Myndigheter under lupp

Jag vet inte om ni sett kvällspressen idag, med extra granskning om inlåsta ungdomar (kanske mer "inlåst ungdom"). Jag känner att kritiken egentligen är mest riktad mot socialnämnden i den berörda kommunen, snarare än SiS, även om det är där inlåsningen verkställts med stöd av LVU. Så länge det finns ett placeringsbeslut i botten kan vi inte öppna dörren. Men jag kan ändå inte låta bli att bli lite illa berörd av artikeln, för den är så vinklad, de visar i princip bara flickans perspektiv. Även om det visserligen framgår att hon inte varit vilken normal tonåring som helst utan haft sin beskärda del av svårigheter.

Jag kan och tänker inte uttala mig om det enskilda fallet, men SiS är liksom ändå  nån sorts sista anhalt, när man testat alla andra potentiella lösningar utan framgång. Nu hade visserligen både den ena och den andra med insyn i ärendet uttryckt att flickan inte borde vara inlåst (även om jag inte ger så mycket för AB's expertpsykolog, baserat på mina egna professionella erfarenheter av henne), En av våra ungdomar beskrev det så himla bra för nån vecka sen - att bli inlåst är en erfarenhet som ingen ska behöva uppleva, men upplevelsen var något han behövde. Och det är så jag ser det - nej, ingen borde behöva bli inlåst, men vissa behöver tydligare gränser än andra av olika orsaker och när ingenting annat fungerar så måste det finnas något mer att testa.

Att AB dessutom problematiserar kring att personalen använt sig av sina befogenheter tycker jag inte är rimligt - det låter i mina öron som att det fanns fog för en visitering och det finns lagstöd för att genomföra en sådan. Att det är kränkande kan jag förstå och det är klart att man kan göra det på olika sätt. Men har någon ens brytt sig om att fråga personalen vad som hände? Inte för att det spelar någon roll, med tanke på sekretessen som hindrar dem från att säga något. Man kan väl få tycka vad man vill om att det ens finns möjligheter att genomföra kroppsvisiteringar och avskiljningar (som ju varit på tapeten tidigare) och vad man nu vill. Men då är det väl där, i lagstiftningen, man ska börja problematisera, och inte kring att personal använder sig av sina befogenheter. Det känns ofta som att gemene man glömmer att det här är en väldigt liten procent av våra tonåringar, med väldigt många svårigheter av olika slag. Hur tror ni vår verklighet på jobbet skulle se ut utan möjligheten att kontrollera vid misstanke om att någon tar in vapen eller droger eller annat som de inte får ha? Hur skulle vår arbetsmiljö se ut om någon går bärsärkagång och vi bara får titta på? Vem skulle ens söka jobbet med de förutsättningarna? Tro mig, vi jobbar förebyggande hela tiden, men ibland räcker det inte.

Jag säger inte att det inte förekommer problem och svarta får inom vår myndighet, de finns överallt, men jag tror ändå att de allra flesta gör sitt bästa och vill väl (nej jag vet att det inte räcker med all vilja i världen, men ni förstår min poäng). Helt ärligt, om ni ser er själva som 15-åringar, som 18-åringar och hur ni tänkte om världen och livet då, jämfört med nu. Hur mycket stämmer överens? Kanske en hel del, men säkerligen har ni omvärderat en del också, tänker annorlunda kring de där reglerna som mamma och pappa hade som gjorde dem "dummast i hela världen och jag hatar dig". Jag brukar komma på mig själv ibland med att tänka på hur vuxen jag tyckte jag var som 20-åring - och hur mycket inser nu att jag inte var det minsta vuxen då. Hur mycket som förändras över tid.

Jag tänker fortsätta försvara min myndighet och vår rätt att utöva befogenheter som inte alla har, just för att det är inte vilka ungdomar som helst som kommer till oss. Och jag vill fortsätta upprepa vad som sagts från alla i alla år: lita inte blint på kvällspressen.

Frågor på det?