Lycka är...

... subjektivt. Idag är lycka att solen skiner.

Inte långt och inte snabbt, men jag sprang idag, för första gången på nästan fyra veckor. Bara det att jag orkade ta mig ut var en seger. Bustomten hade gömt min klocka och batteriet i telefonen var nästan slut, så jag fick springa utan GPS och tidtagning. Mätte distansen på datorn och det verkar vara ca 5.2 km och klockan på iPoden tickade iväg ca 32-33 minuter under tiden. Både benen och andningen var tunga, men nu när jag har tagit mig i kragen en gång så hoppas jag att det blir lättare att göra det igen. Jag ville springa längre, men det blev för tungt att andas. Ville ge upp redan vid 1 km...

Lämnade E hos favoritfastern imorse, så ikväll blir det mysmiddag med A när S har lagt sig. Oxfilé och rostade rotsaker står på menyn. Har precis ätit en sen lunch, så jag känner mig inte alls särskilt sugen på mat igen men bara det att få lite matro kan ju vara värt att längta efter!

Nu dusch, sen lekpark.

Jonas the Psykolog

Idag har jag träffat psykologen på vårdcentralen för första gången. Jag vet inte om jag är gränslös eller så (vissa verkar ju tro att jag flashar min otrohet helt öppet t.ex), men jag tyckte inte det fanns tid att sitta o hymla o "skapa allians" o "känna förtroende", så i detta första bedömningssamtal så öste jag ur det mesta som behöver redas i (vilket faktiskt har hunnit bli en hel del vid det här laget). Han trodde på 1-2 bedömningssamtal till och sen är normen 8 terapisessioner. Räcker inte det så får jag väl gå vidare privat. Hur som helst, han jobbar bara extra varannan onsdag, så innan dessa 10 samtal har gått så lär vi vara inne i slutet av februari eller början av mars, så vi hinner nog fundera över vidare lösningar om det behövs... Känns bra att komma igång iaf.

Hade tänkt skriva ett längre inlägg, men klockan drog iväg och det är ju trots allt en dag imorgon också. Halvdag på jobbet, sen får det nog bli lite veckohandling på eftermiddan.

Öppet brev till Anonymous

Älskade du, just den helgen passar inte. Men jag ses gärna en annan helg, fast förmodligen efter nyår. Då ska vi ju ändå träffas, i Globen :) Vore dock skönt att träffas bara du och jag också... Det får nog bli efter alla kalas i januari! Puss

Till alla er andra:
Dagen på jobbet gick bra, även om det fortfarande var svårt att koncentrera mig på en sak i taget. Skirvaveckosammanfattningarochenbehandlingsrapportochsvarapåmailochfixaprotokolletfrånförraveckansmöte gick liksom ihop, allting samtidigt och jag vet inte om något av det egentligen blev särskilt bra. Men det blev iaf. Sen skulle jag fixa lunch och då fick jag ett sms från JJ som fick mig att skratta högt och så skulle jag hällauppfilochfixaenmackaochdelaenavocadoochringaAochberättaomsmset samtidigt. Då blev inte heller nånting särskilt bra, så jag blev till slut tvungen att tänka i steg. Först häller jag upp fil. Sen tar jag fram müsli. Sen hämtar jag en sked. Sen delar jag en avocado. Sen lägger jag den på mackan. Sen kan jag prata med A. Jag fick berättat om det fantastiskt lustiga innehållet i messet och jag hann äta min lunch. All is således well (även om lunchen som sådan inte var mycket i nån gran, men när matlådan är hemma får man ta vad som råkar finnas till hands). Efter jobbet åkte jag hem och lagade kyckling med chilimarinerad vitlök, den gick inte heller av för hackor. Tog lite crème fraiche på grädden och det blev snäppet bättre än med bara grädde, den syrliga fraichen gick riktigt bra ihop med vitlöksklyftorna. Jag lyckades få till en perfekt smakkombination, en sån där som liksom bara är som ett fyrverkeri i munnen, på sista tuggan. Lycka! Sen såg jag att jag glömt att ta fram broccolin, den stod kvar på bänken. Så då åt jag några buketter broccoli och sen tog jag lite till mat för att få avsluta med den där lyckokänslan på tungan. Mums!

Nu ska jag slänga upp fötterna på bordet (där var de visst redan) och vänta på att A nattat E så vi kan se en film sen.

