Psykologer

Läste en rubrik på en nyhetssida: "Psykologen: Det går inte att vara perfekt". Är det verkligen en nyhet frågade jag mig själv och valde att inte läsa artikeln.

Ser man min träningsdagbok från den här veckan skulle man kunna tro att jag har blivit galen eller nåt.
Måndag: en timme i gymmet
Tisdag: cyklade till och från jobbet, drygt 2.5 mil totalt
Onsdag - ledig dag
Torsdag: sprang en halvmil (fast det kändes som en mil...)
Fredag: cyklade till och från jobbet OCH sprang med Psykologen på lunchen.
Totalt skulle man kunna räkna det som 7 pass (cyklingen blir ju två om dagen). Har svårt att se att det blir en ny vana dock. Men cykla är great! Kanske inte så  mycket själva upplevelsen när det blåser halv storm och jag är på väg att fara ner i diket, men kaloriförbränningen bara för att ta sig till och från jobbet... För i ärlighetens namn, jag tränar för att kunna äta mer och bränner jag bort 700 kalorier bara på att ta mig till jobbet och hem igen så kan jag äta väldigt mycket mer den dagen :) Nu cyklar jag ju iofs bara en eller två gånger i veckan, men jag märker ändå skillnad både på konditionen och musklerna. Låren bränner bra efter det senaste dygnets fyra pass :) Helgen är rätt fullbokad med playdate och släkt, så vi får se om det hinner bli nåt mer. På måndag får vi middagsgäster innan A ska jobba, så då blir det nog inte heller så mycket tränat.

Lunchjoggen idag blev bara tre km, men i kombination med cyklingen gjorde det att jag med gott samvete kunde stoppa i mig en halv pizza till middag (att jag inte stoppade i mig hela hade inte så mycket med samvetet att göra som med det faktum att jag sällan orkar en hel). Unnar mig faktiskt en chokladbit till kvällen också. Fick en hel påse med choklad av chefen igår, eftersom jag var sjuk före påsk och hon var sjuk sen efter påsk. Vi delar kontor men träffas sällan. För att knyta an till där jag började stycket så tycker jag det är kul att springa ihop, men det är en fördel om man springer med någon som håller ungefär samma tempo. Psykologen och jag är nog rätt jämna tror jag, men vår tredje kamrat som var med idag drog ner tempot vilket gjorde att det kändes mindre effektivt (kort och långsamt). Men vad ska man göra när någon vill haka på för att komma i form? Det är ju inte som att nån av oss är i toppform så det känns inte rimligt att säga nej heller. Blir helt enkelt till att springa längre eller snabbare när jag är ensam och se luncherna som ett socialt experiment.

Nu ska jag se om A vill kolla en Wire innan läggdags. Kanske om jag mutar honom med en chokladbit om inte annat?