Worst Valborg ever.

Jag tänker ofta, framför allt i jobbet, på hur många andra känslor som kan dölja sig bakom ilska. Sorg, besvikelse, övergivenhet för att nämna några. Eller rädsla.

Jag har sagt det förut, jag kan inte nog poängtera det idag: Vissa borde inte få ha körkort. Vi höll på att förlora ett barn idag, pga. en ouppmärksam taxichaufför som pratade i telefon istället för att bromsa när vi gick över på övergångsstället. "I'm sorry, jag ber om ursäkt från hjärtat, men dom brukar alltid stanna" sa han. Vadå "Dom brukar alltid stanna"?! Du som förare har skyldighet att stanna! Vi var dessutom långt ut i vägen innan du ens kom fram till övergångsstället! Och hur långt kommer du med "I'm sorry" den dag du kör ihjäl en annan människa? Jag kan lova att det inte var särskilt vackra ord som kom ur min mun, adrenalinet pumpade för fullt och jag behöll inte lugnet för fem öre. Rädslan, förklädd i ilska. Jag stod och skakade länge efteråt innan jag kunde cykla vidare. Ringde polisen när vi kommit hem och fått barnen i säng, han hänvisade till "trafikkollegorna" som svarar i telefon vardagar 9-11. Det gör väl egentligen ingen skillnad, för polisen har betydligt viktigare saker för sig att ta hand om en kväll som denna och han är ju långt borta redan nu, men regnumret ligger väl sparat i min telefon, så come Monday... Jag antar att det är svårt att utreda ett sånt ärende, regnummer eller inte, och att det kommer läggas ner ganska omgående, men jag måste göra nånting.

E sa på kvällen att det här var den dåligaste dagen i hennes liv pga. taxin. Vi pratade om det och jag hoppas att det inte påverkar henne för länge och tackar Gud för att det inte gick värre än det gjorde.

S var mest av allt rädd för "den dumma elden" och ville inte stanna kvar vid brasan längre än nödvändigt. Lika bra det, eftersom den inte tändes förrän vid niosnåret. Hoppas ni andra har haft en mer angenäm kväll än vi!