Tack o gonatt

Jag är tillbaka på min inskrivningsvikt från mvc sedan en tid tillbaka, men har hela tiden tänkt att jag vill ner ett par kilo till. Inte för att jag behöver, utan för att då finns det lite extra utrymme att gå upp när man t.ex. är på kalas och bara äter onyttigheter en hel helg. Men det är som att det liksom inte går att gå ner mer nu, jag har stått still jättelänge trots att jag försöker äta ca 1400 kcal/dag (netto) och således borde gå ner. (That being said så är det inte alltid de nyttigaste kalorierna jag stoppar i mig, jag kan ibland tycka att det är värt att äta lite mindre av något gott än att äta massor av något nyttigt och det påverkar säkerligen också i längden). Men det händer ingenting, så nu har jag ökat till "maintenance cals", dvs att äta för att behålla min nuvarande vikt. Sen snubblade jag över en artikel i ämnet idag och läste bl.a. "In every other area of life people are comfortable with their personal bests as wonderful goals. Why is it that with weight people strive to be “ideal”, often at the expense of a liveable life?" Ja precis! När jag springer 5 km på under en halvtimme så är jag nöjd, det är stort för mig. Det är långt ifrån någon rekordtid på distansen, det finns folk som springer dubbelt så långt på ungefär samma tid. Men det är ett bra resultat för att vara jag. Så varför kan jag inte vara nöjd med min vikt, när jag nu har gått ner alla 17 graviditetskilon? Varför fortsätta sträva och vara missnöjd under tiden?  Så just nu försöker jag tänka likadant om vikten som om löpningen: Det finns alltid mål att jobba mot, oavsett om det handlar om att tappa 2 kilo eller 2 minuter. Men under tiden ska man vara nöjd med det man har åstadkommit hittills! Och jag är rejält less på att räkna varenda litet riskorn på tallriken så nu slutar jag med det (ett tag). Apropå the expense of a liveable life. Det finns gränser för vad jag kan tänka mig att offra för att gå ner i vikt.

On a completely unrelated note; man skulle kunna tro att jag inte sover alls, men i natt sov jag iaf ca 7 timmar och sen somnade jag på soffan en timme i förmiddags när Gubbis sov middag (han passade på att sova två timmar, istället för den sedvanliga halvtimmen). Ändå var jag trött igen redan före 21! Måste gå o lägga mig. Gonatt!