En lång resa har nått sitt slut. 9 månaders graviditet är (äntligen) till ända. Resan har varit ångestladdad hela vägen, då jag inte har de mest positiva minnena från min förra förlossning. Jag har hela tiden försökt intala mig att jag KAN, att min kropp är skapad för att föda barn och att andra gången är lättare för de allra flesta. Med facit i hand så lever jag ju uppenbarligen, och Séur också, men 9 månaders ångest var ingenting mot hur dåligt jag mådde när det väl var dags...
Strax före kl 20 i torsdags kväll började jag få värkar som inte gick över med alvedon eller värmekudde. Jag klockade dem med ca 6-20 minuters mellanrum så mamma kom upp för att ta hand om E ifall det skulle bli dags att åka in under natten. Efter midnatt tonade de dock ner sig och kom med ca 1-1,5 timmes mellanrum fram till 6 på morgonen, då de tog mer fart igen. Vid 10 började de komma med 3-6 minuters mellanrum så vid 11 ringde jag in till förlossningen o sa att jag snart ville komma in. Strax därefter kom en jättevärk och E tittade på mig o frågade "Mamma, gör det sjukt ont?!" Och ja, det gjorde det. Så jag o A lämnade E med mamma o åkte in. För tredje gången den här veckan sattes jag fast i en CTG-maskin och blev lämnad i ett rum. Uskorna och barnmorskorna kom in med jämna mellanrum o frågade hur det var. Jag kände mig mer o mer yr o illamående o sa det till dem. Fick lite saft för att väcka lilleman som sov, men det fick som största konsekvens att jag istället spydde flera gånger rakt ut över golvet... :-/
Strax därefter fick jag komma in på en förlossningssal. Tog en dusch i väntan på narkosläkaren som skulle ge mig epiduralen. Hade det inte vart för värkarna hade jag somnat i duschen, så mycket energi hade jag i kroppen. Lovande inför det väntande...!
Läkaren satte epiduralen och allt kändes bättre en stund, tills barnmorskan fick för sig att sätta in värkstimulerande för att kalaset höll på att stanna av. Helt plötsligt gick allting alldeles för fort istället o epiduralen hann inte med att ta hand om värkarna längre. Smärtan då var obeskrivlig!! Jag kunde inte hålla ihop längre utan skrek rakt ut. Och spydde några gånger till.
Utan nån näring eller tillräckligt med sömn i kroppen var jag inte på topp när det var dags att krysta, vilket skapade panik i rummet när bebisens hjärtljud gick ner. Nånstans hittade jag dock reservkrafter, tror det var när bm började prata om sugklocka och bad att uskan skulle hämta läkaren.
16.59 i fredags föddes alltså Séur Gustav Alexander Haltnis Ovekrans, 3980 gram och 51 cm. Namnet Séur drömde A för ett tiotal år sen och bestämde att hans första son skulle heta. Haltnis är ett släktnamn på A's sida. Gustav har E fått välja och Alexander fick vara med bara för att vi funderat på det tidigare.
Hade hoppats på tidig hemgång men blev kvar drygt ett dygn, dels för att det inte fanns någon tillgänglig barnläkare på fredagkvällen o dels för att jag hade för hög temp som inte riktigt gick ner med alvedon. Tillbringade hela lördagen med att vänta på läkarronden. A åkte hem redan på fredagkvällen så det var bara jag o Séur hela dan och jag längtade hem till familjen... Hur som, vid 17- tiden kunde A och den stoltaste av storasystrar hämta oss och nu försöker vi få lite rutin hemma. Séur äter, sover o bajsar, precis som en riktig bebis. Och E som vill leka och gosa har fortfarande lite svårt att avgöra vad lillebror klarar av. Och lite svårt med uppmärksamhetskonkurrensen, men vi jobbar på att ge henne det hon behöver också.
Bilder kommer i ett eget inlägg när jag orkar starta datorn!
