Do I ever cross Your mind?

Fåfänga föder energi, hävdar Åhléns i ett försök att sälja smink. Och jag sväljer det med hull o hår. För hur pigg o glad känner man sig med flottigt hår och fullständigt omejkad? Och hur svårt är det egentligen att chop chop chop, piffa till sig lite och känna sig som en helt annan människa.

Igår var vi med om en föga trevlig händelse på parkeringen utanför Coop. Vi kom ut från Barnens Hus och möttes av en hysteriskt skrikande kvinna. Hon skrek åt en karl att han skulle låta bli henne, att han hade misshandlat henne förut och att han inte skulle komma nära henne. Han i sin tur var stor som ett hus och skrek tillbaka att hon borde åka till psyket och lägga in sig. "Ja, du brukar ju säga det" skrek hon. Det mest tragiska i kråksången var deras två små barn (skulle gissa att den äldsta var runt 7-8 år) som satt i bilen och grät. Det slutade med att han tog barnen och åkte därifrån och förklarade att de inte kunde vara hos mamma för hon mådde inte bra. Det värmde hjärtat lite grann att se att så många människor runt omkring vågade lägga sig i och försöka lugna ner mannen (som trots allt verkade vara den mindre ovettiga av de båda). Personligen hade jag inte gärna gått emot honom, han var ju åtminstone dubbelt så stor som jag och dessutom arg...

Det var länge sen jag hade en sång här på bloggen, men den här har jag haft på hjärnan idag. Ladies and gentlemen, let me introduce Dolly Parton.

Oh, sometimes I go walking through fields where we walked
Long ago in the sweet used to be
And the flowers still grow, but they don't smell as sweet
As they did when you picked them for me

And when I think of you and the love we once knew
How I wish we could go back in time
Do you ever think back on old memories like that
Or do I ever cross your mind

Do you ever wake up lonely in the middle of the night
Because you miss me, do you darling
Oh, and do your memories ever take
You back into another place in time
And do you ever miss the feelings
And the love we shared when you were with me, tell me darling
I just wonder, do I ever cross your mind

Oh, how often I wish that again I could kiss
Your sweet lips like I did long ago
And how often I long for those two loving arms
That once held me so gentle and close

And when I think of you and the love we once knew
How I wish we could go back in time
Do you ever think back on old memories like that
Or do I ever cross your mind

Do you ever wake up lonely in the middle of the night
Because you miss me, do you darling
Oh, and do your memories ever take
You back into another place in time
And do you ever miss the feelings
And the love we shared when you were with me, tell me darling
I just wonder, do I ever cross your mind

Bikten

Wii Fit Plus (WFP) är en bra uppfinning. Nog för att träningen inte är lika effektiv som samma tid på Friskis och Svettis, men den är bra mycket mer effektiv än samma tid i soffan! Så nu slipper jag ha dåligt samvete över att jag inte rör mig varje dag. (Idag har jag dessutom gått en promenad också, så nu ligger jag verkligen på pluskontot!)

It's confession time: Jag VILL inte sluta äta godis. Jag är inne i en period där min kropp skriker efter kolhydrater varje dag och det räcker inte med att ge den pasta. Det måste toppas med chips eller godis. Och jag vill inte sluta. En bekant skrev på FB häromdagen att det kroppen är sugen på behöver man - och jag gillart! Att leva efter den filosofin är/kan vara förödande men just nu är det så. Så det så. Därför tänker jag fortsätta äta kolhydrater, tills den dag jag känner att jag inte vill längre. Då ska jag sluta. Tills dess tänker jag njuta av att jag inte har dåligt samvete över det.

Nu: Sängen.

