En helt vanlig tisdag

Ibland känns det som att jag går från klarhet till klarhet när det gäller träningen. Min comfort zone vad gäller löpning har alltid legat runt 5-7 km, men nu känns det enklare och enklare att springa längre.  Som idag, när jag för första gången i mitt liv sprang mer än en mil! Visserligen "bara" 10.5 km (vilket ju faktiskt inte är så bara) men jag sprang dem dessutom med vagn och bebis, ca 17-18 kilo till att släpa på! För att inte säga i motvind. Inte hela vägen, men en stor del. Efter 5.8 km kom jag till en backe som jag fasat för sen jag började planera rundan för ett par veckor sen (då jag letade en bra milrunda) och eftersom de senaste 3.5 av de där 5.8 varit ganska motvindiga så pallade jag inte trycket just där, så jag gick upp. Sen fortsatte jag springa och allt var frid och fröjd tills jag var nästan ända framme, då kom det en liten rackare till backe som blev för tung igen, så jag var tvungen att gå upp. Hade inte mycket ork kvar i benen då. Men sen pinnade jag på hem och spurtade till och med lite de sista typ 50 meterna.

För snart tre år sen (okej, 2½) sprang jag milen för första gången ever, i Tjejmilen 2010. Då sprang jag på 69:nånting och var nöjd med det eftersom jag sprungit hela vägen. Idag har jag ju betydligt högre målsättningar för mig själv, men det kändes ändå lite lustigt att landa på 69:12 idag och veta att det dels var en halv kilometer till och dels var med barnvagn. Så mycket bättre är jag alltså 2½ år och en graviditet (!) senare. (För att inte tala om den där 58:29-milen för drygt en vecka sen). Kändes även väldigt väldigt skönt att göra bort veckans långpass redan nu, så är det gjort. Förra veckan blev det inte längre än 7.6 som mest, och det kommer jag ju knappast till 100 mil i år på... Nu siktar jag på ett pass på ca 8 km och ett på ca 5-6 km+intervaller innan veckan är slut. Vi får se när och var det blir vilket.


På fredag blir det iaf utgång med mammorna; middag och vin på Stationen, utan barn. Tjoho! Ibland tänker jag att jag knappt hinner ta hand om mig själv, typ epilera benen och lägga ansiktsmasker och sånt, men sen inser jag att jag tränar rätt mycket, vilket också är en del i att ta hand om mig, och jag hinner träffa fina människor utan barnen åtminstone då och då. Så det är verkligen inte synd om mig! Allt handlar ju bara om hur man prioriterar den tid man har och jag kommer aldrig ha mer tid än nu. (Och när jag behöver epilera benen sätter jag båda barnen i badkaret och så sätter jag mig bredvid med epilatorn och gör två flugor på smällen! Funkar jättebra nu när S blivit så stor att han kan sitta stadigt).

Nu är jag sugen på te. Råkar veta att det finns hallon-saltlakritsglass i frysen också och jag har ju trots allt sprungit en mil idag. Är det nån gång man ska skämma bort sig så är det ju efter att man tränat, så hamnar man iaf inte på pluskalorier. Over and out.