Farväl.

Det sägs att det tar sju år för alla celler i kroppen att bytas ut. Det betyder att jag är inte bara en helt annan, utan två helt andra personer än när jag började blogga för 16 år sen. En äldre, tröttare person med mer integritet och mindre ork - och tid - att vädra varenda tanke som dyker upp. Efter en längre tids övervägande har därför nu mitt tredje blogg-jag bestämt sig för att lägga detta på is, sannolikt för gott (men om sju år kanske de nya cellerna vill något annat igen). 

Det var trevligt att träffas. Mitt liv fortsätter på andra håll, för den som vill ha fortsatt kontakt. Tack för allt!

Död och elände

Den huvudlösa harpalten som Glitterbengt släpade upp för trappan och la utanför ytterdörren som en present förra veckan kändes på något vis väldigt symptomatisk för våren 2021, vars tema hittills varit sjukdom och död; efter ett antal veckor med corona i familjen så hann jag vara frisk en dag innan farmor (äntligen) fick somna in under påskhelgen. Sen försvann april som i en dimma, fram till begravningen på valborg. Därefter gick det några dagar till, innan jag förra tisdagen fick veta att en av mina bästa vänner från tonåren diagnosticerats med lungcancer och så började den emotionella cirkusen om. Inte riktigt levererat på topp denna vecka, när det väl landat in. Jag blandar känslor om varandra, förnekar fortfarande att farmor faktiskt inte finns, blir arg för att det är sant och kommer på mig själv att prata i presens om henne eller ha dåligt samvete över att jag inte ringt på länge. Gråter en skvätt, över farmor och över cancer. Funderar över hur en sjuåring hanterar att mamman blivit allvarligt sjuk, eller hur man som drabbad och därtill ensamstående hanterar situationen i pandemin när man inte ska umgås och kan söka naturlig tröst hos andra. Och till slut känner jag att det faktiskt kan få räcka nu.

Covidkrans

Så har fyra av fyra i familjen Covidkrans konstaterats positiva. Personligen var jag rätt säker på att jag höll på att bli bättre när febern slog till, efter en och en halv vecka utan. Det kan vara så att jag blivit sämre i min covid igen, eller så kan det vara andra, lätt opportunistiska bakterier som passar på när immunförsvaret inte riktigt är på topp. Vi kommer aldrig få veta, men bara att fortsätta hålla sig i karantän. Bordet som jag hade beställt från Mio innan vi blev sjuka får ligga kvar, naglarna får väl växa ut lite till och springa i vårsolen får jag göra ett annat år. Delar av jobbet gör jag hemifrån, andra delar gör jag inte. Konstaterar att synergieffekten av två halvtider är betydligt mer än en heltid, men i slutet av nästa vecka går jag över heltid på nya jobbet. Can’t wait! Behövt ställa in ett par fysiska besök dessa två första veckor, men registratorn visade sig vara en guldklimp när hon erbjöd sig att komma förbi med dator och telefon i nästa vecka, när jag behöver lämna tillbaka dem jag har nu på gamla jobbet. Det nya uppdraget känns än så länge jätteroligt och alldeles lagom mycket utanför min comfort zone för att vara utmanande utan att stressa. Ser fram emot sju spännande månader i det här uppdraget, sen får vi se vart vindarna blåser i höst!

Coronakarantän

Jag knackade inte tillräckligt hårt i trät senast;

Visade sig att E blivit smittad av en klasskompis och nu är vi i hushållskarantän hela bunten. Hittills har S klarat sig utan symptom (men det vågar jag knappt säga... KNOCK ON WOOD!!), I övrigt är vi lagom sänkta. Verkar som att vi fått en mild variant, med hosta och trötthet som främsta symptom. Mitt nya halvtidsjobb gör jag hemifrån denna vecka, det gamla får stå åt sidan. Hoppas på att vara tillbaka på tisdag, men vi får se. 

Livet är vad det är, jag läser en bok och varvar med Hannah Montana så länge. 

