Igår var jag - för första gången på ett par veckor - sugen på att träna åtminstone. Det mentala orken saknas fortfarande när jag väl kommer hem, men det är ju positivt att viljan börjar komma tillbaka. Kanske kan orka en liten, liten runda i helgen? Det ska ju vara bra för den psykiska hälsan också, så det blir ju en ond spiral när jag inte orkar ta tag i det, för då genererar det ju ingen energi heller, utan jag blir tröttare och orkar mindre och blir ännu tröttare. Tröskeln blir högre och högre ju längre jag väntar. Kanske ska ge mig på löpband ett tag framöver? Ingen hit, men kanske lite lättare att komma igång om jag åtminstone slipper mörkret och kylan. Skulle gärna komma iväg på pass, typ spinning eller yoga, men att passa tider och hinna träffa barnen går sällan bra ihop.
Läkaren jag träffade trodde också mer på psykiska än fysiska besvär men tog några blodprover för säkerhets skull. Får svar imorgon på dem (sa han iaf). Han tyckte förvisso att det vore en bra idé för mig att gå ner i tid på jobbet, men tyckte sig inte ha tillräckligt med grund för att sjukskriva mig, trots höga siffror på både ångest- och depressionsskattningarna. Tur att A är så välbetald nu när han går hemma med barnen då, så jag inte behöver oroa mig för hur vi ska gå runt om jag går ner i tid utan ersättning! Har pratat med chefen om det, diskussionen fortsätter med företagshälsan imorgon. Ska vara där 9, så sovmorgon it is. Har dock "bara" tid hos psykolog, läkartid fanns inte förrän om tre veckor. Jag hade hoppats på deltidssjukskrivning fram till jullovet, men om tre veckor är det ju ingen större idé att sjukskriva mig till jul, då är det ju bara knappt två veckor kvar. Sen är jag ju ändå helt ledig 12 dagar :D Tänker inte göra mer än nödvändigt de dagarna (så mamma, enkla uppgifter till julbordet tack!)
Har varit trött hela kvällen (som vanligt) så nu blir det sängen. ser fram emot drygt 8 timmar under duntäcket. Hoppas jag får sova bättre än förra natten, då jag låg inklämd mellan A & E och vaknade var och varannan timme. Känner att min blogg inte direkt håller någon högre kvalitet när jag klagar o gnäller om min bristande hälsa, men det står ju var och en fritt att fortsätta läsa eller sluta om man vill. När jag inte gnällbloggar alla dagar så är det iaf mer beroende på att jag inte orkar anstränga mig än omtänksamhet om er ;) Ni får ta det för vad det är just nu.
1 comment:
Tänk vilken tur att du bloggar för din egen skull och inte för andras så du får skriva om det som faktiskt händer i ditt liv! Skönt att ha en kanal att gnälla av sig lite. Visst känns det väl bättre? Jag brukar tycka det iaf!
Post a Comment