Sega Söndag

 Även i vanliga fall, när jag jobbar heltid, brukar vi försöka få till sovmorgon varannan ledig dag var, dvs en morgon var på helgen. Det gjorde att jag utan minsta dåligt samvete kunde sitta uppe till 2 i natt och kolla SATC-filmerna som gick på 7an igår, eftersom det var min tur att sova idag. Tycker nog ändå den första filmen är snäppet bättre. Tvåan känns mer konstlad. Jag har aldrig följt serien stenhårt, mest kollat avsnitt här och var och ändå fått ett hum om karaktärerna och vad som händer, men när A och barnen åker till Skövde om ett par veckor ska jag ägna mig åt åtminstone en säsong på Netflix tänkte jag.

Men just nu ska jag tydligen ägna mig åt lite Big Bang Theory med A. Skön söndagkväll helt enkelt. Imorgon blir det jobb, känns bra. Hade lust, och faktiskt lite mental ork, att springa idag (på min fjärde lediga dag...) men det kom ett barnkalas emellan. På tisdag är jag ledig, då ska jag passa på att springa när det är ljust ute. Några km iaf. Om jag fortfarande orkar då. En dag i taget...

Lediga Lördag

Vaknade 10 över 8 i morse och funderade lite på vart barnen hade tagit vägen. Det visade sig att båda två sov fortfarande! S brukar annars sova max till halv 8 när han tar sovmorgon. Kvart över 8 var dock båda vakna, men på bra humör i spjälsäng resp. dubbelsäng, så jag fick ligga kvar till 10 i 9 innan det blev dags att fixa frukost. Lyx! Sen har vi alla hjälpts åt att städa E's rum (S definition av hjälpa till går dock mest ut på att riva ut grejerna som vi andra stoppar i lådor) och nu är A & E hos grannarna, S sover middag och jag funderar på detsamma. Det övergår mitt förstånd hur man kan vara så här kroniskt trött trots att man sover, men det är väl så med depressioner, att man inte kan vila bort tröttheten. Skönt att det inte händer nånting annat idag iaf. Imorgon vankas det barnkalas (IGEN!) men i övrigt blir det en lugn helg. Ledig tisdag, fredag och halva onsdag eller torsdag (mest troligt torsdag) i veckan som kommer. Just nu känns det som att det räcker gott o väl att ta mig dit på halvtid, att ens ta mig utanför dörren känns övermäktigt just nu. Eller upp ur soffan. Men så känns det å andra sidan ofta när jag är trött, så det kan ju vara lite av varje. Längtar till jullovet... Och min säng, jag tar mig dit en stund innan familjen vaknar/kommer hem. Hörs!

Girls' night out

Orkade ta mig ner på stan för middag med mammorna på Edenbergs. När vi bestämde datum för nån månad sen så började jag kolla menyn och blev sugen på fisk- och skaldjursgrytan - jag som inte ens gillar skaldjur! Har velat lite fram och tillbaka sen dess, men väl på plats blev det den ändå. Den var okej, men som sagt jag gillar ju egentligen inte skaldjur... Åt gravad hjort med västerbotten och hjortron till förrätt, den var god, men överlag så tyckte jag inte maten höll nån jätteklass. God, men inte supergod. Som det brukar vara på de flesta ställen i Uppsala. Jag vet inte om jag har för höga krav? Sällskapet var iaf trevlig som alltid, men eftersom jag mår som jag gör så åkte jag hem redan vid halv elva. Jag som brukar vara kvar bland de sista varje gång. Nåja, det var skönt att komma bort och få tänka på nåt annat - eller ingenting - ett tag.

Har varit hemma hela dagen, sov till lunch då A och barnen kom hem från öppna förskolan. Sen uträttade jag o E lite ärenden på eftermiddagen och så middag på kvällen. Nu är jag helt slut - det har jag iofs varit hela dagen - och imorgon är det en ny dag. Gonatt alla vänner!

Handle with care

Företagsläkaren (som jag fick träffa idag trots allt) var mer tillmötesgående än husläkaren. Kanske för att min chef var med och talade om hur dåligt jag gör mitt jobb... Hon la inte riktigt fram det på det viset, men konstaterade att jag inte kan koncentrera mig eller få saker gjorda som vanligt och även att jag faktiskt aldrig är sjukskriven (sa jag att det är 12 år sen jag var på en vårdcentral senast?) så när jag är dålig så är jag dålig. Nu är jag sjukskriven på halvtid fram till jul pga depression, sen testar vi hur det går i januari. Har även etablerat psykologkontakt och på det stora hela så kanske det blir bra i slutändan ändå? Ska bara klara kriget med Försäkringskassan först...

