tröttsamt med folk som tar saker personligt, när det egentligen inte är riktat mot någon alls. Det är också väldigt tröttsamt när folk inte ser sina egna brister utan förnekar dem i sten, men inte har något emot att påpeka mina. Det är minst lika tröttsamt när folk talar illa om mig bakom min rygg, sen inte kan stå för det och i slutändan ska bortförklara det. All denna dubbelmoral - och dessutom förnekandet av den - gör mig matt. Om man startar en diskussion eller ett händelseförlopp så får man se till att våga löpa linan ut. Är man för konflikträdd så ska man inte ge sig in i det från början. Ibland behöver man tänka efter innan man skriver eller säger saker; vad får mina ord för konsekvenser? Kan jag fullfölja det här resonemanget utan att fega ur när det passar mig? Kan man inte det så ska man inte heller ta upp det från början. Det är ingen mening med att gå bakom ryggen på folk, saker och ting kommer fram i ljuset i vilket fall (särskilt om den man går till står mig närmare än den som går). Respekt är för mig något man förtjänar genom hur man beter sig, inte genom att man är en viss person eller råkar ha en viss relation till mig.

Förutom det har jag den senaste tiden gått och funderat på huruvida jag skulle ringa ett jobbigt samtal eller inte och idag bestämde jag mig för att göra det. Det finns en familj i vår närhet, vars barn jag misstänker far illa. Jag har inte jättemycket kött på benen, men har hört fler som uttryckt oro så idag ringde jag soc och gjorde en orosanmälan. Jag hoppas familjen får det stöd de behöver (en anmälan måste ju liksom inte leda till att barnen blir tvångsomhändertagna, jag tror inte alls att det är vad just de här barnen behöver utan snarare stöd och ledning till hela familjen). Jag dividerade med socialsekreteraren och tänkte ganska mycket högt i mina resonemang. "Det låter nästan som att du jobbar på socialtjänsten själv!" sa hon. Det gör jag ju inte, men jag är tämligen insatt i lagstiftning och tankegångar tack vare min utbildning. Hon tog iaf emot anmälan och nu kan jag inte göra mer. Det är alltid svårt när man inte har fullständig information men det är ju å andra sidan inte mitt jobb att ta reda på heller. I så fall hade ju inte socialtjänsten behövts.

Allt detta sammantaget gjorde att jag somnade på soffan mitt på dagen och sov tre timmar. Försökte vakna men kroppen sa nej, det gick inte ens att öppna ögonen. Känner mig dock fortfarande trött, så jag hoppas på att kunna sova gott i natt.

Nu ska jag vänta på att näst sista avsnittet av Desperate Housewives (som jag såg förra veckan) slutar, så att det sista kan komma ut på kanal5play. Sista, sista ever. Tur det finns dvd...

Wednesday, May 23, 2012

Is i magen

En bra sak med att ha is i magen är att man kan göra kap. Ta t.ex. en kjol som man gått o tittat på men inte bestämt sig för om man ska köpa. Så nästa gång man går in o tittar på den så är den nersatt till halva priset. Vilken tur då att man inte rusade iväg och köpte den direkt! Hade man provat den direkt hade man iofs insett att den ändå inte var särskilt snygg på (och inte kommer vara utan magbulan heller). Men om man har en riktigt bra dag så kan man då gå in på nästa butik och råka ut för samma sak. Det hände mig förra veckan och jag kom hem med en kjol som jag velat ha länge, men inte den andra jag också funderat på att köpa.

Förutom det lutar det nog åt att jag tar min favoritklänning, alla kategorier, på bröllopet nästa vecka trots allt. Det är en rosa och orange historia från Banana Republic (ungefär halvvägs ner på den här sidan) och eftersom den är betydligt mer festlig än den blommiga jag köpte häromveckan och eftersom magen faktiskt får plats, så bestämde jag mig för att ha den. Dels för att den blommiga är lättare att ha till vardags och dels för att jag har en känsla av att min kusins vänner och systrar kommer ha lite mer classy outfits än en bomullsklänning. Så då vill inte jag vara sämre. Tänkte matcha den med mina bruna peep toes och en sjal.

Men först dagens kalas, då blir det nog en enklare variant. Kanske den blommiga, har inte bestämt mig än. Det står mellan den och en rutig solklänning, alternativt kjolen som jag inledde med att berätta om. Jisses, det låter ju som jag ska på värsta utekvällen! Det är faktiskt bara ett barnkalas och ett enkelt födelsedagsfika. Kanske inte ens satsar på klänning trots allt, det börjar mulna på ute. Jeans?

