sniglar

Vilka i-landsproblem jag dras med! Just nu: vad ska jag göra med mitt hår?! När E var några månader klippte jag av det på längden, ungefär i höjd med käkarna (strax nedanför). Jag hade funderat fram och tillbaka läääänge på det beslutet, eftersom jag visste redan då att jag alltid ångrar mig när jag klipper av håret, men till slut bestämde jag mig för att det var rätt grej att göra. En vecka senare kändes det inte lika rätt längre och nästa gång jag träffade min frisör (som jag på den tiden även umgicks med i vissa privata sammanhang då vi hade gemensamma kompisar) så sa jag åt henne att aldrig låta sig övertalas att klippa mig så kort igen och det har hon stått fast vid. Idag når mitt hår en bra bit ner på ryggen, ett par centimeter nedanför bh-bandet för att ge lite perspektiv, och jag börjar känna att det är jobbigt långt. Det är liksom klurigt att dra allt igenom en snodd för att göra en hästsvans och då känns det för mycket. Så nu är frågan: Ska jag klippa av en decimeter (och fortfarande ha relativt långt hår) eller kommer jag ångra mig som jag alltid gör när jag klipper mig? (Och då menar jag alltid, det spelar ingen roll hur slitna topparna är eller hur få centimeter som försvinner, jag ångrar mig!) Input tack!!

Har haft en mycket produktiv dag. Eller inte, men den KÄNNS produktiv! (Det enda verkligt produktiva jag egentligen har gjort var nog att diska undan i köket). Började med att vakna vid 8, efter tre sömnlösa nätter. Gjorde i ordning barnen och åt frukost, lämnade E vid 9. Det är en gåva att få ha dagis så tätt inpå knuten, det gör morgonbestyren så mycket enklare! Att slippa knöla in barnen i bilen för att åka iväg, istället tar det fem minuter att gå (när E får bestämma farten, 2 minuter om jag går själv). Sen gick jag hem o hade skype-date med en härlig vän på andra sidan jorden. Efter det begav jag mig ut på promenad med Gubbis i vagnen, siktade på >3 km och >30 minuter, slutade på 4.25 km/43 min. Det hade regnat tidigt i morse, så vägarna var blöta och fulla av sniglar. Jag kan inte med ord beskriva känslan som uppstår i mig när jag kommer nära en snigel, att köra över dem med vagnen gjorde att jag inte visste om jag skulle spy eller gråta. Hade oavsett behövt en påse att andas i. Skitlöjligt, jag vet, men å andra sidan så trodde jag när jag var yngre att om jag cyklade för nära en snigel så skulle den bli arg, stor som ett hus och jaga mig. Och med yngre menar jag inte 5-6 år, som skulle kunna vara logiskt, utan snarare 20-25. På riktigt. Det är bara ren och skär viljestyrka som gör att jag inte skriker rakt ut när jag ser en snigel och även sniglar på bild får det att krypa i kroppen på mig (iaf foton, tecknade bilder går något bättre). Hur någon kan vilja äta dessa fruktansvärda odjur övergår helt mitt förstånd. Kom hur som hem och duschade, åt lunch, hämtade E (ibland känns det som man bara hinner lämna o hämta och inget dessemellan) och gick till affären för att handla lite. Stekte fläskkotletter till middag, E åt mer än jag! Hur är det möjligt? A vaknade och insåg att han hade missat föräldramötet som var idag (jag tänkte inte ens på att det var idag eftersom A skulle gå...) men det får väl vara så då...

När A har sina lediga dagar, som ändå är ganska många eftersom han bara jobbar 7 nätter på en treveckorsperiod och någon gång då och då jobbar ett extrapass dagtid för personalmöten m.m, så är jag oändligt tacksam att han har det jobb han har så det finns nån som kan springa iväg till dagis om jag sitter o ammar t.ex, istället för att slita upp Gubbis o slänga ner honom skrikande i vagnen. Men när A väl jobbar så är jag inte lika tacksam, för kvällarna och nätterna med två skrikande barn är ingen riktig hit...

Hur som helst, nu ska jag kanske försöka få lite sömn så jag orkar med morgondagens playdate med mammagruppen. Over and out!