Det känns som att jag har använt de senaste nio månaderna - eller fem åren, beroende på hur man räknar - åt att förbereda mig på att farmor inte är odödlig. Ändå känns det som att man inte kan förbereda sig tillräckligt och varje nytt sjukhusbesök kommer som ett slag i magen. "En vanlig hederlig influensa" om man får tro henne själv. Inte fått något bekräftat svar på corona-testet, men enligt svägerskan trodde inte läkaren att det var det. Återstår att se vad som händer.
Från det ena till det andra.
Mina nya skor är precis så snabba som de ser ut! Ungefär 20 sekunder snabbare per kilometer än de gamla. Inte ont i höften heller. Wohoo! Får väl se om det blir någon Halvmara i höst, beroende på vad som händer med corona, folksamlingar och stängda gränser, men jag försöker träna som planerat ändå, så gott det går. Gymmet förvisso fortfarande öppet, men gruppträningen inställd och egen styrketräning är för tråkigt för att jag ska utsätta mig för det. Om man får vara så världslig så är jag glad att det åtminstone inte är november när jag ska ut o springa.
Den senaste veckan har det också känts som att E har blivit tre år äldre. Börjat experimentera lite mer seriöst med mascara, shoppar hejvilt och massa stora funderingar kring märkeskläders vara eller inte vara (och på nåt vis sammanfattat mitt liv i frågan "Vilket skulle du välja om du bara fick välja en: Michael Kors eller Swedish Grace?") (Som att de ens går att jämföra på samma skala...). Och samtidigt så barnslig emellanåt. Verkligen den där mellantiden mellan barn och tonåring, en riktig "tween".
Bad barnen berätta vilket årtal de skulle välja att resa till om de fick välja helt fritt. Jag tänkte historiskt, men E tolkade det lite friare och valde 2031 - för att se hur klimatförändringarna påverkat och om jorden egentligen finns kvar. Så klokt val. (Själv valde jag en fin bal med enorm klänning i slutet av 1700-talet).
No comments:
Post a Comment