De flesta jag känner skulle utan att tveka vilja hjälpa en familj i kris och sorg på ett eller annat sätt. I vårt sociala medier-samhälle erbjuder ju var och varannan sig att lyssna och finnas för samtal i en kommentar på Facebook. Hur många som sen verkligen lyssnar förtäljer inte historien. Hjälpen kan ju även vara av mer praktisk karaktär, kanske laga några matlådor t.ex.
Men avvägningen att göra något utan att trampa någon på tårna... Jag vet inte om fingertoppskänsla är min grej riktigt, jag klampar nog bara på. Min kusin drabbades av bröstcancer för ett par månader sen och hennes ena dotter skriker efter hjälp på Facebook. För ett par veckor sen frågade jag henne rakt ut om hon får det stöd hon behöver, eftersom sjukvården tenderar vara mer inriktad på patienten och mindre på anhöriga. Hon hade ju kunnat reagera exakt hur som helst på det. Svaret blev dock inte helt otippat nej, följt av "Tack för att du bryr dig". Jag rekommenderade henne att ta kontakt med skolkuratorn eller vårdcentralen. I morse stämde jag av hur det gått och fick till svar att hon inte hittat någon att prata med än. Det här är en tonåring som jag egentligen inte har någon relation till, men hon har svarat så positivt på att jag öht brytt mig om henne, så jag jag klampade vidare och frågade om jag kunde hjälpa henne att ta första steget. Kunde ju ha blivit vilken reaktion som helst där också. Blev positivt överraskad när hon sa ja.
Sen började jag tänka på det här med föräldrar - själv skulle jag bli jätteglad om någon la sig i mina barns liv när de har det tufft, men alla kanske inte känner så, så jag skrev ett mail till hennes pappa och berättade. Ytterligare en som kunde reagera hur som helst, men jag fick tillåtelse även av honom att kontakta skolkuratorn. Så nu väntar jag bara på att det ska bli tisdag så hon finns i tjänst.
Baksidan av helglyxen med sovmorgon kom som ett slag i ansiktet. S hade somnat ute på gården på förskolan idag och när han väl somnar är han helt hopplös att få liv i, så han fick ju sova (jag klandrar ingen). Desto svårare att sova på kvällen. Lägg därtill att vällingen är slut och de dumma föräldrarna inte tycker att han behöver någon mer, så de har inte köpt hem... Som upplagt för katastrof. Vid halv 10 somnade han äntligen, efter många om och men. Själv somnade jag redan vid halv 8, när han gick och la sig... En timme senare vaknade jag med huvudvärk (som jag iofs hade redan innan) och nu sitter jag här o nätshoppar istället för att sova.
Jag måste nog sluta skriva här att jag ska träna och fokusera på när jag har tränat istället. Det blir så jobbigt att erkänna att jag failat ytterligare ett pass... Mådde inte helt bra när jag kom hem (huvudvärken som jag nämnde) och jag somnade som sagt vid halv 8. Sen drog A till jobbet när jag vaknade, så då fanns ingen tid kvar. Imorgon siktar jag på att må bättre och kunna komma iväg en sväng direkt efter jobbet. Om jag somnar nån gång ikväll... Ska börja med att ta en Alvedon och sen försöka lägga mig i sängen iaf. Så länge jag sitter i soffan lär jag ju knappast somna (även om jag så sent som i helgen somnade mitt i Facebook och varken hade borstat tänderna eller tagit av mig kläderna).
Hockey-VM måste ju nämnas också. 20 mål på tre matcher? Krejzy! Vore väldigt trevligt om det ville fortsätta gå bra, men Canada på onsdag blir nog tuffare än Österrike eller Lettland.
3 comments:
Tack för att du bryr dig om!
Fint av dig att våga fråga <3 /Jo
Jag kommer alltid att ställa upp för Ester och Séur.
Det är fint att du bryr dig, att du hinner.
Post a Comment