Florist

02.23 igår "morse" tyckte min kropp att det var en alldeles utmärkt idé att vakna och sedan inte somna om. 04.17 kom en snorig S in till sängen och berättade att han inte var trött utan ville titta på tv. Jag försökte förklara att barnprogrammen fortfarande sov och det borde han (vi) också göra, men tji fick jag. Istället fick jag en jättemysig stund med ett barn som berättade ungefär allt han inte kunnat berätta för mig på fyra dagar. Trots min enorma trötthet så njöt jag fullständigt av att få kvalitetstid med honom innan jobbet < 3 (Njutningen hade inte varit på samma nivå om jag blivit väckt för att ligga o småprata, men nu var jag ju ändå vaken och less på att vara ensam om den saken). Vid 5.30 gav jag upp och åkte till jobbet istället. Flexade ut runt 13.30 och åkte hem för att sova ett par timmar innan jag hämtade barnen. Galet så trött man blir av att inte sova! Så var det ju inte för 15 år sen, vad hände? Men det var välbehövliga timmar där på eftermiddagen, för sen orkade jag både träna och vara vaken alldeles för sent igen. Nåväl, somnade ändå rätt okej och i morse kände jag mig som människa igen.

Funderar på det här med målsättningar. Igen. Jag gör det med jämna mellanrum, kanske en arbetsskada? Mina målsättningar just nu är ju såklart i mångt och mycket kopplat till Halvmaran. Jag vill ha ett rimligt mål, som jag får kämpa lite för att uppnå men som ändå inte känns omöjligt. Att bara "springa snabbare än förra gången" är inte tillräckligt, för jag är i så mycket bättre form rent generellt än vad jag var den här tiden för två år sen. Ska försöka få till ett långpass på fredag och sen tar jag det därifrån. För att utvecklas tror jag hur som att det är viktigt att ha mål - hur vet man annars när man är framme? Att säga "Jag vill bli snabb" är ju lite diffust, jämfört med en att vilja göra milen på säg sub40 (ain't gonna happen!) De senaste åren har jag sprungit för att må bra och inte jagat vare sig distanser eller tider - med katastrofala resultat som enda påföljd :)  Jag skulle säga att det tog mig ca två år att komma helt tillbaka efter min (förhållandevis jättekorta) sjukskrivning hösten 2013, men nu är jag verkligen på gång igen. Och jag trivs så himla bra med det! Löpningen är min terapi, det enda utrymme där jag verkligen får vara ensam med mina egna tankar och där jag kan få lite lugn och ro i en annars ganska kaotisk värld. 

Ett annat sätt att få lugn och ro skulle kanske kunna vara att bli florist. Ibland får jag för mig att helt byta bana och om jag var lite mer kreativ och hade sinne för färger och skönhet så skulle jag kunna tänka mig att binda buketter dagarna i ända. Men nu är jag varken kreativ eller ekonomiskt oberoende (tänker mig att man inte tjänar så jättemycket som florist) så det får bli i ett annat liv.

Nu har klockan rullat iväg alldeles för mycket utan att jag ens har märkt något. Och jag har dessutom en tvätt att hänga innan jag kan gå o lägga mig. Så todelo!