Öppet brev (utan hat, vill jag tillägga)

Det här är min blogg och jag skriver vad jag vill, när jag vill. Bara för att påminna alla om det, innan jag börjar skriva.

Det är väldigt svårt att ta vissa saker på allvar, när någon ena dagen anklagar en för att ha stulit en vuxen, myndig person med egen vilja (hur nu det ens är möjligt?), för att nästa dag be om nån sorts himla ursäkt och sen återigen säga att det är mitt fel att man inte får träffa sin (fortfarande) vuxna, myndiga son som bestämmer helt själv. Och för den delen sedan hålla det emot mig att jag inte godtar ursäkten. Konstigt? Jag vet ju att den inte håller. Jag har valt att inte ge respons på kontakt, för jag orkar inte. Och för att det inte funkar i längden. Det är upp som en sol ena dagen och ner som en platt pannkaka nästa. Vad jag än har sagt i 7 år har aldrig varit bra nog och har aldrig tagits emot över huvud taget. Inte ens logiska resonemang når fram, allt som inte passar passerar och försvinner (vilket det här också lär göra...) och då orkar jag inte försöka längre.

För att svara på vad det är för nåt om otrohet som mamma mailar om, så hjälper det inte att ta bort kommentarer från min blogg, de har inte upphört att existera för det. Om minnet sviker när man plockar bort sina egna kommentarer så kan jag påminna. Så här var det nämligen i november: Jag skrev i ett inlägg att A och barnen skulle fara bort över en helg och fick en kommentar på det;

"Anonymous said...
När åker de till Skövde? Skulle vara härligt att ses, om det funkar & det finn ork... En stor, varm kram till dig! Boza!"

Sen kom svärmor och talade om att det var ju det absolut värsta att anonymous kunde skriva så, hu så hemskt och Gud ser allt, minsann! (Den som kollar länken ser att en kommentar är bortplockad av kommentarsförfattaren, dvs inte av mig). Och alla har sett kommentaren, så det finns ingen poäng i att förneka något heller.

Helt ärligt så fattade jag först inte vad som var så hemskt med att mina vänner (eftersom jag vet vem anonymous är i det här fallet) vill träffa mig, förrän en annan vän påtalade att det ju låg insinuationer om otrohet i kommentaren. HAR DU GLÖMT DET!? Eller tror du att det inte finns för att det inte syns? Jag menar, om det nu var en oskyldig kommentar så fanns det ju ingen anledning att plocka bort den? Men det är väl kanske lättare att se flisan i sin broders öga, än bjälken i sitt eget.

Alla dessa dumma kommentarer och anklagelser (att jag har stulit A, att jag skulle vara otrogen, att jag inte har något hjärta, att jag bara jobbar och tränar och inte bryr mig om mina barn, osv) gör att relationen inte blir tillförlitlig hur många gånger man än säger "förlåt, nu går vi vidare för vi måste hålla sams" och detta kräver mer än vad jag kan ge. Jag har ett liv att hålla ihop och just nu är det jobbigt nog utan yttre påfrestningar. Vi har en överenskommelse om att inte ha mer kontakt, du har själv stått och skrikit åt mig att du aldrig vill se mig igen, så hur svårt kan det vara?

Är det sen någon som håller på med något angående någon annans liv så kan man söka hjälp, men inte hos mig. Börja med vårdcentralen, där finns både läkare och psykologer som är villiga att hjälpa till.

Nu tänker jag inte svara på mer dumheter. Eller på något annat.