S var hemma med feber förra veckan, nu är det E's (o)tur. A är också krasslig, så han erbjöd sig att vabba trots att jag annars generellt har lättare att vara hemma från jobbet. Kände mig inte helt hundra själv heller i helgen, supertrött hela helgen (höll på att somna stående på en affär!) o inte alls i form att springa. Testade en sväng med JoA i lördags, pratbart tempo o jag var ändå helt slut efter 6 km. I morse var det ännu mer påtagligt att jag har nåt skit i kroppen, men jag vägrar bli sjuk nu, med bröllop o Halvmaran de närmaste helgerna. Så nu kokar jag ingefärsshots för hela slanten. Hoppas att det hjälper. Passade även på att ladda upp med apelsiner. Jag blir lika chockad varje gång jag köper apelsin, hur mycket de väger. 10 st - 3.6 kg!
Stod i köket på jobbet, halvt vänd mot dörren men med ansiktet mot kranen eftersom jag skulle göra kaffe. In kommer en kollega sedan 9 år - som jag delat kontor med under en inte helt oansenlig tidsperiod så sent som förra året och som jag träffar på flera gånger i veckan - och säger hej. Jag vänder mig och hälsar glatt tillbaka, varpå han konstaterar ”Jaha, var det du? Jag trodde det var nån ny vikarie och tänkte presentera mig. Jag kände inte igen dig när du har färgat håret och… eh, vad ska… trän… tränat hårt.”. Så kan det tydligen gå med lite annan hårfärg än innan semestern och några tappade kilon. Det är som att vissa inte vet hur de ska närma sig ämnet. Jag har fått höra att folk gått till kollegor och frågat om det och jag undrar så smått om jag har blivit en annan person för att jag gått ner lite grann? Är jag farlig? Mindre sympatisk?
Nu är mina shots färdiga o jag hinner kolla ett avsnitt Wire medan de svalnar.