Money, money, money...

För att vara en person som aldrig har kontanter på mig, så har jag nu lyckats med konststycket att skrapa ihop inte mindre än 80:- i bortglömda småpengar från diverse byx-, väsk- och jackfickor. Hur gick det till? Var kommer småpengarna ifrån när jag aldrig har kontanter? Och framförallt: Vad ska jag göra med min nyvunna rikedom!? Hela 80 kronor att spendera på mig själv... En lunch på stan? Ett bidrag till nästa veckas frisörbesök? Eller spara på ett konto med riktigt bra ränta, så att de kanske blir 81:- om ett år eller två? :)

Klockan visar 10.28 och jag är så trött att jag skulle kunna dö! Har sovit alldeles för lite och dessutom fruktansvärt dåligt i natt. Från 4.30 till 8 var jag vaken ca 2 ggr i timmen. Innan 4.30 hade jag hunnit sova ca 2.5 timmar. Allmäntillståndet för dagen kan ni räkna ut själva. I eftermiddag vankas barnkalas. Mammagruppens tradition att ha ett gemensamt kalas för alla våra barn, istället för att springa runt på 10 kalas, har inte blivit av än för i år, trots att de yngsta treåringarna fyllde i mars. Men idag smäller det, med kalaspaket på lekland och middag och hela köret! Sen direkt hem till nästa kalas - A firar sin 30-årsdag första gången idag. Han fyller egentligen på lördag, men vi kör kompisfika idag och familjefirande i helgen. Jag har sorterat tvätt och sprungit omkring med snabeldraken här på morgonen, så magen blev hård som en baseboll (jämfört med den basketboll den vanligen ser ut som. Storleken var det dock ingen skillnad på). Nu behöver jag vila lite, innan jag tar itu med köket och badrummet. Ska se om jag hinner klämma in en liten power nap och en dusch nånstans på vägen, båda känns som en nödvändighet. Kanske lunch vore nåt också.

Funderar på att boka tid för en pedikyr nästa vecka. Det är åratal sen jag var senast och det är ju så skönt... Nån som har provat fisk-spa? Jag tänkte testa, återkommer med recensioner när jag har varit.

Monday, May 21, 2012

Drygt 5 veckor kvar

Avslutade kvällen igår med att läsa lite för länge, men det spelar ju egentligen inte så stor roll när jag har inte har några planer för dagen som kommer. Då gör det inget om jag är trött/sover lite på dan. Släckte lampan vid 0.20 och somnade relativt omgående. Vaknade dock ett tiotal gånger (jag överdriver inte) innan klockan ringde vid 7.45 (jag måste ju ställa en klocka trots att jag är ledig, eftersom jag lämnar E på dagis). Mellan alla dessa uppvaknaden drömde jag mardrömmar och mådde således sådär bra i morse, som sig bör på en måndag och allt... Åt frukost och fixade i ordning E, lämnade henne vid 9 och gick hem o la mig igen. Sov inte nå mycket bättre än i natt, vaknade ca en gång i timmen, men var för trött för att gå upp, och drömde konstiga drömmar dessemellan. Strax före kl 13 kände jag mig äntligen som en människa igen... Det är tur att A bara jobbar en helg till nu innan BF! Det är de helger han jobbar som är värst, för då finns det ingen avlastning för en trött, gravid mamma utan tålamod. Och inte för hennes dotter heller för den delen... Det märks rätt tydligt på E också när A har jobbat hela helgen, hon blir extra pappig när han väl visar sig igen.

Men att A bara jobbar en helg till betyder inte att vi är lediga! Nu till helgen fyller A 30, vilket ska firas med grannar och vänner på onsdag, svärmor och svägerska på besök till helgen och mina föräldrar nästa helg. Nästa helg ska vi dessutom på bröllop på Ljusterö. Helgen efter det jobbar A igen. Sen kommer det en tom helg och sen är det midsommar som vi planerar att fira på Närkeslätten i vanlig ordning. Om jag orkar. Sen veckan efter det är det beräknat... I december hade jag ångest över att det var ett helt halvår kvar, nu fattar jag inte när jag ska hinna laga mat och frysa in (eller var jag ska få plats att frysa in den!?), tvätta alla bebiskläder eller göra nån av alla andra klassiska "nesting"-grejer som gravida kvinnor gör. Men men, gör jag det inte nu får jag väl göra det sen. Med E gick jag ju över tiden, så det är jag inställd på den här gången också och det ger ju lite extra utrymme att göra de där sakerna.