Denna dagen, ett liv

Igår var jag - för första gången på ett par veckor - sugen på att träna åtminstone. Det mentala orken saknas fortfarande när jag väl kommer hem, men det är ju positivt att viljan börjar komma tillbaka. Kanske kan orka en liten, liten runda i helgen? Det ska ju vara bra för den psykiska hälsan också, så det blir ju en ond spiral när jag inte orkar ta tag i det, för då genererar det ju ingen energi heller, utan jag blir tröttare och orkar mindre och blir ännu tröttare. Tröskeln blir högre och högre ju längre jag väntar. Kanske ska ge mig på löpband ett tag framöver? Ingen hit, men kanske lite lättare att komma igång om jag åtminstone slipper mörkret och kylan. Skulle gärna komma iväg på pass, typ spinning eller yoga, men att passa tider och hinna träffa barnen går sällan bra ihop.

Läkaren jag träffade trodde också mer på psykiska än fysiska besvär men tog några blodprover för säkerhets skull. Får svar imorgon på dem (sa han iaf). Han tyckte förvisso att det vore en bra idé för mig att gå ner i tid på jobbet, men tyckte sig inte ha tillräckligt med grund för att sjukskriva mig, trots höga siffror på både ångest- och depressionsskattningarna. Tur att A är så välbetald nu när han går hemma med barnen då, så jag inte behöver oroa mig för hur vi ska gå runt om jag går ner i tid utan ersättning! Har pratat med chefen om det, diskussionen fortsätter med företagshälsan imorgon. Ska vara där 9, så sovmorgon it is. Har dock "bara" tid hos psykolog, läkartid fanns inte förrän om tre veckor. Jag hade hoppats på deltidssjukskrivning fram till jullovet, men om tre veckor är det ju ingen större idé att sjukskriva mig till jul, då är det ju bara knappt två veckor kvar. Sen är jag ju ändå helt ledig 12 dagar :D Tänker inte göra mer än nödvändigt de dagarna (så mamma, enkla uppgifter till julbordet tack!)

Har varit trött hela kvällen (som vanligt) så nu blir det sängen. ser fram emot drygt 8 timmar under duntäcket. Hoppas jag får sova bättre än förra natten, då jag låg inklämd mellan A & E och vaknade var och varannan timme. Känner att min blogg inte direkt håller någon högre kvalitet när jag klagar o gnäller om min bristande hälsa, men det står ju var och en fritt att fortsätta läsa eller sluta om man vill. När jag inte gnällbloggar alla dagar så är det iaf mer beroende på att jag inte orkar anstränga mig än omtänksamhet om er ;) Ni får ta det för vad det är just nu.

Slut som artist

Jag är mentalt slut som människa. Jag gör ingenting utöver det absolut nödvändiga och har ingen som helst energi i kroppen. Har bestämt mig för att mitt träningsuppehåll får lov att ta slut 1a december, men fram tills dess är det vila som gäller. Om inget drastiskt händer innan. På jobbet idag orkade jag inte ens gå över rummet för att hämta en pärm och sätta in papper, så jag låste in papperna och tänkte att jag gör det imorgon. Tror jag ska prata med A om de där 15 dygnen som jag tjänar på att ta bilen till jobbet, skulle behöva en veckas semester utan familjen för att ladda om.

Imorgon ska jag också till vårdcentralen *peppar peppar*. Ska be läkaren kolla om jag har brist på nå järn eller vitaminer av nåt slag. Jag brukar iofs vara trött och nere i november, men det här slår tidigare år med hästlängder. Det måste vara något utöver mörkret. I grunden gillar jag tanken på färre och färre solarium i samhället, men ibland känns det som att jag skulle behöva ett så här års.

Är galet sugen på att rensa hemma, vilken ände börjar man i? Orkar verkligen inte stå på loppis, men det känns lite ovärt att bara ge bort sakerna till typ Myrorna så att de tjänar "mina" pengar istället... Jag vill hellre ge till nån social verksamhet som använder grejerna direkt, typ stadsmissionen eller nåt. Nån som vet nåt bra ställe? Där kläder kommer till användning utan att nån tjänar pengar på det.

Nu orkar jag inte mer ikväll. Tack och gonatt!

Livet

Besöket på vårdcentralen i fredags kändes ju... sådär. Eller nåt. Jag blev väldigt trevligt bemött så det var inget fel på det, men sjuksköterskan funderade på panikångest eller sköldkörtelproblem och jag kände mest att - eh, va? Nu kan jag iofs ingenting om sköldkörteln, men panikångest har jag svårt att tänka mig eftersom jag har problem oavsett vad jag gör eller vad som händer i livet. Om jag är ute o springer eller sitter i soffan o dricker te, om jag rullar 180 köttbullar till jul eller njuter av en dag på stranden.

