Välkommen till 1990

Man kan ju fråga sig hur produktivt det är att ha ett journalsystem som ligger nere en hel eftermiddag pga. underhåll, så att halva myndigheten inte kan göra sitt jobb. Är det inte mer kostnadseffektivt att ta in folk för att fixa underhållet en lördag än att ha hundratals personer som sitter o dricker kaffe i tre timmar en måndag? Nu dricker jag förvisso inte kaffe (jag har ju slutat) men det gör mig inte effektivare när utgångspunkten för mitt jobb inte finns att tillgå. Man kan ju tycka att en statlig myndighet skulle ha lite andra förutsättningar.

Soliga söndag

Japp, idag har jag sprungit. Det gick låååångsamt. Jag tänker inte ens ge er några tider. Men jag skyller på vagnen. Och att sista backen var nästan en kilometer lång. Jag skojar inte. Inte jättebrant, men dryg och framför allt med vagnen. Där gick det således alldeles särdeles långsamt. Sen är ju såklart inte konditionen vad den var för ett år sen heller. Eller är den det? Kollar bakåt i gamla inlägg och ser att jag iaf snittar ungefär samma som jag gjorde med vagnen då, give or take några sekunder. 6.75 km stoppade jag klockan på. Längre än så har jag inte sprungit sen början på november, så det är ju en start iaf. Och den känns i benen o rumpan. Humöret är dessutom betydligt bättre än igår, som det brukar efter ett bra pass.

Min shoppingfria mars har gått över förväntan. Jag har köpt lite grejer till barnen, saker de faktiskt har behövt, men ingenting till mig själv. Inte ens en ny mascara. På tisdag ska jag däremot köpa nya träningsstrumpor... Jag har ett gäng urtvättade som är mer gråa än vita vid det här laget och så har jag två par som jag köpte i slutet av februari - supersköna! Ska köpa två par till på vägen hem på tisdag. (Om bilen fortfarande rullar då, man vet aldrig...) Från Pierre Robert var de, om nån undrar. Råkade hamna i korgen på Coop vid en helt vanlig middagshandling. April blir begränsad shopping. Hittar jag något jag vill ha så ska jag gå hem och fundera minst fem dagar på om jag verkligen behöver det och om det är värt pengarna. Kommer jag på att så är fallet så är det fritt fram att köpa. Strumporna har jag redan funderat över i drygt en månad, så de får ingen mer betänketid.

Jaha, barnen i säng en timme senare än vanlig, som förväntat. De somnade dock fortare än vanligt, högst oförväntat. E sa vid läggdags "Mamma, istället för en saga, kan vi inte göra såna där tal?", dvs öva subtraktion. Smartfisen < 3 10 tal och två sånger fick hon och när A tre minuter senare skulle säga godnatt så sov hon redan. Hon har iofs varit ute mycket idag, det gör säkert sitt för att trötta ut dem. S var sur att han inte fick "gunga!" när vi kom hem från joggingrundan. Det är så skönt att de vill vara ute och att vädret tillåter!

Nu ska jag dricka en kopp te. Råkade sova middag en och en halv timme på eftermiddagen (jag skulle bara vila lite...) så vi får väl se om jag somnar nån gång i kväll. Frisk luft och rörelse kan ju hjälpa till att bli trött, men det känns högst osannolikt just nu.

Skjut mig!

Idag har varit en dålig dag. Jag drömde sjukt mycket i natt, så jag kände mig inte utvilad alls i morse och vaknade dessutom på fel sida. Alla taggar har varit utåt stora delar av dagen. Var i stadsparken med ungarna, matade fåglar och lekte i lekparken. De timmarna gick bra. Men den tiden vi har varit hemma har varit en ren mardröm. När E blir övertrött blir hon dessutom helt oregerlig, så till slut fick jag psykbryt. Efter det kunde vi dock sitta i soffan en liten stund och mysa och när barnen väl la sig somnade de fortare än kvickt för ovanlighetens skull.

Imorgon SKA jag springa, no matter what. Det är inte förhandlingsbart. Jag behöver det på så många plan just nu. Men först behöver jag sova. A var uppe med tuppen (dvs S) i morse, så i morgon är det min tur. Klockan är 23.40 - oomställd. Jag hoppas på drygt 6 timmar nu och möjlighet till en liten tupplur innan det är dags att springa, så jag orkar. A har varit borta snart 13 timmar. Känner att jag har förhandlingsläge om egentiden imorgon, efter den här dagen.

Jag och min disciplin...

Satt o kollade igenom träningsschemat för halvmaran i eftermiddags. Kände mig sjukt peppad. Åkte hem och bytte om, men sen hände nånting... A ville gå en promenad med familjen först och det gjorde vi. Sen orkade jag inte springa längre :( Hungrig o trött o känner mig sjukt odisciplinerad (det har ni ju redan räknat ut de senaste veckorna!) Det jobbigaste med det är dock att A är borta i morgon, så den chansen försvinner också. Morr. Nästa gång ska jag inte gå på nån himla promenad! Sitter här och är sugen på att springa nu, men klockan är halv elva och jag bor inte i världens tryggaste stadsdel, så jag ger mig inte ut ikväll. Om jag vaknar tidigt imorgon kanske jag hinner springa en sväng innan A ska iväg. Sannolikheten att jag ska vakna tidigare än nödvändigt är dock minimal, jag har inte sovit på tre veckor känns det som (vilket ju inte är sant eftersom jag sov 10 timmar häromnatten). Fast å andra sidan, om jag går o lägger mig nu så kan jag hinna sova både 8 och 10 timmar och ändå vara uppe vid 9 och han ska iväg vid 11... Kanske genomförbart? Morgonlöpning går sällan bra, men den träning som blir av är ju ändå bättre än den som inte blir...

