May I die now?!

Vissa dagar är kaffe min bästa vän. Andra dagar hatar min mage mig för att jag är så bra kompis med kaffet... Idag var en av de senare. Gick o la mig relativt tidigt igår (22.30 är tidigt i den här familjen) och fick sova till ca 6.45 i morse, med ett bebis-uppvaknande som dock A tog hand om. Alltså närmare 8 timmars sömn. Ändå var jag trött som ett litet as i morse och hade mest bara lust att låta E åka själv till ÖF, så jag kunde stanna hemma o sova med S... Risken finns ju dock att någon vänlig själ hade ringt både polisen och soc om jag hade skickat iväg henne ensam på bussen, så vi tog bilen tillsammans istället. Drack en kopp (starkt) kaffe och sen mådde jag dåligt resten av dagen. Så kan det gå när man inte har några Omeprazol hemma.

Som rätt många av er har hunnit uppmärksamma på Facebook så blev årets första mil av idag. Jag var upp till Akademiska en sväng på eftermiddagen, för att leverera lite mat till en kompis som är nyopererad. Hon bor i Västerås i vanliga fall, så hennes egen familj fanns liksom inte direkt runt hörnet. Planen var sen att springa hem, vilket jag gjorde med besked. Sträckan Akademiska-hem är ganska platt och runt 5.5-6 km skulle jag gissa, men jag siktade ju på 8 idag så jag hade planerat in en liten detour. När jag väl tagit mig nästan runt den så tänkte jag att jag ju kunde testa att utöka den lite till, bara för att kolla om jag verkligen orkade en hel mil. Så jag utökade. Råkade missbedöma distansen lite, så i slutändan fick jag springa lite kringelkrokar runt kvarteret för att få ihop hela milen, MEN JAG GJORDE DET! Dessutom på 58:29, nytt PB. Det förra satt kvar sen Hässelbyloppet hösten 2011 (vilket var senast jag sprang en hel mil) och låg på 61:07 har jag för mig. Blev dock inte riktigt klok på tiderna, 8:03 resp 4:31 för första och andra kilometern? Men sen låg resten mellan 5:26-6:02, med ett snitt på 5:50. Ibland tror jag nästan att klockan mäter fel...

Om jag ska ner under 55 minuter så måste jag fortfarande skala av ca 20 sekunder per kilometer, men efter dagens runda känns det ännu mer inom räckhåll än vad det gjort förut. Nu tar jag en vilohelg och sen blir det kortpass (5 km ungefär) med vagnen på måndag, tänkte avsluta med lite intervaller om Gubbis går med på att stå still och titta på en stund.

Firade dagens pass med våfflor till middag. Om någon inte har testat Ica's Gott liv-serie så kan jag iaf rekommendera hallonsylten! Kändes nästan som hemgjord. 62% bär, vilket faktiskt kändes. Kanske inte just att det var 62%, men att det var mer än i vanlig sylt. Och ffa så var den inte så hemskans söt som sylt gärna är! Jag utgår ifrån att de andra syltsorterna är lika bra, men jag har inte testat dem.

De där 100 milen vet jag inte hur det kommer gå med men hittills i år har jag skrapat ihop 17, trots fyra veckors skadeuppehåll, influensa och matförgiftning. Inte i närheten av var jag skulle behöva vara, men ändå rätt många kilometer. Bara 83 mil kvar. Jag har 37 veckor på mig att göra det, vilket ger 2.25 mil i veckan. Vad tror ni, kan jag klara det? :) Ett sånt här pass i veckan, och två stycken aningen kortare så... Jag menar, konditionen borde ju bli bättre med tiden, vilket gör att jag orkar mer och mer - eller hur? (Jag undrar just hur verklighetsförankrad den här idén är med tanke på att jag ska börja jobba om mindre än 4 månader. Men jag har en plan för hur jag ska kunna fortsätta springa tre gånger i veckan även då, utan att det går ut för mycket över familjen).

Nu ska jag måla naglarna och dricka te.