Reclaim the blog

På allmän begäran kommer här en uppdatering av mitt liv den senaste tiden:

Min detox gick bra. I 2½ dag... Sen kom lillebror förbi med fika, så då la jag all disciplin på hyllan och där ligger den kvar. Jag har tänkt att jag ska ta tag i det igen, men kommer hela tiden på ursäkter för att slippa - är det inte middag med vänner så är det födelsedagar som måste firas... För det är ju trots allt mycket roligare att äta gott än att bara knapra broccoli! (Inget ont om broccoli, jag älskar broccoli, men det blir lite tradigt i längden...) Kanske att jag börjar om i februari, när E har fyllt år och sista tårtan är bakad för den här gången. Jag är ju sugen på att tappa lite vikt, så är det ju, men å andra sidan så har träningen haft jullov lite för länge också, så jag kan ju börja i den änden... Jag försökte komma igång förra veckan, men jag hann bara träna en gång och då räknas det ju liksom inte. Imorgon ska jag ta med mig E och gå på ett styrkemedelpass på Friskis, sen på torsdag ska jag träna med kollega A och efter det så SKA jag komma igång o åtminstone hinna med ett par pass i veckan. Barnvaktspassen på Friskis två gånger i veckan är ju perfekta, men det på onsdagar krockar med öppna förskolan. Men jag hinner gå på måndagar och sen får väl helt enkelt A ta hand om E nån kväll i veckan så att jag får nån ordning på det här. Jag förstår dock inte hur det är tänkt att man ska hinna med allt detta - familj, träning, socialt umgänge - när jag börjar jobba igen. Nä, det där är för desperata hemmafruar med rika män, och även om A blir elektriker och får schysst lön på det så kommer jag aldrig bli hemmafru. Jag saknar jobbet alldeles för mycket.

Apropå jobb så vet jag inget mer om nya tjänsten. Jag mailade chefen om en annan grej häromdagen och passade på att fråga, fick till svar att de håller på att kalla till intervjuer (det är tre tjänster som ska tillsättas på olika avdelningar). Sen har jag inte hört nåt mer så jag går i väntans tider...

Jag inser när jag tittar tillbaka på det senaste årets inlägg att min blogg verkar ha tagits över av en liten tramsunge. Så gott som alla inlägg handlar om E, vilket kanske inte är så konstigt. Men nu har hon ju trots allt en egen hörna, så därför tänkte jag försöka återkräva mitt lilla space i cyber. Från och med nu så ska mina inlägg handla om mig. Sen är det ju svårt när man är mammaledig, för allt som händer kretsar ju kring E på ett eller annat sätt... Men för att inte tappa bort mig själv i allt mammande så måste nånting hända. Jag måste väl tänka på NÅNTING annat ibland? På sistone har det iofs varit en del tänkande av lite känsligare karaktär, som inte lämpar sig för ett öppet forum och då blir det lätt att allt handlar om öppna förskolan och blöjbyten istället...

Men för att fortsätta på den inslagna banan (min blogg, mitt liv) så har jag funderat mycket på vänner på sistone. När jag var yngre hade jag kompisar och så hade jag vänner. Vännerna var närmare än kompisarna och dem kunde man dela djupare saker med. Nuförtiden inser jag att det finns kompisar, vänner, bekanta, kollegor, fb-friends och msn-kontakter och alla är på olika nivåer (även om vissa ingår i flera kategorier). Detta i samband med att jag har träffat vissa gamla vänner på sistone och inser att det inte finns nånting kvar att bygga en relation på, gör att jag har funderat på vilka som är mina verkliga vänner. Som grädde på moset frågade A häromsistens vilka fem vänner jag skulle välja om jag bara fick ha kvar fem. Några var superenkla, några var svårare (och jag tänker inte dela den listan med någon annan än A, för att ingen ska bli besviken). Femteplatsen var svårast, för där var det många som ville vara med och slåss... Det jag tyckte var intressantast var att nästan ingen av de jag skulle satt på listan för 10 eller 5 år sedan fanns med den här gången. Några namn är förstås bestående, men många av mina gamla närmaste vänner var inte ens med i diskussionen nu. Jag antar att det är livets gång, man växer åt olika håll, förändras, glider isär. En fd nära vän som jag trodde skulle vara min vän livet ut har jag haft jättesvårt att släppa taget om även fast jag inser att vi inte har något kvar. Det har varit mycket prestige från min sida, jag har varit för stolt för att säga att vi inte är vänner längre efter alla dessa år även fast vi bara har haft minimalt med kontakt och egentligen inget att prata om, men nu har jag hittat nån sorts frid i det. Tyvärr. Fast ändå skönt. Det är konstigt det där.