Jag kollade lite på symptomen för brist på sköldkörtelhormon;

• trötthet eller nedsatt ork
• depression
• koncentrationssvårigheter
• frusenhet.

Senare kan mer typiska symtom utvecklas, till exempel

• torr hud och torrt hår
• förstoppning
• viktökning
• minnessvårigheter
• långsam hjärtrytm
• led- och muskelsmärta
• nedsatt fruktsamhet.

När sjukdomen har pågått en längre tid utan att upptäckas kan man få en svullnad i ansiktet och rösten blir mörkare.

Nog för att de första fyra har varit rätt påtagliga på sistone, men det har vi ju konstaterat handlar mer om stress och utmattning och det har definitivt inte varit så hela året. Vad gäller de nedre symptomen så - nä. Och inget av dessa är vad jag har sökt vård för, ser ingenting i listan om andnöd? Jag fick hur som fylla i ett gäng självskattningsformulär (hmm, rättstavningen vill ändra det ordet till självständighetsförklaring!) som hon skulle lämna till psykologen för bedömning om jag lider av ångest/depression eller nåt annat skoj. Såg psykologen i väntrummet när hon hämtade in en annan patient - hon jobbar extra på mitt jobb, vikarierar för den sjukskrivna utredningspsykologen på jobbet, han vars sjukskrivning gav mig så mycket att göra att jag hamnade här där jag är idag... Isn't it ironic :)

Ibland kommer jag att tänka på saker som liksom make no sense at all i förhållande till de övriga omständigheterna i mitt liv. Som idag, när jag läste i Aftonbladet om nån avdankad porrstjärna som skulle göra comeback. Förutom att jag avskyr porrbranschen och allt den står för, så kom jag på mig själv med att tänka "Vad händer när hennes barn kommer upp i tonåren och börjar googla saker - och hittar sin mamma?!" Vad gör man då? Kör hon med öppna kort redan från att barnen är små? Hur förhåller man sig till tonåringarnas porrsurfande över huvudtaget när man är i branschen? På ett sätt tänker jag att det blir normaliserat hemma, men samtidigt - vill man riskera att ens barn hittar en? Hur gör man för att de inte ska göra det? Nu är ju det här verkligen inte något problem som vi dras med här hemma, men det var ändå (en del av) vad jag funderade på i eftermiddags.

Jag älskar att göra kap när jag shoppar. Idag var en sån dag. Jag har länge tänkt att jag vill ha en ny morgonrock, då den jag fick av min värdfamilj i USA börjat kännas sliten. I veckan såg jag att KappAhl hade medlemsrabatt på alla morgonrockar, så jag tog mig dit idag. Hittade något av det mjukaste jag har testat i morgonrocksväg och med medlemsrabatten och en rabattkupong lyckades jag få ner den från 399:- till 149:-. Nästan för bra för att vara sant! Skulle köpa lite strumpor till barnen också, men dem köpte jag på Lindex där jag också hade en rabattkupong. Summa summarum så fick jag morgonrock, 6 par strumpor och en bh till priset av mindre än vad morgonrocken kostade egentligen :)

Har ägnat kvällen åt att vaxa benen - det är så skönt att känna att jag kan sitta hemma en lördagskväll för att göra det utan att det är ett problem. Det hade det ju definitivt varit för 10-12 år sen. Har inte sprungit sen förra tisdagen och jag kan inte ens säga att jag saknar det. Idag hade det ju varit perfekt att orka springa en sväng, sol och 9 grader varmt, men den mentala orken finns inte. Borde slå in ett paket till morgondagens femårskalas och lägga upp ett par bilder på S blogg, sen ska jag krypa ner i sängen. Plockade fram duntäcket häromdagen - åh vad underbart det är! Det här stycket kändes lite osammanhängande, men ni får ta det för vad det är. Over and out!

Sjukvården i Uppsala är ett SKÄMT!