Helgplanering

De senaste dagarna har jag haft massor av uppslag till blogginlägg, men ingen ork att skriva dem. I onsdags kväll packade jag ner den halvdöda mobilen i väskan och tänkte lägga strumporna på laddning. Då gick jag o la mig istället, klockan 20.06... Efter närmare 10 timmars sömn studsade jag ändå inte upp nästa morgon utan gick omkring med sirap i kroppen hela dagen. Jag vet inte riktigt om det beror på trötthet (bussen några dagar igen tär på mig) eller om det är omställningen till vår. En tredje tänkbar orsak kan ju vara bristen på träning såklart. De senaste tre veckorna har jag inte fått ihop mer än en timme totalt tror jag. Det finns varken tid eller ork när resan till och från jobbet tar två timmar extra per dag för att bilen rasar två gånger på lika många veckor. Just nu får jag ångest bara av att tänka på att starta bilen, man vet ju aldrig om den funkar nästa gång...

Jaha och nu när jag sitter här på min lunchrast och har all tid i världen (läs: 30 minuter. 22 kvar) att skriva, så har jag såklart tappat alla idéer. Idag är det hur som fredag och jag ska flexa hem lite tidigare o springa. Tänkte ta vagnen med mig och försöka få ihop mer än en halvmil idag. Vågar inte ge mig på milen än (pga skaderisken när kroppen är ovan), men kanske 7 km? Med vagnen går det ju i lugnt tempo vare sig jag vill eller inte och då kanske jag orkar. Vi får se. När jag sprang senast (för två veckor sen ungefär) kände jag att kroppen hade mer än halvmilen att ge, men tiden fanns inte och den mentala spärren är stor. Jag har inte känt nån jättelust att träna alls på sistone, men däremot vill jag må bra och ska man nå mål så måste man kämpa, annars förblir de en dröm. Om fyra veckor drar dessutom halvmaraträningen igång och jag springer som sagt bara fem km just nu så det finns en del att jobba på... Inte för att jag förväntas springa 21 km om fyra veckor, men jag tror det var nåt pass på 11 redan första veckan och 15 andra.

Okej, jag kollade just schemat och insåg att det är om två månader det drar igång. Jag vet inte riktigt var jag har fått slutet av april ifrån? Men det är ändå dags att ta tag i löpträningen. Och vilken dag passar bättre att börja än en dag som denna med 15 grader och strålande sol!? Jag vet dessutom att så fort jag får på mig bättre skor än de platta, hårda jag har just nu så kommer fötterna längta efter att sticka iväg. 7 lugna barnvagnskilometer står således på agendan i eftermiddag, under förutsättning att bilen håller hela vägen hem. *knockonwood*

Imorgon ska jag ta med mig ungarna till stadsparken och mata änder o leka lite. På söndag blir det mera träning. Hoppas vädret håller i sig nu, jag vill ha vår! Och gärna en lång, varm sommar.

Nä men om man skulle ta o jobba vidare då.

Dagens tips

Dagens tips från mig till er med magkatarr: Undvik nerviga budgivningar, de gör inte magen lugnare. Vi var och tittade på lägenhet igår, en sån som vi vill ha i området vi vill flytta till. Gav oss in i budgivning vid lunch idag, det gick ganska fort en stund på eftermiddagen. Sen hörde jag ingenting på ett tag och för varje minut som gick så blev förhoppningarna och den latenta besvikelsen större och större. Efter två timmar messade jag mäklaren och frågade om de andra budgivarna var kvar (vi var bara 2) och efter ytterligare 45 minuter kom deras motbud. Typiskt. Jag hade ju hoppats att vi vunnit när de inte hörde av sig på så länge. Vi gick med ett tag till, men kände till slut att även om vi hade en del kvar på lånelöftet så var inte lägenheten värd så mycket mer för oss, så vi la ner och väntar på nästa lägenhet istället. Det såldes rätt många i området för ungefär ett år sen, så jag är lite orolig att det inte ska komma några fler, men det gäller att ha is i magen också... Nu har vi ett tag till på oss att spara och så hoppas vi på att nästa objekt som kommer ut är den varianten som har ett halvt rum till och att vi får en sån istället... :) Tills dess harvar vi på i röran här hemma och har lite småångest över att inte få plats. Jag tänker dagligen att jag ska sälja av ungarnas gamla kläder på loppis för att skapa mer utrymme, men jag orkar inte ens ta tag i att sortera upp dem för att behålla favoriterna. Då blir det inte mycket sålt heller...

Jaha, nu är frågan om det är dags för en dusch innan läggdags, eller om jag kanske faktiskt behöver sitta lite ensam på kontoret imorgon... Trött är jag hur som helst.

