För att vara en arbetsplats med hundratals anställda så är det oväntat tyst och det brinner ett grönt ljus utanför ett av kontoren. Vi möttes i morse av beskedet att en av våra längsta, mest trogna medarbetare gått ur tiden. (Jag känner mig fortfarande förhållandevis ny, efter 7.5 år här, det säger kanske en del om personalomsättningen). Jag visste att hon varit sjuk ett par veckor, jag pratade med henne förra veckan och då sa hon att hon fortfarande var sjuk men vi bestämde att boka in ett möte när hon skulle vara tillbaka. Att hon inte skulle komma tillbaka var totalt oväntat. Alla var liksom under föreställningen att hon hade influensan eller nåt liknande, fick höra av biträdande institutionschefen att hon varit hos läkaren igår och fått sjukskrivningen förlängd med nån vecka till. Nån vecka. Det känns ju inte som något allvarligt. Och samma eftermiddag finns hon inte mer. Idag är det som att luften gått ur och det vilar en sorts ångest över hela stället.

Vila i frid, Siw.