Jag vet att man inte ska jämföra graviditeter, men det är svårt att låta bli. En sak som skiljer sig rätt mycket jämfört med förra gången är tendensen att binda vätska i kroppen - förra gången kom det sista månaden, medan den här gången har jag bundit massor hela tiden. Jag försöker dricka mycket, röra mig så mycket jag orkar, ha fötterna högt när jag kommer åt och stödstrumpor när de inte ligger i tvätten, men på kvällen när jag tar av mig strumporna (de dagar jag har vanliga strumpor alltså) har jag typ centimeterdjupa spår av dem i anklarna. En bra sak med det är ju dock att all viktuppgång inte är fett och att vätska brukar va rätt lätt att bli av med när bebisen väl kommer ut (knock on wood...) Förra gången gick jag upp 15 kg totalt och ner 12 av dem på 10 dagar efter förlossningen, de sista tre tog ett par månader på sig. Trots det kan jag inte låta bli att oroa mig för att jag inte kommer gå ner igen den här gången... Tänk om jag för alltid kommer fortsätta väga som jag gör nu!? Jag vill ju bli smal igen...

Förvärkarna är sådär roliga också. Inte så täta och absolut ingenting jämfört med vanliga värkar. Men när de sätter igång så är det inte helt lätt att stå rakt upp. Så har det varit en månad och så kommer det vara en månad till. Grattis till mig.

Nu har jag iaf fått i mig lite lunch och gnällt av mig lite, borde kanske tvätta håret? Det har jag nog inte gjort sen i onsdags tror jag. Kan ha varit i fredags. (Därmed inte sagt att jag inte har duschat sen dess). Oavsett när det var så börjar det se risigt ut och jag vill ju trots allt inte bli som Bob Dylan, med oupptäckta insektsarter i hårbotten när jag dör. (Om nu det är sant?) Jag tvättar knappt håret längre, nu när jag inte orkar träna. 1-2 gånger i veckan har det blivit på sistone, och styling däremellan för att det inte ska synas hur skitigt det egentligen är. Men nu är det nog dags igen. Sen kanske en promenad? Om inte annat kan man ju gå och köpa glass en dag som denna!

Thursday, May 17, 2012

Politik och sånt

Innan jag börjar så vill jag bara säga att sakliga kommentarer om ämnet (ämnena) är välkomna, men otrevliga kommentarer om det jag kommer skriva, eller personpåhopp, är inte okej oavsett vad man tycker. Såna kommentarer kan man hålla för sig själv och jag kommer rensa bort dem direkt om de dyker upp.

Med det sagt så ska Six degrees ta oss till ett nytt mål idag: Kungliga slottet. Förutom det faktum att jag träffade en person för nåt år sen vars syster är kompis med kronprinsessan och var på Daniel & Victorias bröllop, så finns ju även kopplingen A - Livets Ord - Carola, som sjöng på ovan nämnda bröllop (eller iaf på den privata delen av festen, den där inte tv-kamerorna fick plats). Jag känner att jag snart är ett med varenda kändis som är värd att vara ett med - Hollywood, NHL/KHL, kungafamiljen... ;)

Var i vårt lilla lokala centrum idag, skulle lämna lite böcker på biblioteket men de hade inget bokinkast. Vilket bibliotek har inte det!? Förutom vårt då. Extra drygt eftersom böckerna skulle lämnats igår och då glömde jag dem hemma när vi gick dit (vem mer än jag gör nåt sånt?!). Hur som helst, centrum kryllade av poliser som letade efter någon, och nu är jag nyfiken på vad som hänt. Inte har de lagt ut informationen sin hemsida heller, vart kan man mer få reda på sånt?

Sen är det ju det här med politik. Jag kan inte mycket och håller varken med vänster- eller högerblocket fullt ut, vilket gör det lika svårt i varje val. Men en fråga som står mig nära är familjepolitik. Jag har läst den här debattartikeln (i den mycket trovärdiga tidningen Aftonbladet...) Och jag kan köpa att de två "pappamånaderna" har bidragit till ett något jämställdare samhälle, MEN jag har väldigt svårt att hålla med om att man därför bör öronmärka fler månader. Jag har inte funderat över huruvida jag håller med KD om att man bör ta bort dem helt heller. Och jag tycker nog inte att man ska kunna få betalt för att vara hemma med barnen tills de blir 18 heller. För det första så börjar barn skolan - vad ska man som förälder göra hela dagarna då? Bara hänga hemma o få bidrag för det? (Vilket jag ju iofs gör nu, men det är ju av en anledning). För det andra så tror jag det finns en stor grupp kvinnor från andra länder och kulturer som kommer få ännu svårare att integrera sig i det svenska samhället.

