Jobb, dag 1

Den så ofta omtalade söndagsångesten infann sig aldrig i helgen, trots att fyra veckors semester var till ända. Jag var med E på stranden både lördag och söndag och badade som det inte fanns någon morgondag. Okej, det var kanske en överdrift, men jag badade åtminstone en gång och jag vet iaf att jag tänkte att "det här kan jag göra imorgon också - nej just ja, jag ska ju jobba. Jaja." och så var liksom den saken utagerad. Fick till en ostressig morgonrutin i morse med E, droppade av henne i skolan i tid och var 8 minuter tidig till jobbet - fast jag hunnit sminka mig hemma för ovanlighetens skull. Kom på mig själv i bilen att liksom inte ens riktigt där och då fatta att jag var på väg till jobbet. Funderade på om jag råkat få i mig en Valium av misstag, men kan inte komma på när det skulle ha hänt, så troligen inte ändå. Kände mig ändå väldigt lugn och harmonisk och ganska nöjd att få åka till ett jobb där jag trivs. Hann såklart inte med hälften av det jag brukar göra på måndagar, men så blir det ju när det finns en månads olästa mail och journaldokumentation samt två nya ärenden att gå igenom innan man kan sätta igång. Tur det finns fler dagar den här veckan, även om jag ska på utbildning två av dem.

Läst har jag gjort också. I runda slängar blev det 3000 sidor på semestern, den senaste jag läste ut blev Svikaren av Katarina Wennstam. Jag gillar hennes lite politiska böcker, som belyser aktuella problem som mäns våld mot kvinnor eller hatbrott av olika slag. Det är få författare just nu som når Keplers nivå på sitt skrivande, men Wennstam är bra på sitt sätt. Stenhjärtat ligger på tur.

Från det ena till det andra; det finns de som hävdar att det inte finns några helt igenom altruistiska ageranden, att man i princip alltid får ut något själv av den där goda gärningen och att det i sig blir en vinst och motivation. Ja, så kan det ju absolut vara. Själv känner jag lite så just nu, att jag hjälper en person för att det får mig att må bra. Inte för att hon inte behöver det, det är uppenbart att hon gör, men varför bryr jag mig så mycket? Hon uttrycker sin tacksamhet och jag suger åt mig som en svamp - och fortsätter engagera mig, för att jag får ut något av det. Jag känner mig duktig och omtänksam. När min kusins dotter drabbades av cancer så var det många som sa "Säg till om vi kan göra något". Till slut röt kusinens lillasyster ifrån och sa i princip "Erbjud inte hjälp, gör något istället. Familjen i kris ber inte om hjälp även om den erbjuds, men tar emot den om den ges". Det tog jag till mig och nu när min andra kusin har fått cancer (alltså, detta djävulens påfund till sjukdom...) så rycker jag in där jag kan hjälpa till praktiskt på något sätt, t.ex. genom att förmedla kontakt mellan hennes dotter och kuratorn som jag berättat om tidigare. Och under sommaren har jag fortsatt hålla kontakten med henne och hon med mig, jag stämmer av hur det går och hon tackar så översvallande mycket för hjälpen. Gott så, men jag får dåligt samvete av att känna att jag gör det för min egen skull minst lika mycket som för hennes. Är det fel? Får man känna så? Jag kan ju inte sluta hjälpa en människa för att jag mår bra av det...?

Sluta sova ska jag inte heller göra, nu vore ett ganska bra tillfälle att inte sluta med det.