Att vara sin egen hjälte

Ibland kan man ju bli mer än lovligt frustrerad. När vissa ärenden på jobbet kategoriseras underligt och därför inte kan bedömas rätt, t.ex. Då spelar ju tio års samlad erfarenhet och kunskap tydligen ingen roll, för "det tillhör ju inte den kategorin och då kan vi inte bedöma det som det. Det spelar ingen roll att de dynamiska faktorerna och risken är relevant i sammanhanget. Dessutom har vi ju inte kompetens att göra en klinisk bedömning av om det verkligen är så". Nej, men det finns all anledning att anta att så är fallet åtminstone och det är ju inte jättesvårt att ställa frågan rakt av till att börja med och om det därefter känns osäkert så kan man ju gå vidare med en djupare analys.  Men man får tydligen inte jobba med hypoteser utan belägg. Och man får inte skaffa belägg för dem heller, för det är ju bara ett antagande och det behöver inte betyda att det är så. Moment 22, anyone? Skjut mig i huvudet, tack.

En klient uttryckte häromdagen att det viktigaste han lärt sig i vår kontakt är "Att vara min egen hjälte". Jag tyckte det var så fint; att man själv är ansvarig för sina handlingar och att göra det bästa av sin situation.

Förutom det guldkornet har jag haft ont i huvudet och känt mig hängig i veckan. Har absolut inte tid att bli sjuk nu, med en tjejhelg coming up! Ska gå och kurera mig med lite sömn, så jag orkar en lång dag med "sen" jobbkväll imorgon och en dinner & movie-date med JoA på fredag.

Birthday girl no 2

Det är så tacksamt att ge bort presenter till E. Julen 2016 blev hon överlycklig för en tjejhelg, julen 2017 blev hon besviken för att hon inte fick någon. Föga visste hon då att jag redan planerat en till födelsedagen. Och även denna gång var tjejhelgen den present som slog högst < 3 

Sen har vi övat på att göra fiskbensflätor också. Man har inte roligare än man gör sig. 

Asiyefunzwa na mamae hufunzwa na ulimwengu

Eller som vi oftare hör: It takes a village to raise a child. (Den korrekta översättningen från swahili (ovan) till engelska lyder "Non-mother training is taught by the world"). Uttjatat, men viktigt. Jag intalade mig iaf det när jag avstyrde ett slagsmål idag. Finns inte jag i närheten när mina barn slåss så hoppas jag innerligt att någon annan stoppar dem från att göra något de ångrar senare. Således gör jag sammalunda för andras barn. Ingen av dem verkade särskilt glad på mig och de fortsatte skrika på varandra, men kanske fick de sig en tankeställare åtminstone? Den ena av dem undvek mig iaf tydligt resten av dagen.

9-årskalas idag. Alla överlevde, inklusive tjejen som blev utrullad på bår av ambulanspersonal, med både brandkår och polis i släptåg :O Tack och lov var det ingen av dem jag ansvarade för, det hade ju varit extremt jobbigt att behöva förklara det för en förälder man inte känner... E var nöjd med kalaset och presenterna. En liten heads up till alla föräldrar, om ni inte redan vet: Squishies is the new black. Som en sorts stressboll, fast i olika former och färger. Hon hade önskat sig squishies av alla och fick inte mindre än 10 stycken, av de 8 klasskompisar som kom. Pandor, enhörningar, tårtbitar, kaniner... En del andra saker också, så det gick ingen nöd på henne. (Kan för övrigt inte vänta på reaktionen imorgon, när hon får 10 till av oss...)

Tänker att jag kanske tog i lite i överkant med träning varannan dag, när tre gånger i veckan faktiskt duger fint. Återhämtningstiden har inte alltid varit tillräcklig, särskilt när det har hänt mycket runt omkring i övrigt. Jag är ju trots allt inte alls i form... Så tre pass i veckan från och med nu.

Barnkalas efterföljs av pizza, det är en regel i den här familjen eftersom ingen orkar laga mat efter kalasen. Så nu ligger jag här och känner mig svullen och trött. Barnen kollar film och jag väntar på att de ska hoppa i säng. A jobbar helgen, så ikväll tänkte jag titta på Livet efter dig, som jag köpte i höstas men inte har sett än.

Väder och vind

På utbildning i Uppsala några dagar. En del öppna dörrar, så jag kollar väderprognosen för kommande vecka istället. Ser inte så lovande ut...

January

Ibland så kommer man till en punkt där man måste prioritera, innan livet kraschar. Studier vid sidan av heltidsjobb och familjeliv var inte min grej i längden, så jag kommer inte läsa nästa del av kriminologin just nu. Fokuserar på mindre stress och mer må bra istället. Lägga tiden på träning och familjen och läsa böcker för att jag vill, inte för att jag måste.

En löprunda i måndags, 8 minusgrader och massor av snö. Magiskt! Jag älskar att springa i snön! Rundan igår - not so magisk. 5 plus, regn och blåst som förvisso drev på så länge den låg i ryggen, men som att springa in i en vägg när jag skulle åt andra hållet. Goretex-dojorna håller inte måttet längre, var blöt om fötterna när jag kom hem. Det fick bli ett par nya på lunchen idag. Inte alls missnöjd :) Samma gamla Asics, men ny modell. Alltid lite läskigt, men provade ut dem med löpband och filmning och långt samtal på Löplabbet, så hoppas att det ändå ska funka. Jag springer ju sällan långt så här års... Ska provspringa dem imorgon, återrapportering lär ske framöver.