Jag ifrågasätter inte den forskning som Sabuni hänvisar till, mest för att jag inte har läst vare sig den eller någon annan forskning på området. Anledningen till att jag är så negativ till att tvångsfördela ledigheten - förutom att jag tycker det är ett underminerande av föräldrarnas autonomi - är att vi personligen skulle förlorat jättemycket på det när E var liten. Vi hade inte haft råd att vara hemma lika länge, hon hade behövt börja på dagis innan hon egentligen var redo för det och vi hade förlorat mycket rent ekonomiskt också eftersom jag alltid har tjänat bättre och särskilt då när A fortfarande var student. Varför kan inte varje familj få lösa det som man bäst vill? Känns det inte som att ett annat alternativ vore att jämställa lönerna mer och låta lönen ligga till grund för pension även när man är föräldraledig? Om man nu ändå ska lagstifta på nåt område? En av mina chefer hade en teori för nåt år sen när vi diskuterade saken, han* menade på att föräldrapenningen borde utgå från båda föräldrarnas medellön, men om man vänder på det så skulle det i de allra flesta fall leda till att mamman ändå skulle vara hemma, med högre ersättning än i dagsläget, medan pappan skulle jobba - för de skulle fortfarande förlora minst på det. I så fall skulle jag hellre se en "medelpension" för föräldrar, men det skulle förmodligen bli extremt svårt att lösa i dagens skilsmässosamhälle. Hur räknar man om person A varit gift och har barn med B, men sen på ålderns höst delar livet med C? Vem ska A räkna ut sin medelpension tillsammans med för att inte missgynna någon? Så nej, det är förmodligen inte genomförbart.

*Apropå att majoriteten av alla chefer är män, så är de tre högsta cheferna inom min institution män, medan det sett till alla chefstjänster är extremt jämnt fördelat mellan könen, men tidigare har det alltid varit en liten övervikt på tjejsidan. Bara en parentes och jag vet att det inte är en rättvis bild av samhället i stort.

Sen måste jag ifrågasätta Sabunis andra punkt (Fler kvinnor kommer bli arbetslösa. Gravida har dubbelt så hög risk att få sparken som kvinnor som inte är gravida. Arbetsgivare förväntar sig frånvaro och diskriminerar därefter. Med mer frånvaro kommer mer diskriminering – även om det är förbjudet.) För hur vi än vrider och vänder på det så kommer det vara kvinnorna som är gravida, oavsett vad deras kvinnliga kollegor gör eller hur mycket männen tänker vara hemma med barnen. Männen kan helt enkelt inte vara gravida (på gott och ont, jag är gruvligt less på det här nu! Men det är en annan historia). Så botemedlet mot kvinnlig arbetslöshet borde vara att inte skaffa barn alls - och i så fall behöver man ju inte debattera föräldraledigheten heller. Eller?

Och apropå politik: jag känner folk som jobbar på regeringskansliet, så Six degrees tar oss dit också idag. När vi ändå är i farten.

Nu ska jag kolla klart på hockeyn, det blev lite mer spännande igen efter 2-3-målet. Men vad hände med Canada!? Och USA?! Måla naglarna vore kanske också nåt? E har påpekat flera dagar nu att jag inte har målat fingrarna...


Sunday, May 13, 2012

Inköp

Vissa saker köper man för att man behöver, typ mat och solkräm och ibland kläder (t.ex. när magen växer ur den ordinarie garderoben). Andra saker köper man för att de ropar "Här är jag!!" och liksom har mitt namn skrivet över sig. Som min nya handväska från Fiorelli. Min mobil behagar inte ladda upp bilder och samarbetar inte när jag vill länka så jag håller er på sträckbänken ett tag till...

Helgen har gått fort, med treårskalas o snabbvisit hos mojje o morfar. E hoppar runt o ropar att hon vill ha kaffe, vad svarar man på det?

