Sociala veckan

I helgen som gick kom svärfar på besök, lite så där halvt oplanerat. Han ringde några dagar innan och frågade om det passade, vilket det ju gjorde. S har ju inte träffat farfar sen i höstas, så han fattade inte alls vem det var, men E uppskattade besöket desto mer. Äntligen någon som hade all tid i världen att berätta sagor och leka med henne! :)

Sociala veckan fortsatte med att E hade en kompis från dagis här på besök igår. Tjejen i fråga har inte varit här förut och redan efter nån timme längtade hon efter sin mamma. Fail... Men jag tror att det kanske egentligen handlade mest om att tjejerna inte kom överens om vad de skulle leka, för en liten stund senare när vi gick ut så sa hon "Jag vill vara kvar här länge!" Tjejerna hade jätteroligt i geggamojjan och fulvädret, mamman som satt bredvid (dvs jag) hade inte lika kul men vad gör man inte för sina barn :)

Idag bar det av till Rotebro för lunch med fina Annie. Blev bjuden på fantastiskt god pastalunch och hann avverka både jobbprat, bebisprat, träningsprat och lite allmänt prat innan jag var tvungen att åka. Gjorde en omväg runt Rissne på vägen hem för att hämta upp mina Tupperware-grejer som jag beställde för ett tag sen. Eftersom det ösregnade så passade jag på att skjutsa hem mamma från jobbet i Rinkeby också. SEN kunde jag ta min trötta son och åka hem till man och dotter. Lagade pytt i panna av lite rester i kylen och tänkte att när man lagar den själv så vet man ju åtminstone vad som är i. Sen kom jag på att det vet man ju inte alls, om man inte fött upp köttbullarna själv. Jag TROR iaf att det var kabanoss, köttbullar och fransyska men det kan lika gärna ha varit en häst och jag har ingen aning. Lite obehagligt. Inte för att jag har nåt emot att äta häst, utan för att jag ogillar falsk marknadsföring och för att om man inte säljer det man säger sig sälja så kan ju kvalitén på köttet vara lite si och så också med antibiotika som inte lämpar sig för att äta (eftersom djuren inte var uppfödda för att bli mat) osv. Men jag lever än och blir jag inte gammal så är det kanske ingen större förlust i dagens samhälle?

Sociala veckan fortsätter med två playdates till innan helgen! Sen är det nog dags att ta det lugnt?

Har tänkt mycket på Boston idag. Det kommer liksom lite närmare när man har släkt i närheten. Eller när det drabbar ens eget intresse. Kriget i Syrien i all ära, men det är så enkelt att hålla distans till eftersom det inte berör mig personligen. Jag förundras över människors illvilja! Ett sånt dåd måste ju vara planerat och tänkt att ske när det är många människor samlade så att det gör stor skada. Att det sen sker mot idrottare känns extra hårt på nåt sätt. Inte för att säg Utöya var mindre hemskt, men det var ett attentat mot en politisk ståndpunkt. Det här slutade med att löpare förlorade benen och aldrig mer kan göra det de kanske älskar mest. Jag kan inte tro att något av attentaten var riktade mot någon personligen, men det är ändå en skillnad i min värld. Utöya-överlevarna kan fortfarande stå för sina åsikter, löparna kan inte springa mer. Och på Utöya fanns det liksom ett motiv (politiken), vad var motivet bakom det här? Oavsett hur man vrider o vänder på det så övergår det mitt förstånd hur någon kan A) komma på tanken och B) göra verklighet av den. Vad driver människor så långt? Jag hoppas att det var nån sorts psykisk sjukdom snarare än ren ondska. Ont i hjärtat har jag iaf. Fruktansvärt ont. Först Sandy Hook och nu det här, ska Massachusetts aldrig få lugn och ro? Det vänder onekligen upp och ner på ens lugna, rätt vanliga vardag.

Sen tycker jag det är ganska osmakligt att Aftonbladet blandar rubriker om Boston och Syrien med typen "Så tappar du fjorton kilo över helgen". Kunde de inte tona ut med någon mindre allvarlig men ändå ordentlig nyhet emellan åtminstone?