Jaha? Och nu då?

Ibland kämpar jag för att hålla näsan över vattenytan, andra dagar går det bättre. Sen kommer nån och drar undan mattan under fötterna igen, så att jag ramlar och slår huvudet i golvet. Jag förstår att man inte kan planera allt i detalj, men jag hade en bild av de närmaste 15-20 åren åtminstone, och den såg inte ut igår som den verkar göra idag. Jag känner mig som ett barn som blivit av med sin snuttefilt och inte förstår känslan sorg, utan istället ersätter den med ilska.