Andra bullar

Om Hagamannen kan man tycka, tänka och skriva en hel del. Jag brukar avhålla mig från att debattera av olika orsaker, men idag tänkte jag dela lite tankar som en gammal kursare från universitetet delade igår. Jag tar ingen cred för texten, men håller med i mycket av det Stina skriver. Stina jobbar med målgruppen sexualförövare på Frivården, så hon vet vad hon pratar om.

"Jag har full respekt för den avsky som Niklas Lindgrens brott väcker. Jag bodde själv i Umeå under delar av den tid han begick sina våldtäkter. Det är fruktansvärda handlingar som förtjänar all form av fördömande. Jag förstår oron inför hans frigivning. Men jag måste ändå vända mig emot hur vi tenderar att demonisera och avhumanisera denna typ brottslingar. Jag träffar dagligen våldtäktsdömda män och ca 95% av dem förnekar helt och hållet brott, hur än övertygande bevisning som finns (vilket gäller för nästan alla fall eftersom vi alla vet hur extremt svårt det är att dömas för sexualbrott). Skammen och skulden är för stark. Ingen vill vara en våldtäktsman. Våldtäktsmän hatar också våldtäktsmän och pedofiler hatar pedofiler. Sexualbrottslingar är monster. 'Jag är ju inte ett sånt där monster. Därför kan jag inte ha begått dessa handlingar.' Anhöriga vill inte heller se sin man, bror, vän etc som ett monster så de hjälper också till att bygga förnekelsen stark. Och vart läggs skulden då? Jo, på offret. I många fall vänder t.o.m offrets familj hen ryggen, eftersom gärningsmannen ofta är en familjemedlem eller person nära familjen.

Demoniseringen cementerar förnekelsen och påverkar gärningsmannens mottaglighet till riskreducerande behandling, det viktigaste verktyg vi har inom kriminalvården. Andra insatser för att underlätta återanpassningen till samhället, vilket i sin tur kan förebygga återfall i brott, som att underlätta för klienten att få ett jobb (i detta fall att Niklas Lindgren fick fondmedel till körkort) efterfrågas vanligtvis i media och kriminalvården kritiseras ofta för att inte jobba tillräckligt med denna typ av åtgärder. Men i detta fall så slås det upp som något mycket upprörande - hur KAN kriminalvården fjäska för en sadistisk våldtäktsman på detta sätt?? Hur KAN man släppa ut honom efter 2/3 trots att han bedöms som högriskklient?? Varje dag friges en stor mängd högriskbedömda våldsbrottslingar från svenska fängelser, den ena farligare än den andra, vissa rena krutdurkar, mördare som toppar psykopatichecklistan och som skulle kunna ha ihjäl vem som helst som bara råkar petar dem på axeln. Så ser vår lagstiftning ut och det görs ingen skillnad utifrån brottstyp. Det krävs mycket grov misskötsamhet för att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp. Behandling är inget som helst krav, för någon brottskategori. Vilket är mycket bra då forskning visar att behandling till vissa klienter, i vissa lägen under vissa omständigheter och med viss intensitet kan öka återfallsrisken istället för att minska den."

Nog om det. Idag har jag varit på gymmet och kört hårt med de stackars benen. De ömmar och beklagar sig nu, men de kan få skylla sig själva när de inte tränat på länge - är man ovan så gör det mer ont. Det blir bättre med tiden om ni inte fortsätter va så himla lata! Efter gym, lunch, dusch och en sväng till ICA blev det bullbak på kvällskvisten. Fantastiskt goda bullar, de nästan smälte i munnen! Så nu är det tur att benen gör så ont att jag inte vill röra mig, annars hade jag gått till köket och hämtat en till eller två... 

Och med det sagt tänker jag lämna er alla åt era respektive öden och ägna resten av kvällen åt att läsa. Just nu är det "Ja må jag leva" som lockar :)