På riktigt, vad behöver man göra för att få lite hjälp i det här landet!? (Okej, den här staden). Hade tid på vårdcentralen idag, men i morse fick jag meddelande på telefonsvararen om att läkaren var sjuk. Jag tänkte att det inte var någon biggie, eftersom jag säkerligen skulle få en ny tid rätt snabbt - det gick ju snabbt den här gången och dessutom kan ju inte jag rå för att läkaren blir sjuk. HAH! Nästa tillgängliga tid de kunde erbjuda mig var om tre veckor. Nu krockade den tiden med ett möte jag måste vara på och helt plötsligt skulle det dröja en månad innan jag kunde få en tid (en månad från idag, inte från om tre veckor). Det är ju inte mitt fel att läkaren blir sjuk! Jag förstår inte systemet; jag ringde 1177 i januari, då hade jag haft problem i ca tre veckor med andningen. De hänvisade till att kontakta vårdcentralen "om det blir värre". Det har inte blivit värre förrän nu under hösten, så då kontaktade jag ju såklart vårdcentralen - bara för att få höra att de hade en månads kötid. Bytte vårdcentral och fick tid (det vet ni ju redan), men nu står jag här igen med en månads väntetid. Och inte en enda människa nämner ens vårdgarantin! (Förutom JJ, men det räknas inte i sammanhanget). Jag sa till sjuksköterskan jag pratade med att jag inte kunde vänta en månad till och om de inte kunde erbjuda något tidigare så får jag kontakta närakuten. Bara det att jag säger att jag inte kan vänta en månad borde ju vara en varningsklocka, men hon sa bara "Ja, du får väl gör det"! Så jag ringde sjukvårdsupplysningen för att boka tid hos närakuten - bara för att då få höra att det inte är tillräckligt akut, eftersom jag har gått med det här i snart ett år. Då bröt jag ihop en stund. Sjuksköterskan på 1177 var dock väldigt trevlig och tillmötesgående och hjälpte mig att hitta en ny vårdcentral, så nu har jag bytt IGEN och ska åtminstone få träffa sjuksköterska imorgon och läkare senast måndag (ev. redan imorgon). Hon erbjöd dessutom en psykolog, eftersom det kan vara stress/panik.

Det lilla hopp jag har kvar står nu till Boländernas vårdcentral. Sjuksköterskan jag pratade med idag var i alla fall väldigt vänlig och förstående, "Nej såhär ska det inte vara, kära nån!" Tur jag inte är sjuk så ofta! Tänk att behöva dras med det här mer än en gång på en livstid... Nu är det ju ingen hemlighet att Uppsala inte lever upp till vårdgarantin i år heller, men man kan ju åtminstone försöka möta sina patienter!

I rikets tjänst

Efter en period av enorm, kanske till och med extrem, stress både på jobbet och hemma så sitter jag nu här och kan inte för mitt liv förstå vad det är jag har glömt. För nånting måste det ju vara, eftersom jag har tid att blogga på arbetstid! När hände det senast? Men faktum är att jag tror inte det är något egentligen. Har ett par lösa trådar, men tider är bokade för att sy fast dem och jag kan inte göra något åt något just idag. Om det inte vore för att klockan bara är 13.20 så skulle jag fundera på att gå hem, men det är lite väl tidigt.

Vad jag har gjort idag:
Fört över minnesanteckningar till journaler
Mailat åt höger och vänster om olika saker
Druckit te
Skrivit veckosammanfattningar
Faxat ett dokument
Sorterat papper som blivit liggande
Druckit te

Och bloggat tydligen. Funderat på hur vi enklast löser eftermiddagen med danslektion och shoppingbehov (...) Och druckit lite mera te.

I 120, rakt in i en tall.

När det känns övermäktigt att hyvla gurka för att jag inte vet i vilken ordning jag ska prioritera den enda uppgift, då är kroppen inte riktigt frisk. Stod i köket och kände just så i morse, när jag redan stod och hyvlade. "Vad ska jag göra först?", hyvla gurka eller hyvla gurka liksom, samtidigt som jag hade svårt att andas, fick småpanik över det och därmed ännu svårare att andas och ännu svårare att koncentrera mig på gurkan. Det är dags att tagga ner, rejält. Innan jag hittar den där berömda väggen. Träningen kommer få stå åt sidan tills jag mår bättre. Om jag orkar så kan jag springa, men det ska inte kännas som ett måste och det finns inga mål för året längre. Jag har 32 mil kvar till 100, det kommer definitivt inte hända. Tvåmilarn hänger löst. Och jag tänker verkligen inte pressa mig om jag kommer ut. 5 km kan räcka. Tar det 32 minuter så får det göra det (fast räkna med att jag kommer gnälla här sen). Nu ska jag fokusera på att må så bra jag kan.

Bortsett från det där med gurkan och min allmänna psykiska status så känner jag mig iaf fysiskt piggare än igår. Bra det.

