Moraliska dilemman

På våra morgonmöten på jobbet inleder vi alltid med en känslorunda, där var o en får berätta vilken känsla man sitter med. Man kan berätta så mycket eller lite man vill, syftet är att skapa en större förståelse för varandra om någon t.ex. har en jobbig dag och inte orkar som vanligt av någon orsak. Om någon kanske har sovit dåligt eller går igenom en tuff period i livet så kan de andra ställa upp och ta de jobbigare situationerna som kan uppstå på avdelningen. Just idag har jag en känsla som jag inte kan sätta ord på, men den är jobbig. Gnager, skulle man kunna säga att den gör. Lite som att bli förrådd av någon. Nu var denna någon iofs inte en person som jag ”alltid har kunnat lita på”, utan snarare en person som jag har haft en del heta diskussioner med och som jag har gått hem ifrån jobbet och varit fruktansvärt arg, irriterad och till o med ledsen på. Men det gör inte att jag har en mindre jobbig känsla som jag inte vet vad jag ska göra av. Jag vill liksom inte springa till chefen som värsta skvallerbyttan, men det känns som att hon kanske bör få veta? Jag vet inte. Vad hade ni gjort om ni hade en känsla utan belägg för att en arbetskamrat ljuger för att få någon sorts vinning och det egentligen inte finns någon direkt förlorare mer än ett skadat förtroende om det nu är så att personen ljuger? Det kan ju vara så att jag har missuppfattat något också, jag har som sagt bara min magkänsla att gå på.

 

(Jag tog för övrigt inte upp den här känslan på morgonmötet, det hade inte känts särskilt professionellt att hänga ut någon i arbetslaget).