Surfar in på Aftonbladet och möts av rubriken att Sharon har passerat vidare - efter ÅTTA ÅR i koma. Jag vet att man kan debattera hjärndödhet och dödshjälp i en oändlighet och det finns säkert exempel på folk som vaknat efter ännu längre tid. Men om JAG nån gång hamnar i koma så vill jag inte ligga så länge. Svårt att säga en exakt tid som är lagom, men runt ett halvår kan säkert räcka. Och om jag inte kan andas utan slangar så kan ni lika gärna släcka direkt.
A & E är på stan o shoppar och jag är - som ni märker - inte ute o springer. S somnade och dessutom undrar jag om det ens är möjligt att dra fram vagnen i det här vädret? Jag avvaktar tills de båda andra kommer hem, sen springer jag själv istället. Tills vidare njuter jag av en kopp te. Jag kan inte ärligt säga att jag ser fram emot att springa idag, jag gillar snön bättre från insidan av fönstret, men jag försöker intala mig själv att det ska bli skönt med lite frisk luft. Och om inte annat så mår man ju bättre både fysiskt och psykiskt efteråt, istället för att sitta o gräma mig över passet som inte blev av... Jag har haft nog av såna de senaste månaderna! Så jag försöker övertyga mig själv om att en halvmil räcker, till och med om den går långsamt. För den mest effektiva träningen är ju trots allt den som blir av, hur klyschigt den är låter...
No comments:
Post a Comment