Sjukvården i Uppsala är ett SKÄMT!

På riktigt, vad behöver man göra för att få lite hjälp i det här landet!? (Okej, den här staden). Hade tid på vårdcentralen idag, men i morse fick jag meddelande på telefonsvararen om att läkaren var sjuk. Jag tänkte att det inte var någon biggie, eftersom jag säkerligen skulle få en ny tid rätt snabbt - det gick ju snabbt den här gången och dessutom kan ju inte jag rå för att läkaren blir sjuk. HAH! Nästa tillgängliga tid de kunde erbjuda mig var om tre veckor. Nu krockade den tiden med ett möte jag måste vara på och helt plötsligt skulle det dröja en månad innan jag kunde få en tid (en månad från idag, inte från om tre veckor). Det är ju inte mitt fel att läkaren blir sjuk! Jag förstår inte systemet; jag ringde 1177 i januari, då hade jag haft problem i ca tre veckor med andningen. De hänvisade till att kontakta vårdcentralen "om det blir värre". Det har inte blivit värre förrän nu under hösten, så då kontaktade jag ju såklart vårdcentralen - bara för att få höra att de hade en månads kötid. Bytte vårdcentral och fick tid (det vet ni ju redan), men nu står jag här igen med en månads väntetid. Och inte en enda människa nämner ens vårdgarantin! (Förutom JJ, men det räknas inte i sammanhanget). Jag sa till sjuksköterskan jag pratade med att jag inte kunde vänta en månad till och om de inte kunde erbjuda något tidigare så får jag kontakta närakuten. Bara det att jag säger att jag inte kan vänta en månad borde ju vara en varningsklocka, men hon sa bara "Ja, du får väl gör det"! Så jag ringde sjukvårdsupplysningen för att boka tid hos närakuten - bara för att då få höra att det inte är tillräckligt akut, eftersom jag har gått med det här i snart ett år. Då bröt jag ihop en stund. Sjuksköterskan på 1177 var dock väldigt trevlig och tillmötesgående och hjälpte mig att hitta en ny vårdcentral, så nu har jag bytt IGEN och ska åtminstone få träffa sjuksköterska imorgon och läkare senast måndag (ev. redan imorgon). Hon erbjöd dessutom en psykolog, eftersom det kan vara stress/panik.

Det lilla hopp jag har kvar står nu till Boländernas vårdcentral. Sjuksköterskan jag pratade med idag var i alla fall väldigt vänlig och förstående, "Nej såhär ska det inte vara, kära nån!" Tur jag inte är sjuk så ofta! Tänk att behöva dras med det här mer än en gång på en livstid... Nu är det ju ingen hemlighet att Uppsala inte lever upp till vårdgarantin i år heller, men man kan ju åtminstone försöka möta sina patienter!