Blaha. Dagens barnvagnslöpning kändes mer som promenad, benen krampade av någon outgrundlig anledning redan på första kilometern (möjligen pga icke-existerande uppvärmning? Eller bara ovana.) och det fanns liksom aldrig någon kraft i stegen what.so.ever. Allt annat än nöjd med resultatet, för nåt år sen gjorde jag samma distans (milen) ca 3-5 minuter snabbare med vagnen. Då var iofs barnet ett par kilo lättare också, men inte så mycket att det ska göra så stor skillnad. Det är bara att inse att jag inte är i form. Det är så pass att till o med A konstaterade innan jag gav mig att jag inte är mig själv i förhållande till löpningen längre och att det varit så nåt halvår. Jag vet exakt när jag tröttnade, det var i månadsskiftet oktober/november, när jakten på km blev viktigare än att må bra och när jag sedan gick in i depressionen som präglade resten av vintern. Sen dess har jag inte kommit tillbaka på riktigt. Letar ursäkter för att slippa springa (eller träna öht) och blir nästan tacksam när A har migrän så jag måste vara hemma med barnen istället... Samtidigt så vill jag tycka om det igen, jag vill springa och må bra av det, så det är väl bara att se till att komma igång. Det tar ju trots allt ett tag att göra en vana till just en vana. I snitt 66 dagar sägs det, (en till länk här) något längre för just träning än vissa andra saker. Jag vet inte om det stämmer. Oavsett så gäller det ju att man upprätthåller beteendet under den tid det tar att skapa vanan och det är väl där jag brister.
Nähä, det där tevattnet som jag kokade upp har nog blivit kallt igen. Bättre jag går o lägger mig. Sängen är full av barn, så jag får väl välja mellan soffan eller E's säng. Vissa dagar är väldigt tacksam att vi inte köpte en växa-säng åt henne...
No comments:
Post a Comment