Monster jam

En bil är en sak som bara ska fungera, oavsett vad. Just nu känns vår bil mer som ett pengaslukande monster än nånting annat. Fick bärga till verkstad för mindre än två veckor sen - 1500 i självrisk, 6600 för reparationer. Och idag dör den samma död igen! Försökte med startkablar, gick igång och vi tänkte att vi kör en sväng för att ladda batteriet. Ungarna var lagom pigga på det, men vad ska man göra? Halvvägs runt Uppsala så ger den ena funktionen efter den andra upp, lampor, bromsar, batteri... Till verkstan har jag en och bara en sak att säga: Gör om gör rätt!! 1500 till i självrisk för bärgning och vem vet hur mycket för verkstadsräkningen. Har god lust att skjuta bilen och slänga åt kråkorna, men inte ens de vill väl ha den till att bygga bo i. Är så sjukt beroende av att ha en bil för att få vardagen att gå ihop - A ska jobba onsdag kväll egentligen, det finns inte en chans att jag hinner hem med bussen från jobbet innan dagis stänger. Hur löser man det liksom!? Nu råkade just den här veckan vara en vecka när han har möjlighet att ta ledigt utan problem för att nattpersonalen inte behövs på mötena som de i vanliga fall har på onsdagar, men annars vet jag inte hur jag hade löst det. Jag måste ställa in min psykologtid för andra veckan i rad, för att jag inte kan sitta o åka buss fram o tillbaka om jag nånsin ska komma till jobbet. Så nu är verkligen frågan: Vad göra? Reparera - sälja - byta och aldrig ha råd att flytta eftersom ekonomin nollställs, eller reparera och hoppas att den håller ett år till? Alla inplanerade resor söderöver under våren/sommaren hänger löst. Ångesten är hög. Jag känner mig som en ballong som är på väg att spricka av desperation. Valde en begagnad generator med hopp om att eländet skulle överleva sommaren åtminstone, men det är inte ens en vecka sen jag hämtade den. Kan det verkligen vara okej?!

Ser en lång bussvecka utan tid till träning framför mig. Wish me luck! Just i detta nu önskar jag att jag hade en cykel. A har, men den är sjukt obekväm och dessutom opumpad så imorgon bitti är den inte ett alternativ ivf. Får se om jag hinner med 6.27-bussen.

Det är ju tur att det går bussar åtminstone.

Självmedicinering

Kaffe är en drog. Idag har alla trådar i huvudet hängt lösa och jag vet inte om någon av dem egentligen leder nånstans öht. Jag minns att jag hade liknande problem för några veckor sen och att jag hittade en bra lösning då. Funderade över vad det var jag gjorde som fick huvudet att hänga med på noterna igen. Jag tror det var en kopp kaffe. Det är som en hönsgård där inne. Tänk er hönorna när räven kommer in, där har ni min hjärna. Full oreda och inget fokus alls. Ibland undrar jag om jag också har typ adhd eller nåt. Fast jag är ju inte särskilt hyperaktiv på nåt sätt…

I torsdags eftermiddag, precis innan jag skulle gå hem, blev jag hastigt och lustigt inkastad i ett möte som ägde rum i förmiddags. Jag hade kunnat ägna fredagen åt att förbereda mig, men det hann jag inte. Istället kom jag helt oförberedd i morse, skönt! Min insats kändes sådär, men enligt övriga så gick det bättre än det kändes. Stackars mamman frågade om vi straffar ungdomarna med prygling eller liknande.

Jaha, hönsen verkar ha lugnat sig något. Ska se om jag hinner få lite mer dokumentation undanstökad innan det är dags att åka hem.

Helgen

Jag ligger efter i bloggfrekvensen för mars, så jag bjuder på ett till idag! Snart har jag skrivit lika många inlägg i år som jag skrev totalt 2007.

Lördagen bjöd på spinning till slut. Gillade inte passet. Ny instruktör och kontentan av det hela var att det kändes som ett kapat långpass. Jag hade motstånd och så, men jag var ändå knappt svettig och ännu mindre trött efteråt. Passet var bara 30 minuter (jag hann inte gå på cx:en efteråt) men tempot kändes mer anpassat för ett 90-minuters. Missnöjd. Ska inte gå på hennes pass igen. Dessutom har ju snön smält igen, så till veckan snörar jag på mig löpardojorna.

Efter träning o allt som hör till (dusch o lunch) tog jag med ungarna på veckohandling. Hittade ett par schyssta skor som i teorin fanns i både min o E's storlek, tänkte köpa varsitt par men hennes storlek var slut så det blev inget. Dessutom har jag ju en köpfri mars... Hittills har det gått bra. Har behövt avvika ett par gånger, ungarna behövde nya gympaskor när solen tittade fram för ett par veckor sen och det blev 12 grader varmt. Kan ju inte gärna springa runt i vinterstövlarna då. Sen fick S nya gummistövlar och en ny jacka i helgen. De växer som ogräs, ffa han. I övrigt har jag inte köpt nånting. Jo, strumpor till S också. Men det där kändes ändå som rimliga grejer.

