2014 i backspegeln

Det börjar dra ihop sig till årskrönikor och jag ska väl inte vara sämre. Inte heller nyårsafton blev som planerat - att A skulle jobba visste jag ju, men att båda barnen skulle somna innan 21 var desto mer otippat eftersom de sovit länge på morgnarna och knappt ens sover så dags i vanliga fall. Vet inte om det var dagens pulkatur eller all mat som knäckte dem men nu sitter jag här alldeles solokvist, som vilken vanlig onsdag som helst. Hade tänkt kolla film och spela spel med E, men hon orkade inte. Det var motvilligt hon kastade in handduken, mot att jag lovade att väcka henne till tolvslaget så hon får se fyrverkerierna åtminstone. Underhåller mig själv med lite JVM-hockey så länge. Sverige öser in mål, 5-1 mot Schweiz i detta nu.

Året som gick då. Det började tufft, med mycket terapi för att ta mig igenom vardagen som människa. Det snurrade mycket på flera håll i livet, med adhd-utredning, trassligt hemma och övrigt energidränage i form av otacksamhet och konflikter samt en känsla av att inte bli lyssnad på i olika sammanhang, så allt som allt fanns det inte mycket energi att ta av just där och då. Semestern blev nån sorts vändpunkt, då vi fick fem fina veckor ihop för att laga lilla familjen. Det blev fem veckor med sol och värme och fina människor som jag levde på under hösten, jag tog mig igenom november mycket tack vare minnena från den tiden. Just november har i alla år varit en tuff tid som de senaste åren blivit värre och med förra årets sjukskrivning färskt i minnet hade jag lite ångest inför hela kalaset redan i september. Jag har förlikat mig med att jag troligen aldrig kommer må bra just i november, men jag har bevisat för mig själv nu att jag kan överleva även när det inte känns som att jag orkar.

En sak som påverkat mig mycket under året som gått är min kusin och hennes dotter. Kusin A har alltid varit en förebild för mig, när jag var barn hade jag en hemlig dröm att bli som hon - så stark, så glad, så vacker och världsvan. Jag t.o.m. skröt om henne - min kusin som bodde i Italien i flera år. Nu står jag i nån sorts beundran igen, fascination av hur hon tar sig vidare för de yngre barnens skull. Jag älskar mina barn så att det gör ont i hjärtat och jag förstår inte hur man inte går fysiskt av på mitten när man förlorar sitt barn (även om hon visserligen beskrev att det var just så det kändes när lilla T gick bort). Tanken att något av mina barn skulle gå bort är för omöjlig att ta in. Jag har skrivit det förut, men jag skulle nog grävt ner mig totalt.

Träningen har inte gått som jag har velat under året. Knappt gått alls, skulle jag säga. Många uteblivna pass och missade mål. Men jag väljer att se det positivt, det kan bara bli bättre härifrån! Nästa år ska jag bli snabbare på milen igen, men jag tänker inte jaga kilometer på samma sätt som jag gjorde förra året och jag tänker kombinera mer med styrketräning.

Avslutar det här året och går in i 2015 med nya förhoppningar och en önskan om en ljusare framtid.