Höst.

Kollar på bilder i telefonen, tänker att det inte är så länge sen jag tog dem och inser i samma sekund att barnen har både jacka och överdragsbyxor på sig. Således är det rimligtvis åtminstone 4 månader sen. Vart tog sommaren vägen!? I morse när jag åkte till jobbet var det bara 13 grader ute, fick ta fram en jacka för att inte frysa ihjäl på vägen till garaget. När jag blir pensionär ska jag flytta till Spanska solkusten halva året... Ska bara övertyga A om det, han föredrar novembermörkret :/

Försov mig en timme i morse, trots att jag både sov middag och la mig tidigt igår. Nu gjorde det inte så mycket eftersom min plan är att vara på jobbet tidigt och gå hem tidigt, så det enda som hände var att jag istället var på jobbet i tid. Men försovning skapar alltid en stresskänsla i mig. Fast det är länge sen jag kände mig så utvilad som i morse, efter 8½ timmes sömn! Varför är inte dygnet lite längre, så man alltid hinner både sova och göra allt annat!? Skulle det verkligen vara hela världen om vi hade 337 stycken 26-timmarsdygn på ett år istället? Tänk vad mycket mer produktivt samhället skulle bli i längden, om folk hann både jobba, umgås och sova ordentligt! Alla skulle vara utvilade när de kom till skola/jobb och således göra bättre ifrån sig. Föräldrar och barn skulle hinna träffas mer, folk skulle hinna vårda sina relationer på ett annat sätt och den psykiska ohälsan skulle kunna minska på sikt. Det kan vara så att jag är helt ute och cyklar nu, men då bjuder jag på det :)

Hade tänkt köra tusingar igår, men E håller på att bli sjuk (halsmandlarna?) och jag var trött efter en slitig helg utan sömn just pga hennes hals, så jag ägnade halva kvällen åt att försöka natta en tröttis som inte kunde somna och sen gick jag o la mig själv istället. Det satte hela veckans upplägg ur spår, men nu är det som det är. Ibland måste kroppen vila också, och det är något jag behöver påminna mig om emellanåt! Det är lätt att bara köra på, särskilt i jakten på 100 mil, men när kroppen säger nej så bör man lyssna på den. Jag tror att Midnattsloppet på lördag kommer gå rätt bra ändå. Jag vet att det är ett par tuffa backar som kan dra ner snitttempot, men runt en timme bör vara görbart ändå. Kanske 62-63. Nervositeten gör sig påmind då och då; tänk om jag misslyckas, inte orkar, inte får tillräckligt bra tid... Jag VET ju att distansen inte är något problem i sig, så det är nog mest tiden jag är nervös över. Jag blir ju så besviken om det går långsammare än jag tänker att det borde göra... Nog för att livet går vidare på söndag ändå, men jag är en dålig förlorare.

Nu vankas det mat. Bjuder på en av de där bilderna jag nämnde ovan. I längtan efter nästa vår och sommar...