Exhausted

Efter 11 timmars sömn kan man tycka att jag borde ha varit rätt pigg idag, men icke. Trött så in i baljan exakt hela dagen, gick från sängen till soffan vid 10 och blev mer eller mindre kvar där tills barnen gick och la sig. Då hängde jag lite tvätt och sen tillbaka till soffan. Jag har stoppat i S mat (läs: försökt, han kastade det mesta på golvet), E blev bjuden på lunch hos en kompis och middag hos ett par andra så henne gick det ingen nöd på. Men i övrigt har jag gjort så lite som möjligt. Går fortfarande runt i morgonrock och har inte haft någon aptit. Åt "frukost" vid 15-snåret, sen ett par majskolvar när barnen hade gått o lagt sig. Jag förstår inte vad det är med mig? Jag känner mig inte sjuk, har bara ingen som helst energi. Behöver jag ens säga att jag inte har sprungit sen i tisdags? Utmattning pga stress? Eller bara för lite järn och solsken? Kanske lite av varje?

Borde hur som helst ta en dusch och hoppa i säng, klockan är snart midnatt och jag har mycket att göra imorgon också. Apropå stressen... Det blev så när jag inte orkade idag helt enkelt. Men imorgon måste det göras, eftersom andra hamnar i kläm annars.

Fredagsshopping

Att gå utan barn på Ica Maxi kan vara rena semestern, möjligen bortsett från de tillfällen när alla andra är där samtidigt (fast så är det väl iofs ofta på charterbeachen också, så det kanske verkligen är som semester på riktigt?) Alla andra stormarknader ogillar jag skarpt; jag hittar ingenting och de har inte det jag vill ha. Idag var A på Kvantum hemma och handlade och han hittade inte heller allt, trots att det är vår vanliga affär, så jag fick kompletteringshandla på vägen hem. Hade tre saker på min lista när jag klev in på City Gross, som är ett av två alternativ på vägen hem från jobbet. En grej fanns inte, så jag borde kommit därifrån med två varor - om det inte vore för den inre okynnesshopparen. Mitt andra jag hittade en tesort som jag vet att A letat efter länge och som vi inte hittat på någon annan butik trots att det är Lipton. Sen hittade jag sköljmedel och kom på att det nog var nästan slut hemma. Sen hittade jag saltlakrits-flakes till glassen (som jag naturligtvis inte äter eftersom jag inte fikar i november). Hittade även en bit mögelost som ropade mitt namn. Sen hittade jag de här också:

A retade mig lite när jag kom hem o sa att jag tyckte de var fina ;) Men de känns liksom lite mer "rätt" än de där rosa och gula med grönt äckel uppepå (och då menar jag inte mögel). Lite mer som att jag har nån sorts känsla för inredning och dekoration, vilket jag ju egentligen inte alls har... Men de matchar vår svarta diskborste och den svarta korgen som svamparna ligger i.

Gjorde baconsallad till middag, stoppade barnen tidigt i säng (vilket INTE betydde att de somnade tidigt trots att de var supertrötta båda två) och nu har jag parkerat mig i soffan. Tittar inte på Idol och faktiskt inte på något annat heller. Tv på fredagar är ju hur trist som helst. Om man nu inte gillar Idol vill säga. Jag får väl spela lite Candy Crush istället. Borde kanske passa på att gå o lägga mig? Fick höra från en terapeut på jobbet idag att jag såg sliten ut. Eh, tack? Det är ju kanske inte direkt nån hemlighet, men knappast nån komplimang heller. Särskilt inte från nån som har jobbat som modell i Italien för 20 år sen. Nu har det iaf lugnat sig lite på jobbet, med två färdiga riskbedömningar och en som jag avsade mig (eller snarare chefen avsade mig eftersom jag inte kunde det själv). Så nu har jag bara sluttampen av en som hänger kvar. Ska inte göra några fler i år tänker jag. Och nästa år kommer det automatiskt bli mer jobb när jag ska vikariera för min fd vikarie på hennes nuvarande fasta tjänst också. Rörigt? Snabb genomgång: När jag gick på grav-ledigt började en tjej som heter Maria vikariera på min tjänst. Ganska snabbt fick hon fast tjänst på vår öppna avdelning och jobbade då dubbelt ett tag när det var rätt lugnt. Sen kom Erik in på min tjänst och de två hade varsin avdelning. Så blev Maria gravid och då jobbade Erik dubbelt ett tag istället, i väntan på att jag skulle komma tillbaka. Nu är jag tillbaka och Erik vikarierar för Maria. Hans vikariat går ut vid årsskiftet och under våren kommer jag dels att ha min ordinarie tjänst och dels vikariera för Maria tills hon kommer tillbaka (när nu det blir?), då det åtminstone i dagsläget ser ut att bli rätt lugnt på öppna i vår. Så ja, there we go. Jag ska vikariera för min vikarie. Och då kommer jag nog inte ha så mycket tid för några riskbedömningar.

