Ni vet den där dagen när det dyker upp en ny kollega, från dokusåpan man följde som 20-åring? Idag var det den dagen. Var det någon mer än jag som kollade Fame Factory i början av milleniet? :) Känner mig plötsligt så gammal… Då var jag 20 och hade hela världen framför mig, nu en sliten 34-årig tvåbarnsmorsa som inte ens orkar kliva upp i tid för att sminka mig innan jag åker till jobbet (det är dock det första jag gör när jag väl kommer på plats). Och även om jag hade några av mina bästa, mest personlighetsformande år i livet mellan 18-25, som jag aldrig någonsin skulle vilja vara utan, så är jag ändå nöjd att jag inte är kvar där. Visst kan jag sakna en större möjlighet att vara spontan, ”Nu vill jag åka utomlands ett år så då gör jag det” funkar inte nu. Men ställt mot ”Jag gör det för att jag inte vet vem jag är och vad jag vill” så känns det ändå rätt skönt att vara mer trygg i sig själv nu. Att faktiskt våga åka till jobbet osminkad och veta att ingen dömer mig för det. Att veta mitt värde som människa oavsett vad andra säger.
Hamnade 45 minuter i massagestolen på jobbet på eftermiddagen. Har en skuldra som gjort ont en längre period och hade inte så mycket för mig på eftermiddagen, så jag tog en välförtjänt paus. Gjorde ont som bara den och flera gånger ville jag skrika rakt ut, men efteråt kände jag mig direkt mycket rörligare i armen. Fortfarande inte bra, men bättre.
Snart dags för träning, teknikintervaller på bana.
No comments:
Post a Comment