Lyssnar på en radioreklam, som hävdar att man på ett år kan
bränna lika många kalorier genom att stå vid skrivbordet två timmar per dag,
som genom att springa sex marathon. ”Shit” tänker jag. ”Marathonlöpare är ju
sjukt vältränade om man ska orka springa ett varannan månad”. Sen kommer jag på
att det ju ligger ett antal (otal) timmar träning mellan loppen också, så jag
kommer rimligtvis aldrig bli så vältränad bara av att stå vid skrivbordet om
jag så gör det hela dagen (vilket väl borde motsvara två marathon per månad). Men
ikväll ska jag träna! Risken finns att jag somnar i gymmet, alldeles för trött
för mitt eget bästa idag, men ingenting blir bättre av att jag ställer in Mini
för E en gång till…
Skriver ett mail till personalgruppen, använder mig av formuleringen
”Detta är endast en formalitet”. Slår upp synonymer till formalitet och får upp onödighet
som förslag. Inte riktigt vad jag tänkte skriva, men precis vad jag kände i
sammanhanget. ”Det måste se ut så här, men det är inte så det funkar i
realiteten och det vet ni också”. (För att ingen ska bli orolig så handlar det inte
om något stort som påverkar rättssäkerheten eller några tjänstefel). Kändes fullständigt
onödigt – och oförankrat i hur verkligheten ser ut – när jag skrev det, men ska
det vara på ett sätt så är det tydligen bara att finna sig i det. Jag kan inte
plocka bort insatser för att det finns ett kollektivt ansvar och någon enskild
måste stå som ansvarig. Då blir namnet en formalitet i dokumentet, en
onödighet. För alla bär i slutändan samma kollektiva ansvar.
Nu är det slutlunchat och slutresonerat.
No comments:
Post a Comment