Mindre rimligt känns den här huvudvärken. Den blev bättre på eftermiddagen, när jag drack lite kaffe efter några dagar utan. Men nu är den tillbaka. Jag slutade dricka kaffe i onsdags förmiddag. Magen pallar inte mer just nu. Idag ville jag inte sluta längre, så då slutade jag sluta. Imorgon ska jag dock börja sluta igen. Visst är det skönt när man kan få bestämma sånt där själv!

Nu ska jag fundera på refrängen. Kanske den där som E sjunger hela dagarna, klämmer i ända från tårna och rättar mig när jag inte kan texten. Sköning < 3

Me and my love

Satt i telefon med mamma när mysplutten kom o kröp upp i knät på mig. Sen somnade han o drygt en timme senare sitter vi kvar. Storasyster lessnade på att han bara ska sova så hon drog ut till kompisarna på gården. Lunchen verkar få vänta. 

Lång vecka

Från tisdag till fredag utan så mycket som en bokstav. Jag ber om ursäkt. Jag har inte fött barn. Bara varit trött. Och inte för att jag är gravid, utan för att det har varit en lång vecka. Helgen blir inte så mycket kortare, A jobbar. Imorgon står träning på schemat, hoppas på att S gillar Mini-Sats mer den här gången än förra. Träningen i övrigt har varit bortprioriterad den här veckan (och förra), men jag hoppas att jag kommer igen. Gick ju okej förra gången jag sprang. Sen kom jag av mig i snön. Imorgon är jag dock på gång, om än med någon form av inomhusträning. Zumba kanske.


Men först ska jag sova.

Är det förresten nån mer än jag som får Lost-vibbar av MH370-grejen?

En vanlig, trött tisdag

Efter att ha gått upp 5.52 igår så kändes 6.35 som värsta sovmorgonen idag. Just idag kändes det dessutom väldigt, VÄLDIGT skönt att kunna välja vilken avdelning jag ville jobba på. Den öppna ligger mycket närmare hem och det tog bara 30ish minuter från dörr till dörr med bussen, jämfört med 75 till ordinarie igår. (I vanliga fall tar det 30 minuter med bil till ordinarie och 10 till öppna). Flexade in lite tidigare för jag hade en tid att passa på eftermiddagen och behövde flexa ut vid 16. Öppna avdelningen är alltid mycket lugnare, dels för att jag sitter ensam på kontoret och dels för att det inte är lika mycket folk i omlopp på själva avdelningen. Alltså, ingen som pratar med mig och ingen som springer ut och in för att fråga sjuttielva olika grejer. Vid 9 hade jag således fått klart en rapport som i vanliga fall tar en hel förmiddag, vid lunch hade jag fått klart ytterligare ett dokument som brukar kunna ta en heldag i anspråk. Efter lunch hann jag påbörja men inte avsluta ett tredje dokument och känner nu att jag ligger bra till i förhållande till resten av veckan. Det har varit väldigt lugnt på min ordinarie avdelning senaste halvåret (innan också, men det påverkade ju inte mig så mycket eftersom jag inte var där), men nu börjar killarna trilla in och vi har snart fullt. Då blir det ju per logisk automatik mer att göra, så nu är det en del att hålla i huvudet. Det är tur att öppna avdelningen finns till hands när jag behöver lugn och ro för att hinna deadlines :)

Imorgon ska jag hämta bilen på vägen till jobbet. Förhoppningsvis kommer jag orka lite mer träning framöver när jag inte behöver åka buss en halv evighet två gånger om dagen. Till helgen ska jag testa att göra saltimbocca. Återkommer med utvärdering när den har hoppat in i munnen.

Vintern har visst rasat in igen

Jahaja, 6.30, ljust ute o här sitter jag i snön o väntar på bussen. Funderar över livets små väsentligheter, som vart våren tog vägen, varför jag inte tog bättre (läs: varmare) skor idag och huruvida bussen kommer komma i tid till anslutande buss i halkan. Sen funderar jag på det här med träning, för ovanlighetens skull. Blev inte så mkt bevänt med den saken förra veckan o med bussåkande till o från jobbet blir det inte många minuter över de närmaste dagarna heller. Tänkte transportspringa från stan i em, men glömde packa kläder igår. Kan inte säga att jag sörjer när jag ser vädret...

Snart framme i stan, verkar som jag hinner med nästa buss också. Den resan ska jag ägna åt att sminka mig. Varför gå upp tre minuter tidigare o hinna göra det hemma?

Tröttmössa

Sa jag förresten att jag knåpade ihop halvmilen på sub29 i torsdags? Mycket nöjd med det eftersom jag inte sprungit regelbundet på fyra månader. Kom iväg i ett hejdundrans tempo, kände tidigt att det inte var hållbart så efter 5-600 meter sänkte jag farten. Tyckte jag iaf, men första km gick på 5:09 ändå. Andra gick också fort, sen tappade jag rejält på tredje och fjärde. Sista gick i lagoma 5:40-tempo.

Upplands motor lyckades hitta en begagnad generator åt mig, så priset gick ner några tusenlappar. Är sugen på att laga-sälja-köpa ny(are) bil. För hur länge håller nästa generator?

