Löjligt långsamt

När folk klagar över att de inte orkar springa särskilt långt säger jag alltid "Spring långsammare!" Många hävdar att det inte går, men då har de inte försökt tillräckligt. Det ska liksom kännas LÖJLIGT långsamt i kroppen. Det finns ingen anledning att jämföra sig med de där andra löparna som susar förbi i 12-15 km/h. För det första är de förmodligen mer vältränade än den som just börjat springa (eller mig själv för den delen) och för det andra kan man alltid intala sig att de springer ett kortare pass... Det brukar jag alltid göra när jag ser andra, mycket piggare och fräschare och snabbare, löpare på mina långrundor. "Äh, han (för det är övervägande ofta en man) kör nog kvalitetspass idag. Jag mötte honom just under hans snabba intervall." :)

Igår var det dags för långpass igen. Till viss del tänker jag hävda att tropikhettan och en dag på beachen tog ut sin rätt, för jag snittade något långsammare än på sistone, 6:05. 11.2 km blev det på 1:08:05 innan jag la ner. Men det blev ändå 11.2 km. Gick sista biten hem (det ska vara bra för att motverka skador har jag läst...) och firade 6-årig bröllopsdag istället.

De här sex åren har dock inte på något sätt gått särskilt långsamt! Vi åt middag ihop när barnen hade gått o lagt sig, A gjorde en jättegod wok medan jag var ute o sprang. Lite fläskfilé, lite grönsaker, en burk cocosmjölk och en påse kaffir lime-kryddning från Felix eller Findus eller vad det nu var. Och så lite nudlar till det. Supergott! Jag var så hungrig efter träningen att jag varken brydde mig om att lägga upp maten särskilt snyggt eller fota den.

Efterrätten fick jag dock med på bild:

Vi firar inte saker särskilt ofta, så inför gårdagen slog jag till på en liten flaska Moët & Chandon.

Nu ska jag läsa info-bladet från Midnattsloppet som kom i brevlådan idag. Och dricka en kopp te. På återhörande!