Oh my goodness! For fem ar sen tankte jag va gift vid d har laget. Om 4 manader e jag 24, o har inte ens pojkvan. Helt plotsligt kande jag mig stressad. Inte for att jag vill stadga mig - bara vara prinsessan i allas blickfang for en dag - men jag kande helt plotsligt att d forvantas sa mkt. Nej, att JAG forvantar mig sa mkt! Jag vill ju inte ens ha ett forhallande, inte just nu! Och har sitter jag o kanner mig stressad over att jag inte har nat fast att falla tillbaka pa? Makes no sense! Antar att 3.20 AM inte e den basta av tidpunkter att fundera pa sant har, men d va nu jag kom pa d, sa da maste jag ju fa fundera nu...
Sa, ska jag kanna mig stressad, over den press som jag sjalv lagger pa mig? Eller ska jag skita i stressen o leva livet? Ja, svaret e ju lika enkelt som sjalvklart, skit i stressen, tjejen! Jag e 23, jag e ung, jag har livet framfor mig! Om ett ar o fyra manader e jag 25. 25!! Jag far panik!
Nej, jag ska ju inte ha nan mer aldersnoja. Bestamde d for ett tag sen, inga fler alderspaniker innan 35, o da ska jag bara ha den om jag inte e gift o har barn an. Annars kan d vanta till 40, for da tanker jag tillata mig. Om jag fortfarande kanner behovet. Men 25 e ingen alder. Och va e val en alder egentligen? En liten del av min identitet, men mest en siffra. Ar d sa? For mig e d inte helt sant. For mig e d mer an en siffra, for mig e d mer en del av identiteten.
Antar att dom har raderna inte gor nagon riktigt klok. Men kom da ihag: Det var aldrig mitt syfte! Jag bloggar for min egen skull, d e mina ofullstandiga tankar, d e mina ofardiga meningar. D e jag som ska forsta.
God bless!
No comments:
Post a Comment