Vab igår, när båda barnen och A var sjuka. Jag sov middag med S i en och en halv timme. Trodde aldrig jag skulle kunna somna på kvällen, men jag somnade före 22 och sov sen närmare 12 timmar innan jag gick upp i morse. Har ändå varit trött hela dagen. What?! Så ansträngande har veckan inte varit. Idag har alla mått bättre, så A & E gick på bio och jag o S gick till lekparken. Kallt och blåsigt, så jag tappade all motivation till att springa senare idag. Har inte fått tillbaka den än, så vi får väl se hur det blir med den saken...

Art on ice

Mycket nöjd med kvällens kulturinvestering i form av konståkning. "Mellanshowen", presentationerna av nästa akt, var snäppet bättre förra året, med mer humor. Men konståkning är ju en klass för sig och i världsklass som denna så är det näst intill magiskt. Loreen levererade också, fantastisk röst!

Backstreet boys spelade samtidigt på Hovet, sjukt mycket trafik. Sen lekte polisen i Söderledstunneln så jag trodde jag skulle missa sista tåget hem när vi fastnade i kö i 20 minuter. Men nu rullar tåget mot Uppsala och jag är med. Vab imorgon, skönt eftersom det blr en sen kväll ikväll.

Today

En gång i tiden tyckte jag att jag ägde Stockholm. Idag irrade jag runt på Centralen som värsta turisten. Lilla resväskan med träningskläder gjorde knappast saken bättre. Men var går pendeln, liksom?! Tja, på samma plats som för 13 år sen... Framme i Spånga visste jag inte vilken buss jag skulle ta heller, fick ringa mamma o stämma av.

Upplands motor ringde också, generatorn har skurit. 10 papp! Jag bad dem kolla om de kunde hitta en bättre begagnad. Annars kan jag lika gärna byta bil.

Två givande utbildningsdagar till ända. Nu är jag framme hos ma o pa, ska springa en sväng i solen innan Globen. Ha en skön eftermiddag!

Nu har bilen också rasat ut...

Dagen började bra, kände mig pigg o fräsch när jag sladdade in på jobbet i sista sekund för morgonmötet. De här morgnarna när A jobbar o jag ska lämna barnen innan jobbet har en aura av stress runt sig. Fick ganska mycket gjort innan det var dags att åka hem o springa. Ett par km hemifrån tog det dock stopp med bilen o min träningstid gick istället till att vänta på bärgare. Drivremmen till generatorn hade hoppat av utan att ens vara trasig. Fick ta bilen till verkstad o bussen hem. Lyckades hinna in på Upplands motor ett par minuter innan stängning, nu får vi se när felet hinner åtgärdas. Tur i oturen så behöver jag inte bilen på ett par dagar.

Kurs i sthlm onsdag o torsdag. Passar på att gå på Art on ice med en kompis på torsdag. Längtar!

Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ned och dö...

Hokus-krokus-fillijokus så var våren här, med både krokus, vintergäck (eller nåt annat gult som inte var tussigladisar iaf), snödroppar och motorcyklar! Dumpade A och barnen i en lekpark och firade in våren med en skön (men ack så jobbig) halvmil med svägerskan och hennes sambo igår. Konditionen är inte vad den varit, visserligen under halvtimmen men å andra sidan egentligen bara 4.8 km. Sjukt jobbigt på fjärde kilometern. Skyller lite på att det faktiskt var en ganska kuperad bana, längs med Bällstaviken/Ulvsundasjön. Lika vackert som jobbigt när solen glittrade i vattnet! Men backarna har aldrig varit mina vänner.

Sen bjöds det på dusch o golunch. Avrundade dagen med en långpromenad, med sagda svägerska, sambo, A och barnen. "Iihihi" gnäggade S när vi promenerade förbi Hufvudsta ridskola < 3 Fastnade i en annan lekpark en stund, E fick stå i kö när fyra vuxna ville åka däcklinbana :) Sen promenerade vi utmed samma Bällstavik i solnedgången. "Kom och titta på solgången!" ropade E glatt och sprang rakt mot vattnet. Hon stannade i tid som tur var.

Imorgon hoppas jag på att vara betydligt piggare än idag. Har haft ont i kropp o knopp, tror det kan vara nån kombination av träningsvärk och en dålig säng i helgen när vi inte sov hemma. Och vätskebrist. Planen är att springa en sväng imorgon också, vi får se hur långt jag orkar. Vore kul med 6 km, bara för att ta mig förbi den där halvmilen och känna att jag är på väg mot milen igen. Just nu håller jag nästan samma tempo på halvmilen som jag höll på långpassen för knappt ett halvår sen... Katastrofkänsla, men distance over speed (dvs först jobba på distansen, sen hastigheten) som jag säger till alla nybörjare som frågar efter tips.

Nu ska jag dra igång en tvätt som A får hänga när han kommer hem från jobbet imorgon bitti, sen ska jag hoppa i säng. Valborgskören från Umeå 2007 får bjuda på Dagens Visa.

Tjejmiddag

Alldeles för mycket god mat och ett par glas rödvin, en härlig fredagskväll med fina vänner. Den här gången hamnade vi på Lingon, som inte hade en enda rejäl kötträtt på menyn. Det var lite av en besvikelse, men forellen gick inte heller av för hackor! Förrätts-carpaccion var också fantastiskt god. Tjejsnack och skitsnack och barnsnack och lite av varje. Jag är lyckligt lottad som både har råd att gå ut med tjejerna och har tjejerna att gå ut med. En tuff vinter sätter sina spår, jag behöver de där andningshålen mer än någonsin. Tack för ikväll!

