Thursday, January 29, 2009

Epidural, my best friend!

This text will follow in English as well =)

Känsliga läsare varnas och läser vidare på egen risk! Vill även passa på att be om ursäkt till alla som blev väckta av nyheten häromnatten, men sover man med mobilen på så får man väl ändå skylla sig själv ;)

Vilken resa! Värkarna satte igång vid 2-tiden natten mot måndag. På måndag morgon var de regelbundna med 10-15 minuter emellan och på måndag kväll hade jag 8-10 minuter emellan. Sen hände inget mer. Med kraftiga värkar kunde jag inte sova någon av nätterna, så på tisdag morgon ringde jag in till förlossningen och frågade vad jag skulle ta mig till. De bad mig komma in för kontroll, så vi ringde D tvärs över gatan och hon skjutsade oss till Akademiska. Väl där blev jag undersökt, och eftersom jag hade börjat öppna mig (2 cm) så fick jag stanna kvar. Fick en sk sovdos, bestående av Bricanyl för att stoppa värkarbetet en stund, morfin som smärtstillande och en sömntablett för att kunna sova ett tag. Sov ett par timmar och vaknade sedan av en ny kraftig värk. Barnmorskan kom in och undersökte mig igen och under tiden jag sov hade jag öppnat två cm till. Då fick jag värkstimulerande dropp istället, för att få igång värkarbetet igen och dom stack hål på hinnorna för att vattnet skulle gå. Värkarna kom igång och det var inte svårt att förstå varför det kallas värkar - till slut visste jag inte vart jag skulle ta vägen av all smärta! Fick lustgas men jag förstod aldrig vad som skulle va så roligt... Den gjorde mig yr, illamående men inte tog bort smärtan, så det var mest bara panik panik panik. Minns inte så mycket av dimman, mer än att jag skrek på doktorn, skrek att jag inte ville ha nån bebis och kunde inte låta bli att gråta... Tyvärr var narkosläkaren inne hos en annan patient, så jag fick vänta ganska länge på att få en epiduralspruta istället, men när jag väl fick den... Heaven! Epiduralen var min bästa vän fram till runt 11-tiden på kvällen. Då kom barnmorskan på att jag var öppen 10 cm och att det var dags att ta bort smärtlindringen för att få igång krystvärkarna. Smärtan i själva krystvärkarna var rätt överkomlig jämfört med tidigare smärta under de senaste dygnen, men att klämma ut ungen... Jag kan inte komma på nånting att jämföra smärtan med och till slut hatade jag både A, barnmorskan och undersköterskan som var inne på salen... Men med det sagt så kom Ester ut och landade på magen istället för i, 00.10 den 28/1. Och precis som alla säger, när hon väl kom ut så var smärtan borta.

Eftersom lilla Ester hade bajsat i vattnet och alla hinnor inte kom ut som dom skulle från livmodern, så var vi tvungna att stanna kvar på BB i minst ett dygn. Mobilen dog och därför har jag inte svarat på sms under dom senaste dagarna. Men nu är vi alla hemma och mår bra =)

Bilder/pictures

Ok, here goes. Reader discretion is advised! =) Continue at own risk, and please excuse any language or grammar mistakes. I hope you get the story anyway... =)

What a journey! I went into labor around 2 am on Monday. By 8 Monday morning contractions came about 10-15 minutes apart and on Monday night they were 8-10 minutes apart. Then nothing happened, so on Tuesday morning - after two nights with no sleep due to pain - I called the hospital and asked what to do. They wanted me to come in for a check up, so we called our neighbour D and she drove us to the hospital. I was already open almost an inch, but since I really needed to sleep they gave me some medicine to stop contractions for a while, some pain killers and a sleeping pill. I slept for a couple of hours and woke up from a new contraction. The midwife came in and checked on me and while sleeping I had opened up to a total of 1,5-2 inches, so I got intravenous drip to start up contractions again and they broke the water for me, since it hadn't by itself yet. Contractions started and I totally understand why they call it labor! After a while I didn't know what to do with myself because of all the pain. I got laughing gas, but I did NOT laugh a bit! It made me feel sick and dizzy and it didn't take away the pain. The doctor was not available, he was giving epidurals to another mom2be, so I had to stay on the gas for a while and it was pure panic! I screamed at the doctor once he came, I cried out that I didn't want no baby and I couldn't help crying. But once the doctor gave me the shot I was in heaven! At least until 11-ish pm, when the nurses decided that I was open 4 inches and it was time to take it away and start pushing. Those contractions were a bearable pain, compared to what I had been through the last 48 hours, but pushing the baby out... I have no idea what to compare it to and eventually I hated Axel, the nurses, the midwife and everyone... But right after yelling that out loud Ester came out, at 12.10 am (that's just past midnight, right?) on Wednesday 1/28. And as they say, once she was out the pain was gone!

Since Ester had done no 2 in the water before coming out and I had some membrane pieces that didn't come out we had to stay for observation at the hospital for an extra day, but we're all safe and sound at home now =)

5 comments:

Anonymous said...

Congratulations!!! We love that you have an "Emilia" too (even if only as a middle name). Hope you're all doing well. Elsa thinks your baby is so cute!!!! Hope you post more photos, as we would love to see her as she gets bigger.

xoxo Nicola, Carl, Henrik, Elsa and Emilia

Anonymous said...

Mycket vackert barn, varken lik far eller mor, det måste ligga längre bak i släkten sa din farmor när du föddes. En underbart söt liten prinsessa säger jag. Kan inte se mej mätt på bilderna.mams

Anonymous said...

ÅÅÅ Jessica och Axel vilken resa! Fruktansvärt kul att läsa, robert skratta högt när jag läste om hur du hatade alla i den lilla förlossningssalen! Längtar tills vi får träffa er och självklart lilla Ester. Vilken tjusig tjej! Ta hand om er! Stor kram från oss! Josefin och Robert

Anonymous said...

Grattis till detta lilla underverk! Jag försår vad du menar och vad du varit med om.... Men det är allt värt det förutom när man känner för att reklamera på sjukhuset för vilseledande reklam... Det är inte alltid man får det man ber om men det kan vara bra ändå. (Själv har jag en blåslagen aktiv liten rackare)! Lycka till!
Pussar från framsidan, Sabina

Anonymous said...

Stort grattis Jessica, många hälsningar / Nellie (som numera har flyttat norrut)