Reclaim the blog

På allmän begäran kommer här en uppdatering av mitt liv den senaste tiden:

Min detox gick bra. I 2½ dag... Sen kom lillebror förbi med fika, så då la jag all disciplin på hyllan och där ligger den kvar. Jag har tänkt att jag ska ta tag i det igen, men kommer hela tiden på ursäkter för att slippa - är det inte middag med vänner så är det födelsedagar som måste firas... För det är ju trots allt mycket roligare att äta gott än att bara knapra broccoli! (Inget ont om broccoli, jag älskar broccoli, men det blir lite tradigt i längden...) Kanske att jag börjar om i februari, när E har fyllt år och sista tårtan är bakad för den här gången. Jag är ju sugen på att tappa lite vikt, så är det ju, men å andra sidan så har träningen haft jullov lite för länge också, så jag kan ju börja i den änden... Jag försökte komma igång förra veckan, men jag hann bara träna en gång och då räknas det ju liksom inte. Imorgon ska jag ta med mig E och gå på ett styrkemedelpass på Friskis, sen på torsdag ska jag träna med kollega A och efter det så SKA jag komma igång o åtminstone hinna med ett par pass i veckan. Barnvaktspassen på Friskis två gånger i veckan är ju perfekta, men det på onsdagar krockar med öppna förskolan. Men jag hinner gå på måndagar och sen får väl helt enkelt A ta hand om E nån kväll i veckan så att jag får nån ordning på det här. Jag förstår dock inte hur det är tänkt att man ska hinna med allt detta - familj, träning, socialt umgänge - när jag börjar jobba igen. Nä, det där är för desperata hemmafruar med rika män, och även om A blir elektriker och får schysst lön på det så kommer jag aldrig bli hemmafru. Jag saknar jobbet alldeles för mycket.

Apropå jobb så vet jag inget mer om nya tjänsten. Jag mailade chefen om en annan grej häromdagen och passade på att fråga, fick till svar att de håller på att kalla till intervjuer (det är tre tjänster som ska tillsättas på olika avdelningar). Sen har jag inte hört nåt mer så jag går i väntans tider...

Jag inser när jag tittar tillbaka på det senaste årets inlägg att min blogg verkar ha tagits över av en liten tramsunge. Så gott som alla inlägg handlar om E, vilket kanske inte är så konstigt. Men nu har hon ju trots allt en egen hörna, så därför tänkte jag försöka återkräva mitt lilla space i cyber. Från och med nu så ska mina inlägg handla om mig. Sen är det ju svårt när man är mammaledig, för allt som händer kretsar ju kring E på ett eller annat sätt... Men för att inte tappa bort mig själv i allt mammande så måste nånting hända. Jag måste väl tänka på NÅNTING annat ibland? På sistone har det iofs varit en del tänkande av lite känsligare karaktär, som inte lämpar sig för ett öppet forum och då blir det lätt att allt handlar om öppna förskolan och blöjbyten istället...

Men för att fortsätta på den inslagna banan (min blogg, mitt liv) så har jag funderat mycket på vänner på sistone. När jag var yngre hade jag kompisar och så hade jag vänner. Vännerna var närmare än kompisarna och dem kunde man dela djupare saker med. Nuförtiden inser jag att det finns kompisar, vänner, bekanta, kollegor, fb-friends och msn-kontakter och alla är på olika nivåer (även om vissa ingår i flera kategorier). Detta i samband med att jag har träffat vissa gamla vänner på sistone och inser att det inte finns nånting kvar att bygga en relation på, gör att jag har funderat på vilka som är mina verkliga vänner. Som grädde på moset frågade A häromsistens vilka fem vänner jag skulle välja om jag bara fick ha kvar fem. Några var superenkla, några var svårare (och jag tänker inte dela den listan med någon annan än A, för att ingen ska bli besviken). Femteplatsen var svårast, för där var det många som ville vara med och slåss... Det jag tyckte var intressantast var att nästan ingen av de jag skulle satt på listan för 10 eller 5 år sedan fanns med den här gången. Några namn är förstås bestående, men många av mina gamla närmaste vänner var inte ens med i diskussionen nu. Jag antar att det är livets gång, man växer åt olika håll, förändras, glider isär. En fd nära vän som jag trodde skulle vara min vän livet ut har jag haft jättesvårt att släppa taget om även fast jag inser att vi inte har något kvar. Det har varit mycket prestige från min sida, jag har varit för stolt för att säga att vi inte är vänner längre efter alla dessa år även fast vi bara har haft minimalt med kontakt och egentligen inget att prata om, men nu har jag hittat nån sorts frid i det. Tyvärr. Fast ändå skönt. Det är konstigt det där.

Nu blev det ett väldigt långt inlägg, håll till godo för man vet aldrig när det kommer nåt nytt! :)