I < 3 E

Nu är jag arg, ledsen, irriterad och besviken, så till den milda grad att jag just satt på toaletten på jobbet och grät en skvätt. Livet är jobbigt just nu hörrni! BVC-psykologen ringde A i morse och berättade att hon pratat med dagispersonalen, som fortfarande tycker att det måste utredas mer kring E. Psykologen hade läst upp det hon skrivit in i journalen efter samtal med dagis för A och där framkom saker som ingen någonsin lyft med oss. Vad är grejen med det!? De säger till oss att de andra barnen tycker det är jobbigt när hon skriker (vilket jag har full förståelse för!) och att hon har vissa tvångsbeteenden, som att springa iväg från samlingen och göra nånting i ett speciellt rum och sen komma tillbaka. Till psykologen säger de att hon aldrig kan vara med på samlingen för att hon bara ålar runt på golvet och att hon stundtals måste vara i ett eget rum och leka. VARFÖR har ingen sagt det här till mig!? Varför har ingen lyft omfattningen av problemen med oss? Jag ska ta upp det med personalen för det här är inte okej! Man går som bekant inte bakom ryggen på mig och lyfter problem med någon annan utan att ta det med mig. Jag pratade med psykologen efter att A ringt mig och hon var inne på att E är "för" intelligent, det i sig är inte ett problem men kan skapa vissa sociala svårigheter. Men det kan ju aldrig få bli ett handikapp att man är smart!

Sen undrar jag också – vad har dagispersonalen gjort för att hjälpa E? Att lyfta bort henne ur situationer är ingen lösning på något problem. Ingen märker samma vidd av det här privat, varken vi eller hennes kompisars föräldrar. Igår tackade bästa kompisens mamma för att de fick låna favoritbarnet… Så once again: Vad gör dagis? Skickar henne till en psykolog som ska lösa deras problem, för att slippa ta tag i det själva? Just nu är det så det känns. Jag tänker att det kanske vore en idé för dem att ta in handledning i ärendet, för att veta hur de kan hjälpa henne.

Jaha men förutom det då så rullar fredagen på, full fart mot helgen!

Vaknade med huvudvärk. På morgonmötet dök allehanda chefer och koordinatorer upp, vilket inte hör till vanligheterna, så stresspåslaget över att det hänt något allvarligt igår gick i topp redan innan 8. Dessbättre visade det sig att det bara var rutinbesök och alla råkade komma till vår avdelning samtidigt. Hade sjukt mycket att göra hela dagen och huvudvärken gav aldrig riktigt med sig. Den var aldrig jättepåtaglig heller, men låg mer som en skugga hela dagen. Trött som ett litet as har jag också varit, inte ens nybryggt kaffe hjälpte. På eftermiddagen skjutsade jag en person till tåget, stannade på Coop på vägen tillbaka och köpte lite smågodis. Funderade på om jag var sugen på Gott & Blandat eller sura colanappar, men behövde inte välja för jag hittade Gott & Blandat i lösgodisform, så jag kunde få både och. Inte alls vad jag behövde egentligen, men det gjorde resten av dagen något mer uthärdlig.

E följde med en kompis hem efter dagis, så jag skulle hämta henne på vägen hem. Passade på att jobba en timme extra eftersom det inte finns nån poäng med att komma hem en halvtimme innan man ska iväg igen. Sen fick E ändå skjuts hem av kompisens mamma då de blev kvar i parken längre än planerat, så jag behövde aldrig åka nån extra sväng. Men nu har jag en timme till godo imorgon och vem vill inte gå hem tidigare på en fredag?

Har klämt i mig kolhydrater resten av kvällen också (i form av bröd), vet inte riktigt vart det här ska sluta... Träning innan jobbet imorgon, eftersom jag inte orkade ikväll. I helgen hade jag tänkt springa, men jag vet inte när det ska hinnas med mellan alla besök hos släktingar både lördag och söndag. Kanske söndag fm, mellan Mojje & Svägerskan? Hade jag varit i bättre form hade jag sprungit från Mojje till Svägerskan, men jag tror inte det skulle vara genomförbart i dagsläget. Har inte sprungit mer än ett par femmor på fyra månader, 12-13 km lär dröja ett tag till.

Nu tar jag min huvudvärk och går o lägger mig istället. Önskar den där lilla loppan E kunde somna nån gång också, men nu lämnar jag hennes öde åt A och bäddar ner mig bredvid S som vägrar sova i sin säng sen några månader tillbaka. Gonatt kära vänner!

Parallellprocesser och ångesthantering

Apropå det jag skrev häromdagen om tider och distanser i löpning vs spinning, så körde jag ett pass i morse. Det var ungefär lika långt som i torsdags förra veckan (38 resp 41 minuter aktiv spinning) men 2 km kortare. Jag vet fortfarande inte vad som är min gräns för "bra" men det här var ju helt klart sämre iaf. Jag kände mig inte alls lika slut efteråt, även om jag kände under tiden att jag tog i vad jag kunde. Jag har helt enkelt inte lika mycket att ge på morgonen, vilket kanske inte är så konstigt utan energi i kroppen.

