Att vara lojal när det stormar

Ibland bjuder livet på överraskningar och omställningar

 som man inte kan styra över 

hur mycket man än vill. 

För nån månad sen fick jag nys om en sån, 

men trodde då att det ändå skulle "ordna" sig. 

 Jag är ingen stor vän av förändringar, 

jag gillar trygghet, 

men de senaste dagarna har det gått upp för mig 

att förändringen kommer att ske 

vare sig jag vill det eller inte 

och det finns ingenting jag kan göra för att påverka det. 

Det är helt enkelt bara att finna sig i det 

och göra det bästa av situationen. 

Jag kan och vill inte skriva här vad det handlar om, 

men jag tycker inte om det i dagsläget. 

Om ett halvår kanske jag känner helt annorlunda, 

men just nu är jag inte på topp. 

Jag säger inte att det är en dålig förändring per se, 

det nya kan bli bra, 

men jag kommer sakna det gamla.

Och jag vill vara lojal mot det gamla, 

men behöver vara lojal mot det nya också. 

Och redan där hamnar jag i nån sorts inre konflikt.

Jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite. 

Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar med A eller övriga inblandade, 

det är som att känslorna inte kommer ut ändå, 

för högst ansvariga har ingen lust att lyssna 

och då tjänar det ingenting till att skrika. 

Och om nån undrar varför jag valde att centrera texten idag 

så är det för att ni ska ha något att fråga om, 

så ni slipper fråga vad jag skriver om.

Trist att det ska bli kallt i helgen, 

hade funderat på att springa en sväng. 

Nu får vi väl se vad det blir av den tanken...

Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.