Förutom träningen så har det ju alltså varit en resa också. Den började i fredags kl 17.10 ungefär, när jag gick hemifrån. Det är lätt att tänka att "det är bara ett par timmars flyg till Amsterdam" (eller nån annanstans i Europa), men det är lika lätt att glömma allting runtomkring - resan till Arlanda, att vara där i tid för att checka in och boarda, att eventuellt hämta ut bagage på flygplatsen (vilket jag slapp eftersom jag bara reste med handbagage), eventuella passkontroller (vilket jag också slapp eftersom det var inom Schengen), väntan på transportmedel från flygplatsen osv. Allt som allt så tog det närmare sex timmar från dörr till dörr. Bredvid mig på flyget satt en blond backslick och talade om att det inte fanns någon stekfaktor i Amsterdam. Skönt att höra, men kändes konstigt att Steky Stekerson också tyckte det var skönt. Kom fram till hotellet strax före 23 och när jag hade checkat in på hotellet (som var mer som ett större Bed and Breakfast, väldigt hemtrevlig stämning, ingen enhetlig klädsel för personalen, en katt bakom receptionen) så gav jag mig ut att leta tandborste, eftersom jag vanan trogen åkt ifrån min. Tyvärr fanns inga nattöppna butiker, så det slutade med att jag knallade in på Marriott och bad om hjälp (jag hade naturligtvis börjat med att fråga på mitt eget hotell, men de hade inga). Marriott var väldigt service minded och gav mig en tandborste utan att blinka, trots att jag sa att jag inte bodde där. Borstad och klar så kom jag i säng vid halv ett.
Dagen efter mötte jag upp mitt sällskap i frukostmatsalen. Kul kul kul att träffa Emma igen! Emma och jag lärde känna varandra på läger för en halv livstid sen. Vi brevväxlade några år, men sen tappade vi kontakten. Tills Facebook came along och vi insåg att vi båda bodde i Uppsala. Sen har vi träffats nån gång och sprungit på varann ett par gånger, tills vi nu åkte till Amsterdam ihop, med Emmas vänner och deras vänner.
Började sedan lördagen med att hämta ut våra nummerlappar och shoppa träningskläder (surprise!). Sen gick jag på museum, först van Gogh och sen Stedelijk som var lite mer modern konst och formgivning. Där fanns bl.a. ett rum vigt åt skandinavisk design - Iittala, Alvar Aalto, Arne Jacobsen. Namn som till och med jag känner igen. Hann se lite Andy Warhol och Picasso också.
pre-instagram
Lite Warhol har ju ingen dött av
Warhol
Inte Picasso heller (det är kameran som är sned, inte tavlan eller väggen)
Mera Picasso
Skandinavisk design - en fast utställning
Så bor vi i Sverige
Åkte på en Canal cruise också, men såg inte så mycket av den. Det regnade ute och rutorna immade igen. Trist.
På kvällen gick jag på Anne Franks hus. Där fick man inte fota alls. Jag var lite besviken över att huset var helt omöblerat, men tydligen hade Annes pappa önskat ha det så. Det gjorde det svårt att få en ordentlig överblick, det kändes mer som en labyrint av trappor och tomma rum. Jag skulle dock rekommendera alla som åker till Amsterdam att gå dit, för det var väldigt rörande ändå. Passade på att köpa dagboken också innan jag åkte därifrån.
På vägen tillbaka till hotellet var det en familj som kom fram till mig och frågade något. "Sorry I don't speak Dutch" svarade jag, så de tackade för sig och gick vidare. Såg att de stannade en cyklist några meter längre fram, frågade något och han svarade något som jag inte hörde. Men jag hörde mammans kommentar när han cyklade vidare: "Niemand spreekt Nederlands in Amsterdam" - ingen pratar holländska i Amsterdam. Inte lätt att fråga sig fram då :)
På söndagen var jag helt slut när jag vaknade och ville mest av allt ställa in loppet. Men jag tog mig i kragen och sprang, som jag ju redan har berättat. Personbästa på 8 km (vilket ju är en intressant distans att persa på), det skrev jag om igår. 5:17-tempo i snitt, vilket är mitt bästa snitt ever. Har inte ens snittat så bra på 5 km förut (då har jag legat på 5:18 som bäst). Jag tror faktiskt inte bedriften är möjlig att göra om i Uppsala (för min egen del) om jag inte springer på Studenternas bana, men det känns rätt trist att springa 25 varv där. Hellre ett sämre resultat och en skön runda! Vad gäller lopp och resor så kan jag nog säga att jag inte kommer åka så långt för ett så pass kort lopp igen. Om jag ska åka utomlands (eller ens längre än till Stockholm) igen så får det vara för en halvmara åtminstone. Som jag skrev för ett tag sen så funderade jag på att byta distans redan nu men valde turistandet istället. Det var helt rätt val den här gången, men i längden är det inte hållbart att lägga alla de pengarna för att springa en distans som är kortare än de flesta av mina träningspass.