Som om det inte var nog med terapin jag går i privat så vankades det konferens/internutbildning med jobbet idag. Ganska tunga grejer som avhandlades, med självrannsakan och ärlighet högt på agendan. Alla hjärnprocesser gjorde helt slut på energin och sista timmen blev emotionellt jobbig. Fick ladda om med lite middag ihop med arbetskamraterna, men satt på bussen hem efteråt och kände mig helt tom, på ett jobbigt sätt.

En sak jag hann reflektera lite kring när jag nattade S var det här med träning (för ovanlighetens skull...) I perioder när jag mår dåligt av någon anledning så blir jag också mer sugen på att träna (förutom när jag inte orkar träna alls då) och det blir som en sorts ångesthantering. Kanske inte den mest effektiva, eftersom det mest får som konsekvens att jag flyr ångesten. Jag försöker påminna mig själv att inte träna mer än vanligt när det är så, men samtidigt försöker jag hela tiden hitta sätt att klämma in ett extra pass någonstans under veckan och hitta på ursäkter till varför jag ens skulle behöva det när jag redan tränar 3-4 pass i veckan. Det sista är svårare nuförtiden, men i perioder innan jag träffade A har jag kunnat träna både 7 och fler pass i veckan. Det är tur jag har barnen, hade jag inte haft dem hade det varit lättare att dra iväg oftare men som det är nu skulle jag ju aldrig hinna träffa dem isf.

Nu ska jag fundera på om jag kan få med mig nåt sällskap på Art on Ice nästa vecka, verkar finnas biljetter kvar... Och kolla med A om det är okej att jag stannar kvar i Sthlm de där extra timmarna. Ska dit på utbildning två dagar nästa vecka, om hur man kan jobba med ensamkommande flyktingbarn i vårt arbete (som ju inte primärt är den målgruppen). Hoppas på mycket matnyttigt!

Måndag, träning och mat

Jag insåg en sak idag efter spinningen; när jag springer så har jag tider i förhållande till distanser som jag vet att jag är nöjd med. Olika kilometertider för olika distanser, går ju inte att hålla samma tempo i 15 km som i 5. Men jag har ändå något att förhålla mig till. När jag går på spinning har jag ingenting. Jag vet ju om jag blir svettig och flåsig eller inte, och jag har display på cykeln så jag vet hur långt jag har cyklat på de där 30 eller 45 minuterna. Men jag vet inte om det är något att vara nöjd med och jag har ingen aning om vad som är rimligt att hinna/orka på den givna tiden... Nån som har nåt smart att komma med som gör mig klokare? Kanske att det räcker att jag tar ut mig så mycket jag orkar? Som en arbetskamrat sa efter ett larm häromsistens: mitt 0-100 är kanske snabbare än ditt 0-100, men ditt 100 är ju ändå ditt bästa. (Det diskuterade vi efter att ha diskuterat risken för sträckning när man tar ut sig till max utan uppvärmning. Är ju inte riktigt läge att ställa sig och köra 50 jumping jacks innan man springer till den avdelning som larmar!)

Dagen idag blev kort. Jobbade visserligen 8-halv5 som vanligt, men med möte på öppna avdelningen på em så hann jag bara klart halva dagsverket innan det var dags att bege sig dit, och som alla vet så är möten inte det mest effektiva sättet att få kontorsarbetet undanstökat. Nytt försök imorgon, men med samma upplägg då. Jag hör nu att det kommer bli en stressig middag, med internutbildning hela dagen på onsdag och massor med dokument som ska färdigställas den här veckan. Jag hade kunnat vara förutseende nog att börja med dem i fredags, men då hade jag ju semester och var på Leos med barnen. Det blev för övrigt en hit, då jag hade med mig E's bästa kompis också.

Lilla E ja... Hon kom hem och berättade att hon fått en ny "läxbok" på dagis och den var mycket roligare än den förra. A sa att hon vägrat jobba vidare med sin gamla, så hon hade fått den som de äldre barnen har och då satt hon i flera timmar med den och berättade helt lyriskt om den hemma på kvällen. Jag sa ju att det var understimulans och inte ADHD! För ett barn med ADHD hade inte suttit still i flera timmar och jobbat. Sen pratade A om flera psykologtestningar också, vi får väl se vad som händer.

På fredag händer iaf mammamiddag, så nu funderar jag på om bäckforell eller rapphöna står högst på listan? Jag tror det lutar åt forellen, äter så sällan fisk eftersom inte A tål det. Dessutom tycker jag rapphöna låter lite... läskigt... Så en oxfilécarpaccio, en bäckforell och ev. en kardemummapannacotta till efterrätt om jag orkar. Låter som en trevlig kväll!

Men innan dess ska det ut och ätas med jobbet på onsdag. Både lunch och middag. Lyx!

Brksndg

Fick en låtfras på hjärnan när jag stod i köket och förberedde morgondagens middag; "Just idag är jag stark, just idag mår jag bra". Så var det just inte alls egentligen, men det väckte ändå ett hopp. Det kommer en starkare dag...