Nu ska jag försöka andas. Sa jag att jag fick tid till läkare igår? På torsdag, inga problem med nya vårdcentralen so far alltså.

Sovmorgon

blev det verkligen! Sjukanmälde mig idag o blev kvar i sängen till nästan 12. Mår inte särskilt bra, kanske därför inte träningen funkade igår? Bredvid mig i soffan ligger dessutom en febrig bebis (bebis o bebis, 16 månader idag) och sover. 38 hade han igår, sov oavbrutet 18.30-6.30, då han vaknade med 38.5. Runt 11 var han uppe i 39.8, trots Panodil. Senaste kollen, strax före 12, låg han strax under 39 igen. Lillhjärtat... Vill inte ens äta glass, bara sova när han kan.

Som jag. Fast jag har inte feber.

En dåres försvarstal

Man kan alltid tänka "Det finns de som har det värre", men det gör ju rent krasst inte min situation bättre mer än möjligen i förhållande till någon som har det sämre. Som när man var barn och inte gillade maten; "Tänk på barnen i Afrika!" Klart jag är tacksam att jag har mat, men jag tycker ju inte mer om den för att det finns de som är utan. Och de blir ju inte mättare av att jag tänker på dem heller. Så när  min kropp strejkar så tänker jag "Det finns de som har det värre", men det gör inte mitt liv bättre. Jag kan inte andas för att någon annan har lungcancer, jag får inte lättare att springa för att någon annan har brutit ett ben och inte kan springa alls, jag blir inte gladare av att någon annan är mer ledsen. (Jag hoppas ingen tar illa upp av mina exempel, jag menar inget illa och är inte ute efter att göra någon ledsen).

När ett 14kilometerspass känns som ett dåligt pass så tänker jag att "Det var ändå 14 kilometer". Fast egentligen var det inte det... De första 7 gick hyfsat, de sista 7 inte särskilt bra alls. Vid 10 gav jag upp att försöka springa hela vägen, då hade jag haft svårt med andningen i 3 och körde de sista 4 i nån sorts långsam intervallform, dvs 500 m promenad, 500 m jogg. Snittade 6.06 på första milen, 7.31 på de sista 4. Totalt 14 km på 1:30:58. Ja, det var 14 km, men jag kände hela vägen att jag kunde varken springa så fort eller så långt som jag ville. Jag har haft problem med andningen av och till i snart ett år, men det har inte gått ut över träningen förrän nu på slutet. Just idag var det sjukt frustrerande eftersom jag dessutom inte sprungit sen förra måndagen.

Apropå det där med andningen så har jag listat mig på en ny vårdcentral nu, en som har väldigt bra rykte i Uppsala så jag hoppas på bättre hjälp där. Väntar bara på en bekräftelse så ska jag ringa o boka tid sen. Vet fortfarande inte om det är fysiskt eller psykiskt, för det blir ju värre när det är mycket stress - som t.ex. inför förra julen (då det började) och senaste två veckorna då det varit smått kaotiskt på jobbet. Samtidigt så har jag haft problem under hela året, oavsett stress eller inte. Och jag hittar inget mönster i det, mer än att det tydligen blir ännu jobbigare när jag ska hantera stress. Idag fick jag hjälp att säga nej till en riskbedömning som jag egentligen redan tagit på mig men inte hunnit börja med, med hänvisning till min hälsa. Jag måste ju trots allt tänka på mig själv, min familj och mitt ordinarie jobb i första hand.

Nu ska jag ta min osamarbetsvilliga kropp och stoppa den i sängen. Lämnade bilen för hjulskifte på jobbet och det hann inte bli klart innan jag gick hem, så jag fick skjuts hem och imorgon kommer chefen och plockar upp mig kl 8. Sovmorgon!

Slöa söndag

Idag är en sån där dag när jag bara önskar att jag kunde dra bak tiden och starta om från början! Vaknade med huvudvärk 20 över 7 i morse, redan då insåg jag att det inte skulle bli nån rolig dag. Med två barn som lever rövare och  V Ä G R A R  lyssna eller göra som jag säger så blev det sådär kul, fram tills jag fick kaffe vid halv tre. Enda tiden jag o E inte har bråkat var typ när hon var på kalas känns det som. Hon är ju rolig, kalaset började vid två och jag var absolut tvungen att stanna kvar. Sagt och gjort, jag och en annan mamma som fått samma order satt i köket och drack kaffe med födelsedagsbarnets föräldrar medan barnen lekte och hade disco. Klockan tre kom E och viskade "Jag tycker du kan åka hem nu", men eftersom det var hämtning vid fyra så blev det inte så. S var också med, eftersom A fortfarande är borta, men han höll sig lugn hela eftermiddagen. Jag var lite orolig att han skulle ställa till det för de större barnen men han var för trött. Så fort någon öppnade grinden till trappan så var han snabbt framme, men i övrigt nöjde han sig med att titta på de andra barnen och lukta på sin korkek.

