Utmattad

Eftersom gårdagen var full av trevligheter så fick det här bli min "måndag" den här veckan. Idag är jag sliten. Vissa människor och händelser suger musten ur en mer än andra och det senaste dygnet har jag stött på två sådana tillfällen. Alla måste inte tycka om mig, men det vore skönt om de som inte gör det åtminstone kunde erkänna det för sig själva.

Det är väldigt tröttsamt med folk som tar saker personligt, när det egentligen inte är riktat mot någon alls. Det är också väldigt tröttsamt när folk inte ser sina egna brister utan förnekar dem i sten, men inte har något emot att påpeka mina. Det är minst lika tröttsamt när folk talar illa om mig bakom min rygg, sen inte kan stå för det och i slutändan ska bortförklara det. All denna dubbelmoral - och dessutom förnekandet av den - gör mig matt. Om man startar en diskussion eller ett händelseförlopp så får man se till att våga löpa linan ut. Är man för konflikträdd så ska man inte ge sig in i det från början. Ibland behöver man tänka efter innan man skriver eller säger saker; vad får mina ord för konsekvenser? Kan jag fullfölja det här resonemanget utan att fega ur när det passar mig? Kan man inte det så ska man inte heller ta upp det från början. Det är ingen mening med att gå bakom ryggen på folk, saker och ting kommer fram i ljuset i vilket fall (särskilt om den man går till står mig närmare än den som går). Respekt är för mig något man förtjänar genom hur man beter sig, inte genom att man är en viss person eller råkar ha en viss relation till mig.

Förutom det har jag den senaste tiden gått och funderat på huruvida jag skulle ringa ett jobbigt samtal eller inte och idag bestämde jag mig för att göra det. Det finns en familj i vår närhet, vars barn jag misstänker far illa. Jag har inte jättemycket kött på benen, men har hört fler som uttryckt oro så idag ringde jag soc och gjorde en orosanmälan. Jag hoppas familjen får det stöd de behöver (en anmälan måste ju liksom inte leda till att barnen blir tvångsomhändertagna, jag tror inte alls att det är vad just de här barnen behöver utan snarare stöd och ledning till hela familjen). Jag dividerade med socialsekreteraren och tänkte ganska mycket högt i mina resonemang. "Det låter nästan som att du jobbar på socialtjänsten själv!" sa hon. Det gör jag ju inte, men jag är tämligen insatt i lagstiftning och tankegångar tack vare min utbildning. Hon tog iaf emot anmälan och nu kan jag inte göra mer. Det är alltid svårt när man inte har fullständig information men det är ju å andra sidan inte mitt jobb att ta reda på heller. I så fall hade ju inte socialtjänsten behövts.

Allt detta sammantaget gjorde att jag somnade på soffan mitt på dagen och sov tre timmar. Försökte vakna men kroppen sa nej, det gick inte ens att öppna ögonen. Känner mig dock fortfarande trött, så jag hoppas på att kunna sova gott i natt.

Nu ska jag vänta på att näst sista avsnittet av Desperate Housewives (som jag såg förra veckan) slutar, så att det sista kan komma ut på kanal5play. Sista, sista ever. Tur det finns dvd...