En annan sak jag hann kontemplera tidigare under dagen var det här med träning; i november & december tränade jag i princip inte alls, jag orkade inte ens försöka. Jag har inte sprungit på fyra månader nu, men jag har börjat träna igen iaf och jag började tänka på det här med träningsglädje. Jag kan sakna löpningen "i teorin", men jag drar mig för att sticka ut när det väl kommer till kritan. Jag går hellre på spinning. Jag hoppas att det ändrar sig när det blir lite varmare ute, typ till nästa helg. Min väder-app säger att det ska bli 8-10 grader från nästa helg och resten av mars. Låter för bra för att vara sant, men om det är så så ska jag ta mig i kragen och blanda träningen lite iaf! Det är ju bra om jag orkar springa de givna distanserna när halvmaraträningen drar igång om knappt två månader. Hur som helst, det här med träningsglädje - den finns inte riktigt där. Jag går iväg och tränar och jag mår bra av det. Men jag ser inte fram emot träningen på samma sätt som för ett år sen. Det känns inte som ett tvång och jag går inte dit med en klump i magen, men jag ser mer fram emot att det ska vara slut än själva träningen. Men det kan ju hänga ihop med hur vintern överlag har sett ut. Låten som jag nämnde i början fick mig iaf att längta efter Midnattsloppet (för er som inte sprungit det så är det något av loppets theme song på startlinjen) så det kanske finns en ljusning i löpartunneln. Jag har btw inte anmält mig till Stockholm Tunnel run, någon annan som har?

När lillprinsen somnade en timme tidigare än vanligt pga utebliven middagslur så passade jag på att rulla (okej, spritsa) köttbullar till imorgon. Nu har jag gjort det och det finns ändå tid över för att se ett avsnitt Homeland. Perfekt!

Och tack till alla som förtjänar det < 3

Öppet brev (utan hat, vill jag tillägga)

Det här är min blogg och jag skriver vad jag vill, när jag vill. Bara för att påminna alla om det, innan jag börjar skriva.

Det är väldigt svårt att ta vissa saker på allvar, när någon ena dagen anklagar en för att ha stulit en vuxen, myndig person med egen vilja (hur nu det ens är möjligt?), för att nästa dag be om nån sorts himla ursäkt och sen återigen säga att det är mitt fel att man inte får träffa sin (fortfarande) vuxna, myndiga son som bestämmer helt själv. Och för den delen sedan hålla det emot mig att jag inte godtar ursäkten. Konstigt? Jag vet ju att den inte håller. Jag har valt att inte ge respons på kontakt, för jag orkar inte. Och för att det inte funkar i längden. Det är upp som en sol ena dagen och ner som en platt pannkaka nästa. Vad jag än har sagt i 7 år har aldrig varit bra nog och har aldrig tagits emot över huvud taget. Inte ens logiska resonemang når fram, allt som inte passar passerar och försvinner (vilket det här också lär göra...) och då orkar jag inte försöka längre.

För att svara på vad det är för nåt om otrohet som mamma mailar om, så hjälper det inte att ta bort kommentarer från min blogg, de har inte upphört att existera för det. Om minnet sviker när man plockar bort sina egna kommentarer så kan jag påminna. Så här var det nämligen i november: Jag skrev i ett inlägg att A och barnen skulle fara bort över en helg och fick en kommentar på det;

"Anonymous said...
När åker de till Skövde? Skulle vara härligt att ses, om det funkar & det finn ork... En stor, varm kram till dig! Boza!"

Sen kom svärmor och talade om att det var ju det absolut värsta att anonymous kunde skriva så, hu så hemskt och Gud ser allt, minsann! (Den som kollar länken ser att en kommentar är bortplockad av kommentarsförfattaren, dvs inte av mig). Och alla har sett kommentaren, så det finns ingen poäng i att förneka något heller.

Helt ärligt så fattade jag först inte vad som var så hemskt med att mina vänner (eftersom jag vet vem anonymous är i det här fallet) vill träffa mig, förrän en annan vän påtalade att det ju låg insinuationer om otrohet i kommentaren. HAR DU GLÖMT DET!? Eller tror du att det inte finns för att det inte syns? Jag menar, om det nu var en oskyldig kommentar så fanns det ju ingen anledning att plocka bort den? Men det är väl kanske lättare att se flisan i sin broders öga, än bjälken i sitt eget.

Alla dessa dumma kommentarer och anklagelser (att jag har stulit A, att jag skulle vara otrogen, att jag inte har något hjärta, att jag bara jobbar och tränar och inte bryr mig om mina barn, osv) gör att relationen inte blir tillförlitlig hur många gånger man än säger "förlåt, nu går vi vidare för vi måste hålla sams" och detta kräver mer än vad jag kan ge. Jag har ett liv att hålla ihop och just nu är det jobbigt nog utan yttre påfrestningar. Vi har en överenskommelse om att inte ha mer kontakt, du har själv stått och skrikit åt mig att du aldrig vill se mig igen, så hur svårt kan det vara?

Är det sen någon som håller på med något angående någon annans liv så kan man söka hjälp, men inte hos mig. Börja med vårdcentralen, där finns både läkare och psykologer som är villiga att hjälpa till.

Nu tänker jag inte svara på mer dumheter. Eller på något annat.