Efter det gick jag på zoo. De hade inga tigrar, men både lejon och kameler. Och massor med olika apor, om man gillar såna. Elefanterna ville inte fastna på bild. Sen kom jag fram till att fiskar är lite skrämmande. Så... slemmiga. Och helt omöjliga att veta var man har. Dislike.
Lejon - like.
Jag insåg just att jag inte tog en enda bild på mitt sällskap. Så kan det gå!
Min första kontakt med prostituerade var när jag och ett gäng kompisar råkade (ja råkade, vi kan diskutera det mer en annan gång) hamna på Malmskillnadsgatan en sen kväll tredje året på gymnasiet. Anledningen till att vi hamnade där stavas Modo (vad deras lagbuss gjorde där vill jag inte spekulera i) och vi visste helt ärligt inte vilken gata vi var på. En man på andra sidan gatan gick fram och tillbaka, med en extra knapp uppknäppt i skjortan för varje varv. "Visste vi inte bättre kunde man tro att vi är på Malmskillnads" sa vi till varandra. Sen insåg vi att vi var det. Tjejerna i hörnen såg skitsura ut för att vi stod på "deras" område och jag kan bara be om ursäkt i efterhand. Sorry, vi var inte ute efter att sno någons kunder!
Min andra kontakt med prostitution kom ca 13 år senare, i Amsterdams Red Light District. Jag gick igenom området på en av de största gatorna i söndags kväll, en helt surrealistisk känsla. De här människorna - både tjejerna och köparna - finns på riktigt. Jag mådde illa och tyckte synd om alla, men mest tjejerna. Att det står dockor och visar upp kläder i skyltfönster är ju inget konstigt, klart butikerna vill visa det som säljs. Men när det inte är (de nästintill obefintliga) kläderna som är till salu, utan kropparna under, då mår jag illa. Av de tjejer jag såg så var det inte en enda som såg lycklig ut. Det går förmodligen att debattera i oändlighet huruvida folk säljer sig av egen fri vilja eller inte (beroende på vem man debatterar med såklart, om man är överens så blir det inte mycket till debatt). Personligen tror jag inte att någon som mår bra börjar överhuvudtaget. Antingen handlar det om tjejer som luras in i det, ofta med löfte om ett bättre liv som modell eller liknande i ett rikare land än det de kommer ifrån, eller så handlar det om utsatta, ofta unga, tjejer med andra problem. Men okej, du har hamnat i karusellen, oavsett om du blivit lurad av en hallick eller hoppat på själv av någon anledning. Varför fortsätter du? Jag tror inte att det är jobbet i sig som lockar, utan pengarna (och då pratar jag inte om de lurade flickorna från Öst, som varken får behålla värdigheten eller en enda euro själva). Hade man möjlighet att tjäna pengarna på annat sätt - skulle man fortsätta då? Jag tänker mig att tjejerna mår extremt dåligt och jag ser två alternativ till att man fortsätter: 1 - sex kan vara ångestdämpande. Så du säljer dig, du mår dåligt, du vill dämpa ångesten. Du fortsätter sälja dig. 2 - droger kan också vara ångestdämpande. Du säljer dig, du mår dåligt, du börjar knarka. Knark är dyrt, så du behöver mer pengar för att köpa droger för att dämpa ångesten. Pengar tjänar du på att sälja din kropp. Så blir det som en ond cirkel, två missbruk som är beroende av varandra; droger för att orka sälja sex och sälja sex för att ha råd med droger, för att orka sälja sex, för att ha råd med droger, för att... En i mitt resesällskap berättade om sin kompis som säljer sex; "Torka gamlingar i arslet är inte heller så kul och ger bara en bråkdel av pengarna" resonerade hon. Tru dat. Men jag har fortfarande svårt att tro att någon gör det helt frivilligt och mår genuint bra av det. Så tror jag. Och så länge det finns en marknad för det (vilket det förmodligen alltid kommer göra, för om inte annat så kommer det finnas ensamma människor som inte får närhet på annat sätt) så kommer det fortsätta, för människan har en tendens att utnyttja andras svagheter för egen vinning.
Jag valde att inte ta några bilder från Red Light, det kändes som att tjejerna var utsatta nog ändå. De är ju inte apor i bur, även om det kändes som att det var så folk behandlade dem. Alla var definitivt inte där för att köpa sex, det fanns även såna som jag - turister på sociologiska studieresor.
På måndagen hade jag tänkt gå på Rijksmuseum, men jag vaknade med ont i halsen och kände att det var bättre med sovmorgon. Avslutade resan med en liten lunch ihop med de som fortfarande var kvar, innan jag och Emma gav oss av mot Schiphol tillsammans, eftersom vi skulle åka samma plan hem. Jag blir alltid så himla nervös när jag ska flyga, skulle inte förvåna mig om jag nån gång fastnar i en tullkontroll bara därför. Men det gick bra den här gången. Återigen blev det en sextimmarsresa och jag kom hem 18.15 igår. Trött men glad.
1 comment:
Tack för reportaget!
Post a Comment