Varning för gnäll

Idag skriver jag enbart för min egen skull. Alla som inte orkar lyssna på gnäll är välkomna tillbaka imorgon!

Veckan på jobbet slutade ju sådär. Helgen gick i ungefär samma anda, fast för A's del. Skillnaden var att han hade strul med kollegorna, vilka åtminstone jag förväntar mig mer av än ungarna. Stulen matlåda och sönderskuret cykeldäck. Moget, liksom. A's humör har smittat av sig. Jag är inget stort fan av hans jobbhelger i vanliga fall, men det här och så våra lördagsplaner som gick i stöpet och sen E som fick feber... Då kändes det som att det blev lite för mycket. Så sjukt ovärt alltihop. Nu orkar jag inte bry mig om nånting mer. Inte ens semesterplanerna. Tänkte kolla lite Homeland men orkar inte leta fram boxen. Hur himla svårt ska det vara att hålla ihop en helg? Allt terapiprocessande stör mig, jag är konstant trött och otroligt lättprovocerad hela tiden. Tänker massor men orkar inte bearbeta egentligen, inte med allt annat som måste skötas samtidigt. Längtar bara ut på andra sidan. Men det finns inga genvägar.

Och man får inte starta meningar med Men. Eller Och. För då kommer språkpolisen och tar en.

Imorgon blir det vab. Ska baka bullar och mysa med E. Sen blir det träning. Tycker inte lika bra om nya schemat, men det går kanske att pussla ihop ändå. Sugen på att träna massor, allt, hela tiden. Testa nya pass, styrketräna, springa ute, spinna, bodybalanca och bada bastu. Det sistnämnda är jobbig träning ska ni veta... Hinner inte så mycket som jag vill. Typiskt. Fast kanske ganska bra, för annars skulle jag smita undan processandet genom att träna hela tiden. It's been known to happen. Funkar tillfälligt men egentligen inte alls.

Fast å andra sidan är det ju ingenting som funkar alls just nu, så vad gör det för skillnad.

Kom nu inte o säg att jag inte varnade er i början av inlägget.