På vägen hem stannade vi för lite pizza. Imorgon är det måndag och då tar jag tag i mitt nya liv! Ingen snabbmat, inga chips/ostbågar eller godis i resten av november. Om någon har kalas är det tillåtet med lite fika, men inget hemmafika bara för att det är gott. Mental komihåg: Köp hem mycket (rolig) frukt! Och så full fart med träningen igen.

Apropå träning så var jag uppe på SATS idag för att kolla priser; det är nästan dubbelt så dyrt som mitt nuvarande träningskort och friskvårdsbidraget täcker bara ca hälften, dvs vad mitt nuvarande kort kostar. I ärlighetens namn vet jag inte om det är hållbart? Vad som talar emot är ju att jag mestadels springer utomhus och egentligen knappt behöver ett kort. Vad som talar för är att jag dels skulle behöva lite mer styrketräning, ffa inför halvmaran nästa höst. Och dels att det blir enklare att träna när A jobbar, eftersom de har barnvaktstider alla dagar utom fredag/söndag. Bara det gör ju att det kanske är värt att lägga resten av pengarna själv - för i slutändan handlar det ju bara om ett par hundralappar i månaden, om man slår ut det. Att gå på enstaka pass kostar 150:-, så 17 besök på ett år så har jag ju tjänat in pengarna. Dessutom har de en del roligare pass än mitt nuvarande gym. Och ligger ännu närmare hem. (Och öppnar tidigt, så jag skulle kunna träna innan jobbet om jag vill...) Det är bara den rent ekonomiska aspekten som gör att jag ens funderar på att inte byta, men man får inte vara dumsnål heller. Och i den värsta snöyran och slasket är det rätt skönt att ha alternativ till iskalla långpass. Jag vägrar springa långt på band, jag blir bara skadad varje gång, men lite kortare intervallpass går ju att genomföra. Och att träna annat än löpning. Det ÄR ju faktiskt möjligt, även om det var sjukt länge sen. Jag tror jag har bestämt mig. Jag har varit Friskis & Svettis relativt trogen utom de åren jag bodde i Umeå, eftersom de inte finns där. Men nu är det dags att gå vidare. Tack för allt!

Och tack ni som fortfarande orkar läsa min blogg <3 br="">

Fullt ös, medvetslös

För flera månader sen frågade E om inte vi kunde åka till Leos lekland. Jag är inget fan av såna ställen på helgen när alla andra är där, så jag lovade henne att åka dit när A skulle åka till Piteå och jag skulle vara ledig en fredag. Vad jag inte visste då var att det var höstlov just den fredagen. Galet vad många ungar man kan klämma in på samma ställe på en gång! Lek, stoj, röj och lunch, sen lite mer lek och stoj och röj. 3 timmar som kändes som 3 dagar. Båda barnen hade kul, även om S blev lite sur när han inte kunde klättra upp i rutschkanan.

Efter det åkte vi till Gränby för att köpa ett par födelsedagspresenter, eftersom E fått två kalasinbjudningar till helgen. När vi kom hem ringde ena mamman och berättade att födelsedagsbarnet låg nerbäddat med feber, så morgondagens kalas blir uppskjutet. Jag hade lyckats flirta till mig att lämna E ensam där, för att kunna springa en sväng till den här veckan men tji fick jag. Kalaset på söndag är bara två timmar och då känns det enklare att springa på måndag, istället för att stressa med träning med vagnen och sen duscha innan det är dags att åka tillbaka för att hämta i tid.

Har haft mamma, pappa, syster och svåger här på middag. Det är skönt med människor som tar det för vad det är när man inte hunnit eller orkat ta tag i städningen. Att de kom en timme tidigare än planerat blev en extra ursäkt att inte hinna ;) Favoritsoppan stod på menyn, den verkade gå hem hos de flesta.

Nu hade jag tänkt kolla på Skavlan, vilket jag i princip aldrig gör annars. Det kändes som en sån kväll för en timme sen, men nu känns det mest som att jag ska gå o lägga mig. S sov ingen middag eftersom vi var ute och flängde och han inte fick nån ro att lägga sig, så vid 19 gick det inte att hålla honom uppe längre. Får se om det blir tidig uppstigning eller om han tar igen den missade sömnen. I morse sov han till 8, det kanske är för mycket att hoppas på två dagar i rad?