Ibland kan man ju bli mer än lovligt frustrerad. När vissa ärenden på jobbet kategoriseras underligt och därför inte kan bedömas rätt, t.ex. Då spelar ju tio års samlad erfarenhet och kunskap tydligen ingen roll, för "det tillhör ju inte den kategorin och då kan vi inte bedöma det som det. Det spelar ingen roll att de dynamiska faktorerna och risken är relevant i sammanhanget. Dessutom har vi ju inte kompetens att göra en klinisk bedömning av om det verkligen är så". Nej, men det finns all anledning att anta att så är fallet åtminstone och det är ju inte jättesvårt att ställa frågan rakt av till att börja med och om det därefter känns osäkert så kan man ju gå vidare med en djupare analys. Men man får tydligen inte jobba med hypoteser utan belägg. Och man får inte skaffa belägg för dem heller, för det är ju bara ett antagande och det behöver inte betyda att det är så. Moment 22, anyone? Skjut mig i huvudet, tack.
En klient uttryckte häromdagen att det viktigaste han lärt sig i vår kontakt är "Att vara min egen hjälte". Jag tyckte det var så fint; att man själv är ansvarig för sina handlingar och att göra det bästa av sin situation.
Förutom det guldkornet har jag haft ont i huvudet och känt mig hängig i veckan. Har absolut inte tid att bli sjuk nu, med en tjejhelg coming up! Ska gå och kurera mig med lite sömn, så jag orkar en lång dag med "sen" jobbkväll imorgon och en dinner & movie-date med JoA på fredag.
No comments:
Post a Comment