I övrigt har träningen funkat rätt okej nu i januari. Skippat ett planerat pass p.g.a. överansträngning och missat två av andra, mindre giltiga anledningar. Fått till merparten och hoppas landa på totalt 13 i slutet av månaden.

Helgen full av barnkalas och födelsedag. Kör på leklandskalas den här gången, orkar verkligen varken planera, fixa eller städa efter. Dessutom jobbar A och att ha kalas själv känns inte som ett alternativ. Vem kom på att det här med barnkalas skulle vara en rolig idé!? Jag hatar det. Eller ogillar starkt, i alla fall.

Birthday girl

Vilken himla BAJSDAG! Började med att stressa till förskolan, för att hinna med en buss till tåget. Vill ogärna cykla i det här underlaget. Var i god tid till bussen, men vad hjälper det när bussen är sen? Insåg att jag aldrig skulle hinna med pendeln och då inte heller hinna till dagens första besök. Väntade in A, som kom hem med bilen en stund senare. Olycka och blockerade körfält på vägen, köer mycket längre än vanligt och så missade jag ändå tiden. Hann springa in och hänga av mig jackan och stressa ner till ett sammanträde, där första ärendet tog 45 minuter istället för de avsatta 5 och således sköt allting annat på framtiden. Tur i oturen hade jag avbokat ett samverkansmöte som jag egentligen skulle varit på idag. Hade aldrig hunnit dit.

Matlådan var trist, men eftermiddagen gick fort. Fram till 18, då jag siktat på att gå hem. Eftersom en kollega behövde back-up i lokalerna tills hennes ärende var löst så blev jag kvar till 19. Kom hem o hann knappt säga hej innan barnen gick o la sig. A, som jobbat natten, somnade också och nu sitter jag här mol allena. Sista hemtentan är nyss inlämnad, den som jag hade tänkt skriva klart igår så jag kunde fira min födelsedag idag. Firandet blev det ingenting av...

De senaste åren har jag i tur och ordning fått en lägenhet, ett Starbucks och ett nytt jobb i födelsedagspresent. Tänkte att det skulle bli svårt att toppa, men hade kanske inte tänkt att det skulle bli så här i år... Lite besviken får jag allt lov att säga, hoppas kunna ta igen det i helgen!

Update

Som vanligt är det mycket lättare att hinna med träningen när jag inte jobbar, men tycker ändå jag har fått till det rätt okej. Eftersom jag satt min egen gräns på 30 minuter per pass såhär i början så kör jag ibland halva BP-pass hemma i vardagsrummet eller hallen. Bättre så än inget alls. Har missat ett planerat pass, då först tågen strulade och sen Mamma-Akuten blev tvungen rycka ut med de bortglömda gosedjuren till barnet som skulle sova borta en natt. Därefter fanns det inte många minuter över till nåt annat än middag och sova. Så kan det gå, men fyra pass har jag fått till i år iaf. Längtar efter att springa, men vädret är inte riktigt på min sida. Kanske i helgen, när det åtminstone kan vara lite ljust.

Nu råkar det ju vara en dag i morgon också och dessutom en extralång arbetsdag, innan det ens kan bli fredag. Så dags att sova en skvätt, så jag orkar med och kommer ihåg allt som ska göras. Listan är lång.

Nyårslöften och sånt

2017 var ett bra år på många sätt, övervägande positiva erfarenheter och upplevelser vill jag påstå. Vad gäller kost och träning var det dock inte mitt bästa år. Av de åtta kilo jag gick ner under 2016 så gick jag upp fem igen. Träningspassen är möjligen mer lätträknade än chipspåsarna under året.

2018 är året då jag tar mig tillbaka i form igen. Jag har mål och ambitioner vad gäller såväl träning som kost. Jag tänker inte gå in i detalj på vad de innebär, men jag ska bli starkare, snabbare och piggare. Och jag ska gå ner de där fem igen. Min plan är att träna minst 30 minuter på udda datum, med undantag för

A) sjukdom (såklart)

B) intervallgruppen, om jag fortsätter med den

C) tillfälliga omprioriteringar till förmån för socialt liv.

Jag hoppas att inspirationen håller i sig även efter ledigheten. (Om inte så hann jag åtminstone med ett träningspass i år). Har även beställt en skivstång med lite vikter, för att kunna köra BodyPump hemma, eftersom jag sällan hinner till de schemalagda passen på gymmet.

Varför skriver jag det här nu då? Mest för att öka pressen på mig själv. När det är Out There så är det svårare att ta tillbaka och alla vet att man inspirerar sig själv genom att uttala det man vill uppnå högt. Av erfarenhet vet jag att Slappa i Soffan ofta skriker högre än Löpning i Regn och Mörker hemma hos mig.

Ni får mer än gärna följa mig på min resa, eller låta bli. Hejarop på vägen uppskattas, för jag vet att det kommer bli tufft. Den här ovanan att småäta stup i kvarten kan bli svårast. Helst skulle jag bli av med beteendet, men som ett första steg försöker jag byta ut det jag stoppar i munnen mot något mindre onyttigt. Hittills har det gått bra med morötter, men så är vi ju också bara på dag 1 av 365 än så länge…

Ja som sagt, glada tillrop uppskattas. Jag håller er uppdaterade på en lagom nivå.

2018, bring it on!