Nu blev det ett väldigt långt inlägg, håll till godo för man vet aldrig när det kommer nåt nytt! :)

28

Jag (och vi) har funderat ett tag, typ sen i våras, fram och tillbaka på att byta församling. Nu känns det än mer angeläget, efter att ha hört det senaste. Utan att vilja sprida alltför mycket så händer det mindre trevliga saker bakom de stängda dörrarna (så lita inte på allt vad SVT sänder...) När medlemmar som ifrågasätter saker o ting inte längre är välkomna att t.ex. leda lovsång för att de "inte står bakom ledarteamet", när alla anställda i församlingen svarar likadant på frågor och hellre håller försvarstal än lyssnar på sina medlemmar, då känns det som att det är dags att höra varningsklockorna. Med detta och en del annat i ryggen har jag funderat lite fram och tillbaka på att gå ur kyrkan och hitta en annan församling. Eller, det hade vi ju som sagt redan funderat på redan innan, men nu känns det mer angeläget att gå ur innan vi hittar nåt annat. Vilket också känns lite så där, för om jag känner oss rätt så finns risken att vi sen fastnar där, "mellan två församlingar". Och det vill jag inte, för jag vill ge E chansen att växa upp i en församling och få en bra grund att stå på, en arsenal av andra vuxna att vända sig till när mamma o pappa inte duger, att ha jämnåriga som inte bara super o slåss på helgerna och att åtminstone få chansen att välja själv sen om hon vill tro eller inte.

Hur eller hur, jag började skriva på det här inlägget för ett dygn sedan och har låtit det vila för att tänka över lite formuleringar och hur mycket jag borde skriva. Nu sitter jag här o vet fortfarande inte om jag borde posta eller låta det vara, så jag trycker på publicerings-knappen o sen får vi se vad som händer. Om internet kraschar är det nog ett tecken, annars låter jag det vara tills vidare... Resten av kvällen tänker jag bara fylla år och äta tårta. Så det så. Mitt nya Wii Fit Plus som jag fick i present av A och mina syskon ska jag installera och prova imorgon, men nu var E vaken alldeles för länge ikväll (tramsunge, hon är inne i en vägrasova-period...) så det blev inget idag. Blev en blogg-post istället, håll till godo!

Hoppa upp och ner

Vem har bestämt att alla tjejer ska skriva sin bh-färg i statusfältet på Fejsbook just ikväll? Och hur bar h*n sig åt för att få med typ alla på tåget?! Jag har dock ingen lust att berätta för hela världen vad jag har för färg på min, så det så.

Dagen har vart så där bra måste jag säga! Klockan 3 i morse vaknade jag o A av att E stod i vår säng och hoppade upp och ner. Hon höll i sig i sänggaveln och det fanns inte på hennes världskarta att hon skulle ligga ner o sova. Så hon stod där i ca 15-20 minuter, sen stökade hon runt lite i sängen, kröp ner till fotändan o la sig en stund, kröp upp igen och somnade om strax efter halv 4. För att sova en hel halvtimme... 10 över 4 vaknade jag av att hon grät och hade ont av tänderna som är på väg, så det blev till att fixa Alvedon och en flaska vatten så kunde hon somna om igen. Men tro inte att hon sov nå längre i morse för det, nej nej, klockan 9 som vanligt så var hon vaken! Sen sov hon en knapp halvtimme under hela dagen så det var inte undra på att hon somna som en stock strax efter 19 ikväll... Nu i efterhand kan jag iaf inte låta bli att skratta åt hennes fasoner i natt, hopp hopp!