Kvartalsrapport

Det händer ju inte jättemycket att rapportera om, som för de flesta. Vi har klarat oss från Corona (KNOCK ON WOOD!!) och harvar på. Farmor åker ut o in på sjukhus (mest in känns det som vissa dagar). Inte mycket som är friskt i den kroppen längre. Infektioner, hjärtproblem, halvdöv och kan inte få ihop orden när hon läser längre. Som grädde på moset väldigt ensam. Känns väldigt maktlöst att inte kunna göra någonting...

Från det ena till det andra. Nästa vecka byter jag jobb. Just nu ett projekt på cirka sex månader, där jag ska försöka samordna en annan institutions omställning till nytt uppdrag. Lite vatten över huvudet känns det som ibland, MEN jag måste ta mig an utmaningar för att utvecklas. Kan just inte fördjupa mig mycket mer i det jag gör idag. Jag hoppas (o tror) att det kommer kännas bättre när jag är inne i det o vet lite mer vad som förväntas av mig. (Hoppas också på att det leder vidare till nya kontakter och uppdrag efter). Byter på halvtid i en övergångsfas, kan bli lite klurigt att hålla isär alla tankar o intryck o fokusera fullt ut på respektive arbetsplats, men jag får göra det bästa av situationen. Roligt ska det iaf bli att inte jobba i direkt klientkontakt, utan att testa lite nya vingar!

Tunna blå linjen är för övrigt mycket sevärd, om någon missat den på SVT play.

Over and out. 

Bokslut

Jag tror att vi alla kan konstatera att året som gick inte blev något av det vi planerade, drömde eller förväntade oss. Av fyrverkerierna igår att döma verkar folk fira ut 2020 med emfas. Med jobb som kräver fysisk närvaro (helt eller delvis) har vår vardag kanske rullat mer "som vanligt" än många andras, men lite har jag tappat greppet om vad "vanligt" betyder längre. Jag går in i 2021 kluven mellan hopp och förtvivlan. Å ena sidan - det kan inte bli sämre. Å andra sidan - kommer det nånsin bli bra igen? Hur lång tid tar vaccinering av världen? Pesten & spanska sjukan härjade väl en fyra-fem år var, vad har vi att se fram emot den här gången? Det känns så avlägset... Men i huvudet planerar jag för rejäl 40-årsbaluns om ett år! Lever på hoppet.

Var hemma med halsont veckan innan jul (negativt test), jobbade mellandagarna som annars är min favorittid att ligga på soffan med en kaffe. Nu ledig en vecka, välbehövligt. Ser fram emot sovmorgnar, lata dagar, löpning i dagsljus och tid att samla tankarna. 

Och det här med nyårslöften; planen för 2021 är att fortsätta vara samma fabulous me, med lite bättre kosthållning. 

Tills vi ses igen!

Remember, remember the fifth of November

November kom, sågs och besegrades i år också, men det var knappt den här gången. Tror jag är mer påverkad av den här pandemin än jag förstår till vardags, november har varit tyngre än på många år. Jag toppade med att bryta ihop i fredags, när den första adventsstjärnan jag skulle sätta upp gick sönder och den andra likaså. Jag skrek nåt mindre konstruktivt om att ingen hjälper till och allt ska man behöva fixa själv, annars blir det ingen jul. Sen la jag mig på sängen och grät en timme eller så. Under tiden satte A upp stjärnorna, bless his soul! < 3 

MEN! Nu är det slut för den här gången. Jag går in i nästa säsong full av förhoppningar. Barnen ser fram emot jul och jag gläds med dem. Deras förväntningar är mer påtagliga än tidigare, kanske behöver de också julen mer i år, eller så har de bara blivit stora nog att greppa det i större utsträckning. Reaktionerna när jag delade ut adventskalendrar till alla tre (...) idag var hur som beyond priceless. Jag hoppas bara att de inte blir besvikna när det väl är julafton... 

Förutom det har jag mina små projekt här och var och ingenting blir nånsin som jag tänkt mig. Helt i sin ordning, alltså.