There's hope for humanity

kände jag när jag läste den här notisen häromdagen.

Hösten 2018, en sammanfattning

Med en vecka kvar av oktober har jag knappt hunnit reflektera över att november lurar om hörnet. Jag, som de senaste åren oroat mig från maj och framåt, som både rest bort och gått ner i arbetstid för att orka med hela månaden. Kanske är det fortfarande nyhetens behag med nya tjänsten som står i vägen, kanske är det den fantastiska sommaren och den soliga hösten. Oavsett så är det bara att vara tacksam för varje dag som går.

Jaha, men förutom det så är livet i övrigt rätt trevligt. Ser fram emot ett par lediga dagar i nästa vecka, en spa-weekend för att fira tioårsjubileum med mammorna om en månad och sen är det ju snart jul.

Sprang på Carin Gerhardssens nya i helgen, den tog slut på två dagar. Oförutsägbar, vilket jag tycker att den typen av böcker allt mer sällan är. Lättläst deckare, rekommenderas om någon är sugen på en sådan. Näst ut är Keplers nya.

På fredag slutar min närmaste kollega. Så märklig känsla! Vi har jobbat ihop till och från sen 2007, så jag har lite svårt att ta det på allvar, tänker att hon kommer komma tillbaka snart... Jag antar att verkligheten kommer ikapp när jag kommer tillbaka från mina lediga dagar i mitten av nästa vecka.

Skolproblem

För andra gången 2018 så kom E hem och berättade att hon blivit kallad hora i skolan idag. Klumpen i magen, känslan av att inte kunna skydda sina barn... När hon blir kallad hora och dessutom kopplar det till sex mot betalning så blir ju det bekymmersamt för henne på många sätt. Jag vet att min dotter inte alltid är så oskyldig som hon kanske vill säga till mig, men att 9- och 10-åringar kallar varandra för hora är så långt ifrån acceptabelt i min värld att jag inte kan låta det passera. Således mail till skolan, igen. Då jag tog upp det med lärare och rektorer i våras så fick jag väldigt fin respons från alla och även från skolpsykologen. Kan inte säga något om "dagens ungdom", för det var likadant på min tid. Jag blir bara lika förtvivlad som E över att det fortsätter hända. Jag önskar nånstans att vi, samhället i stort, hade kommit längre än så här 2018...

There's a new love in town

Reklam

Jag gick in i en butik förra veckan, en av de större sminkkedjorna. Gick fram till en av tjejerna som jobbade och bad om hjälp; "Jag vill ha en kajal som..." började jag. "Som inte ramlar ner under ögonen!" avslutade tjejen och drog iväg mig till en hylla innan jag ens hann fatta vad som hände.

Några dagar senare är jag helt såld på Linda Hallberg! Kajalen sitter som berget hela dagen, samtidigt som den är relativt lätt att tvätta bort (med en oljebaserad remover). Full med pigment, så kolsvarta streck. Lätt att sudda och sota innan den här torkat, för den som är lite mer avancerad än jag i sin morgonrutin. I love, helt enkelt.

Livet rullar på. Jag är inget fan av hösten, mest för att jag vet att november lurar bakom hörnet. På den positiva sidan finns dock svampskogen. Har varit ute två helger i rad och fått hem strax över halvkilot blandad svamp båda gångerna. 

När jag inte hänger i skogen försöker jag få till lite nya träningsrutiner och ett familjeliv. Det är betydligt enklare utan pendeltåg, men det var ju ingen som inte redan visste. Har kommit av mig helt med träningen sen Halvmaran förra året, men nu försöker jag komma igång och tänker att det vore roligt att sikta på en utlandshalvmara nästa höst. Vem vill följa med?

Just det, en weekend med den här stjärnan har jag ju hunnit med också! Han cashade in en födelsedagspresent som låg och skvalpade sen i somras. 

Han fick välja mat själv och önskade bläckfiskringar. Det var vad jag trodde att jag beställde in åt honom, men det var visst hela bläckfiskar... Jag är glad att jag slapp äta dem, men S var nöjd och tyckte de hela var godare än de  lite större, delade bitarna.

Den där sista tanden i mitten är också lös och det är inte helt enkelt att äta vare sig mackor eller äpplen just nu...