Man kan alltid tänka "Det finns de som har det värre", men det gör ju rent krasst inte min situation bättre mer än möjligen i förhållande till någon som har det sämre. Som när man var barn och inte gillade maten; "Tänk på barnen i Afrika!" Klart jag är tacksam att jag har mat, men jag tycker ju inte mer om den för att det finns de som är utan. Och de blir ju inte mättare av att jag tänker på dem heller. Så när min kropp strejkar så tänker jag "Det finns de som har det värre", men det gör inte mitt liv bättre. Jag kan inte andas för att någon annan har lungcancer, jag får inte lättare att springa för att någon annan har brutit ett ben och inte kan springa alls, jag blir inte gladare av att någon annan är mer ledsen. (Jag hoppas ingen tar illa upp av mina exempel, jag menar inget illa och är inte ute efter att göra någon ledsen).
När ett 14kilometerspass känns som ett dåligt pass så tänker jag att "Det var ändå 14 kilometer". Fast egentligen var det inte det... De första 7 gick hyfsat, de sista 7 inte särskilt bra alls. Vid 10 gav jag upp att försöka springa hela vägen, då hade jag haft svårt med andningen i 3 och körde de sista 4 i nån sorts långsam intervallform, dvs 500 m promenad, 500 m jogg. Snittade 6.06 på första milen, 7.31 på de sista 4. Totalt 14 km på 1:30:58. Ja, det var 14 km, men jag kände hela vägen att jag kunde varken springa så fort eller så långt som jag ville. Jag har haft problem med andningen av och till i snart ett år, men det har inte gått ut över träningen förrän nu på slutet. Just idag var det sjukt frustrerande eftersom jag dessutom inte sprungit sen förra måndagen.
Apropå det där med andningen så har jag listat mig på en ny vårdcentral nu, en som har väldigt bra rykte i Uppsala så jag hoppas på bättre hjälp där. Väntar bara på en bekräftelse så ska jag ringa o boka tid sen. Vet fortfarande inte om det är fysiskt eller psykiskt, för det blir ju värre när det är mycket stress - som t.ex. inför förra julen (då det började) och senaste två veckorna då det varit smått kaotiskt på jobbet. Samtidigt så har jag haft problem under hela året, oavsett stress eller inte. Och jag hittar inget mönster i det, mer än att det tydligen blir ännu jobbigare när jag ska hantera stress. Idag fick jag hjälp att säga nej till en riskbedömning som jag egentligen redan tagit på mig men inte hunnit börja med, med hänvisning till min hälsa. Jag måste ju trots allt tänka på mig själv, min familj och mitt ordinarie jobb i första hand.
Nu ska jag ta min osamarbetsvilliga kropp och stoppa den i sängen. Lämnade bilen för hjulskifte på jobbet och det hann inte bli klart innan jag gick hem, så jag fick skjuts hem och imorgon kommer chefen och plockar upp mig kl 8. Sovmorgon!
No comments:
Post a Comment