Thursday, May 10, 2012

Sweet home, Uppsalabama

Jag var på rutinkontroll hos barnmorskan i förmiddags, vecka 33+0. Allt såg bra ut; blodtryck 120/66 (vad nu det betyder?!), hb 123 (låg på 121 för tre veckor sen och jag slarvar rejält med järntabletterna, så det var en trevlig överraskning!), blodsocker 5.0 (strax efter frukost) och en viktuppgång på 13.5 kg hittills. Den värsta viktökningshysterin verkar ha lagt sig, jag har bara ökat 1.5 kg den senaste månaden (och med lite snabb huvudräkning så inser ni då att jag gick upp desto mer per månad innan, eftersom jag gick upp de första 12 på ca 4 månader), men jag gissar att jag kommer gå upp mer än de 15 jag gick upp med E. Men å andra sidan gick jag ju ner dem snabbt också, så jag är inte så orolig! (Däremot det där med att komma i form igen är ju en annan historia...) Min ordinarie BM jobbade på förlossningen idag, så jag träffade en vikarie (vi diskuterade det förra gången jag var där och eftersom jag har vart bortrest och ordinarie ska på semester nästa vecka så blev det den lösningen). Vikarien var en på alla sätt kompetent och trevlig kvinna som konstaterade att bebisen låg med huvudet neråt och att magen växer precis som den ska. Skönt att veta! Hon frågade om jag har haft några problem och jag nämnde att jag haft lite "mensvärk" på sistone. "Jaha, vad tror du det kan bero på?" frågade hon med ett tonfall som visade att hon satt på svaret och bara ville kolla vad jag visste. I dagens informationssamhälle så hade det ju känts rätt pinsamt att inte veta, men eftersom jag googlade det (på en parkering utanför Subway) för tre veckor sen så var jag ju rätt säker på att det är förvärkar, inget farligt och om det blir värre så ringer jag förlossningen. Eftersom jag visste allt detta kände jag mig inte helt dumförklarad, men vad tror de? Att folk går omkring med olika krämpor utan att ta reda på vad det är?

Efter 9 dagar på resande fot var det fantastiskt skönt att landa hemma i Uppsala igår! Idag har vi varit mer eller mindre utslagna alla tre, men saker och ting måste ändå flyta på så jag och A turades om att uträtta ärenden medan den andra var hemma med E - så fick åtminstone nån av oss en lugn dag... Jag ska inte klaga på min dag heller, jag kände inte för att sitta hemma men inte så mycket för att vara social heller så jag åkte iväg själv till Gränby C på em (sorry alla mammor som jag dissade på fm!) och handlade lite födelsedagspresent till E's kompis L samt lite annat smått o gott som jag behövde själv. På vägen hem stannade jag även på Lager 157 (skulle egentligen in på Willys som ligger i samma hus) och hittade en klänning till bröllopet om tre veckor. Jag har ingen lust att lägga någon förmögenhet på en tråkig mammaklänning, men den här var en vanlig, sommarblommig klänning som jag kommer kunna ha efter graviditeten också. Dessutom till ett mycket överkomligt pris. Hittade även en söt tubtoppshistoria (fast alltså en klänning) från Bondelid, marinblå med broderade blommor, som jag tänker införskaffa efter förlossningen om den finns kvar då. Eller innan om jag inte kan hålla mig. Vi får se.

Six degrees tog mig till Hollywood förra veckan, den här veckan tar det mig (och er) till NHL. Och KHL för den som är intresserad av rysk hockey. Jag gick nämligen i samma klass som Staffan Kronwall, en av backarna i Tre Kronor, i gymnasiet. Han spelar nuförtiden i KHL och hans bror i NHL. Vart vill ni att jag ska ta med er härnäst? :)

Nu ska jag sätta in bröd i ugnen, på återhörande!

Thursday, May 03, 2012

Six degrees tar mig till Hollywood

Ni vet den där teorin om att man aldrig är längre bort än sex led från nån enda människa på jorden? Six degrees of separation? Den har just kopplat samman mig med hela Hollywood-eliten! Eller just o just, men jag insåg det igår kväll. Så här: En kompis som var au pair i USA samtidigt som jag jobbade för en familj vars vänner hyrde ut sitt hus till inspelningen av Mr & Mrs Smith. Steg 1: E. Steg 2: hennes värdfamilj/arbetsgivare (som jag träffade tillräckligt för att i teorin kunna klassa dem som steg 1). Steg 3: deras vänner som hyrde ut sitt hus. Steg 4: Brangelina. Steg 5: Resten av Hollywood (alla är ju vän eller buksvåger med alla där). Och det betyder att alla ni som känner mig också har era sex steg till valfri Hollywoodstjärna avklarade! Om nån funderade õver hur ni ska få ihop det...

Smink

Jag skulle vilja tipsa alla Bare Minerals-fantaster därute om deras primer (ifall nån är lika seg som jag på att upptäcka!) Jag köpte en i höstas men la den på ett smart ställe och glömde vart... Hittade den när jag rensade i badrummet häromdagen. Resultatet blir ännu bättre än med bara pulvret :-)