Annars har det varit en lugn dag utan några djupare tankar. Kombinationen detox och för lite sömn i två nätter har väl kanske inte världens bästa inverkan på mitt mentala mående och när min torrschampoflaska som jag prisade igår visade sig vara slut efter två användningar (nåt måste ha hänt!) så bröt jag ihop en liten skvätt, för att sedan komma igen under kvällen. Imorgon är det röd dag, vilket är synd för jag känner att det är dags att hitta på nåt nu igen, efter tre dagar hemma. Men jag får väl vänta till torsdag... Under tiden ska jag se vart man kan köpa torrschampo billigare än 250 kronor flaskan. Hoppas i smyg på att Svartsmurfen kan köpa med sig en flaska hem från USA när han kommer om ett par veckor, men sen är det ju det där med att få hit den från Umeå också, det har ju visat sig kunna ta sin lilla tid (vi pratar över ett år...) när han har handlat där åt mig förut... :/ Eller så hoppas jag att nån frisörsalong på stan har rea på torsdag...

Kameran har jag inte letat upp än, så bilderna dröjer.

Post Christmas detox

VARFÖR har ingen introducerat mig för min nya vän, torrschampot, tidigare?! Det är ju GULD att kunna spraya lite sånt i håret istället för att våndas över att man inte orkar tvätta det! Jag har en ny bästis i badrummet!

Apropå skönhetsprodukter så har jag insett på sistone att det ligger mer än vad man tror i det där med att skönhet kommer inifrån. Jag hade en vän för några år sen, en snygg tjej med hjärtat på rätta stället och det var det som gjorde henne vacker. Jag träffade henne för ett tag sen, efter att inte ha setts sen förra hösten och innan dess minns jag inte ens när. Nånting har förändrats, attityden var ytligare och där försvann skönheten. Tittade på lite fejsbook-bilder av henne för ett tag sen också, och det syntes även där att hon inte är lika vacker som hon en gång var (och tro mig, det handlar inte om ålder). Nu är hon bara en snygg tjej helt plötsligt. Vilket ju iofs inte är helt fel att vara heller, men det saknades nånting...

Och när vi ändå är inne på spåret skönhet så har jag kommit igång med min efterjul-detox, så nu lever jag på frukt, grönsaker o baljväxter ett tag framöver. Vi får se hur länge kroppen orkar, den skriker redan efter kolhydrater, första dagen... Hur som helst, ju fler som vet om det desto svårare är det ju att smita undan, så därför talar jag om det här!

Jul och nyår har passerat, jag borde lägga upp bilder och kanske sammanfatta året som gått. Ja, det senare är ju enkelt: Ester. Så, där är min årskrönika. Bilder kommer när jag har letat fram kameran. Helgerna var mysiga med släkt på olika håll och vardagen vägrar infinna sig när man går hemma hela dagarna (eller är ledig iaf), det blir liksom ingen riktig struktur. Det är tur att åtminstone A har måndag-fredag-söndag-veckor, annars hade jag blivit skogstokig! Imorrn ska jag nog ta mig ut med E, till banken för att lösa in en utbetalning från försäkringsbolaget (jag har äntligen sålt Skodan) och sen får vi se vad mer dagen har att erbjuda. Efter ett par tunga veckor verkar lillskruttan rätt seg, så det blir kanske bara Gottsunda imorrn så kanske hon orkar hitta på nåt mer konstruktivt mot slutet av veckan, leka med sina kompisar kanske...

Bloggandet har känts mer som ett tvång och måste än som ett nöje på sistone och därför har jag inte tagit tag i det på länge nu. Jag har egentligen ingen större inspiration ikväll heller, men nu vet ni iaf att vi lever här på vår kant! Vi får se när jag orkar skriva igen nästa gång...