Mitt känsloliv är ett enda kaos idag, med släkt o vänner som mår dåligt, med otrevliga myndigheter som inte kan göra rätt förrän man ryter i, med arbetskamrater som ska diskutera in i döden för att sedan bara vända tvärt om när de inser sig besegrade, med media som lägger fokus på arbetsmarknadsministerns religiösa livsåskådning snarare än hennes kompetens, med den orättvisa vården i Sverige, med alldeles för lite sömn i kroppen... Varenda emotion sitter utanpå kroppen idag och stubinen är kort. Jag är arg, irriterad och ledsen om vartannat. Och nej, jag är inte gravid. Däremot sitter jag här och funderar på om jag tog i för hårt i en diskussion som kom på tapeten på dagens personalmöte. Det rörde en av mina hjärtefrågor och ett ämne som dessutom påverkar mig i min tjänst mer än någon annan på avdelningen. Det, i kombination med att personen som uttryckte starkast motåsikter är en person jag har lite svårt att klara av... Jag tror jag lyckades hålla mig på en rimlig nivå, även om ett av nattvaken sa att det blixtrade i ögonen på mig. Det gör inte ofta det, men under fel omständigheter så blir man nog mer känslig och jag varnade faktiskt för det redan på känslorundan i morse. Den andra personen hade också rätt hård attityd och kom o bad om ursäkt sen, "Det är inget personligt" sa han. "Detsamma" sa jag i god ton. Sen satte jag mig i bilen och tänkte att det är ju exakt det det är, personligt. För jag hade förmodligen haft en annan framtoning om det hade kommit från någon annan. Oproffsigt, men sant.
Nä hörrni, jag ska ta o sova istället, så kanske jag håller ihop lite bättre imorgon.
2 comments:
<3
Oj vad jag kände igen det där...hände ungefär samma sak för mig på jobbet förra veckan. Livet går vidare när besvikelsen lagt sig. Du är inte heller mer än människa. <3
Post a Comment